Med de förutsättningar som är märkbara (miljöförstöring, kärnvapen, ekonomisk obalans) finns det tusen skäl att framhäva människors essentiella likhet i förutsättningarna – vi är ”medvetet liv”, vi har allt väsentligt gemensamt.
Vi har DNA som är 99.99 % samma för alla folk.
Vi är primater, vi är flockdjur som tusentals andra djur.
Vår art behöver ett avgörande ställningstagande för altruism och inbördes fred.
Det är så mycket som är förutsägbart i det mänskliga beteendet – historien av all krigföring var antagligen oundviklig, på grund av vad vi är (varit) som djur som skaffar sig verktyg och teknologi.
En plågsam men nödvändig utveckling med våld – en parentes på 10000 år.
Frågan är: vad gör vi under de nya förutsättningarna, inför kärnvapenkrig, global heating?
Fördjupar vi oss i tanken på att det finns något som heter ”De Andra”? dvs en fiende (känd eller okänd) som vill oss illa?
– eller skapar vi en rörelse där fientlighet som sådant blir något som ses som otidsenligt, som ett förflutet, att inte återgå till?
En del odlar just tanken på en mörk makt av eliter som försöker reducera arten människa.
Man återkommer gång på gång till skräckscenarier (vaccinationerna var massavrättning, politikerna är en sorts ödlor, räddningen finns endast genom rymdvarelser ). Antisemitism ingår också i den här föreställningsvärden, liksom motsatsen: hat mot islam och araber.
Det finns förmodligen också verklig dårskap o extremism bland ledare, men det är ett försumbart hot jämfört med det som vi godtar genom våra lagligt valda regeringar: kärnvapen, miljöförstöring. Dvs det som är mainstream och som folk tror att man måste foga sig i. (Nödvändigt för ”vår” välfärd, vår ”säkerhet”).
I sinnevärlden förekommer helt enkelt inte att skurkar upplever sig själva som skurkaktiga.
Det är snarare som i Roy Anderssons Sånger på Andra Våningen, där affärsmannen som ruinerat o bedragit sin kompanjon-o-bästa vän (som p.gr. av detta tagit livet av sig) säger:
”jag ville bara ha lite trevligt”.
Det vill säga, det onda i oss är egentligen egocentricitet, vilket översatt till stater blir nationalism, vilket genom religion o massmediala lögner kan piskas upp ytterligare ett steg till rasism o angreppskrig p.gr. av girighet.
Motgiftet mot detta ligger i upplysning – framför allt individuellt, dvs i mognad – vad som i världsreligionerna (sen 800 FK ) har kallats All One – att livet är en enhet, insikten att vi är en del av denna stora enhet.
”Ta vara på din nästa” (inte bara din närmaste släkt, din ras, din samhällsklass). ”The milk of human kindness” (Shakespear).
Sen har religionernas stora o ursprungliga budskap igen och igen förvrängts p.gr. av vår naturgivna egocentricitet o tendens till stam- och klantänkande.
Prästerskap, hierarkier, partier uppstår om och om igen. Det är som hackordningar – se flockdjurs beteenden. Hos oss är de endast livsfarligt uppförstorade av vår teknologi, vårt varusamhälle, vår dominans över andra arter.
Men den andra, större insikten om “all one” finns förstås kvar i förnyade uppror – i de heterodoxa religionsströmningarna, i ”kätterierna”,
i de politiska ideologiernas begynnelsestadier.
I evigt tvivel på det bestående.
Som jag ser det är det en evolutionär strömning: att vi för att överleva, på ett avgörandee sätt måste förankra oss i ”här och nu”, i det Större jaget ( att vi är medvetet liv).
Ingenting annat! Inte i intellektualism, inte i hemligheter! inte i teorier. Det får gå i bakgrunden o vara sekundärt.
Bara den enkla insikten att vi står inför en avgrund, och den enda lösningen är att vända om o kliva ut ur den paranoida drömmen , att vi skulle vara Ego,
en sorts wannabees,nationer,partier
(med olika hemskheter, kränkningar, brott bakom sig som ”vi” måste hämnas för i evighet etc).
Det är fred, amnesti för hela arten som behövs.
Varken mer, eller mindre.
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera