Esoterisk kunskap är ett äldre system som inte erkänns av kyrkan eller universiteten (det är lika med: heterodox andlighet, alkemi, magi, övernaturliga fenomen, mysticism ). En antipod till rationell kunskap. En rest av förfädernas och förmödrarnas tro. Idag har esoterisk kunskap framför allt inflytande på vad som är underhållning, skräck o science fiction och har använts av de bästa av filmskaparna: tre exempel är Polanski (Hyresgästen), Stanley Kubrick (The Shining), Camerun (Avatar).
Filmskaparna löser problemet med trovärdighet genom att låta de övernaturliga händelser som inträffar ha fiktiv eller ambivalent karaktär. I Hyresgästen (Polanski) vet åskådaren inte riktigt om det verkligen är ett hus med onda grannar som driver den naive nykomlingen till självmordsförsök (genom svart magi) – eller om det är hans egen paranoida känslighet o hallucinationer som skapar sammanbrott. En liknande tvetydighet finns i The Shining. Det berättas att hotellet är byggt på en indiansk gravplats, att det finns en förbannelse. Hur mycket betyder myten för dråpet som sker?
Ingen av dessa filmer skulle framstå som intressanta om de framförde budskapet att magi är en realitet (Akta dig för dina grannar! Ta inte jobb i hus som byggts på gamla gravplatser!) Det är ambivalensen som gör dem suggestiva – den fråga som uppstår: vad är vi för sorts varelser? Vid ett psykiskt sammanbrott kan vår inre värld flyta in i eller invaderas av andras världar. Vad har vi då för samband med andra människor? Är vi genom artens minnen inblandade i andras gärningar, allt lidande som åstadkommits före oss? Eftersom det esoteriska tänkandet trots allt var utbrett för bara ett par generationer sedan (fortfarande är det i delar av världen) bär dess myter på laddningar. I kontrast till modernt vetande plus konstnärlig ambivalens, blir det berättelser att ta del av.
En annan sak är när journalister o författare vill utnyttja det sensationella och fantastiska i de esoteriska myterna – hävda att de har bokstavlig giltighet. Det blir en kompott av sensationella påståenden.
Det har också alltid funnits ett segment av såna fenomen i populärkulturen sen 1900-talet. Tidigare fanns vid alla cirkusar, freak-shows. Genren har blommat upp via Internet o youtube.
Här blandas rymdvarelser, mumier, Rotschilds, Illuminati. Sions Vise. Världsledarna som rymd-ödlor, Zombies. Teatersminkade Superhjältar i trikåer agerar på scenen. ”Otroligt men sant!”
Men de esoteriska frågorna har, menar jag äkta betydelse. De gamla myterna fungerar som ornament, relief för fiktion eftersom människan, vi själva efter Hiroshima-Nagasaki står inför den avgörande frågan om vårt ursprung, vår överlevande.
Vad är vi för sorts varelser? Försöken att vara ”skapelsens herre”, Guds ställföreträdare (ingeniörer) har inte fungerat.
Den samlade kunskap som finns har enligt evolutionsteorin formats av släktets alla generationer (språk, hantverk, uppfinningar, sånger, bilder, läror, tänkande) sen ett par miljoner år.
Det intressanta är att kunskapen genom själva sitt djup saknar personlig eller nationell ägandeadress. Bara genom att födas får vi del av den. Man säger att vi alla har samma ursprung och är en del av något större, ett icke-jag som blir medvetet om sig självt.
När det gäller allt levande (växter, djur, organismer) är det inte svårt att medge släktskapet. I kulturen (dikt, konst, musik) kan man alltsedan romantiken se vårt medvetande om förhållandet – vi överskrider jagets gränser, tilltalas av naturen, låter dess symboler tala genom oss.
Kan människorna, med sina nations-, o imperiekrig, sin groteska vapenteknologi känna solidaritet med sitt ursprung – sina mest oansenliga släktingar?
Kan vi se oss själva, vårt personliga (nationella) lidande som en del av det hotade livsträdet (som i Avatar)? Den esoteriska insikten att allt som finns bildar en helhet, att målet är fred, har funnits i naturreligionerna, som underström i världsreligionerna.
Den har funnits hos diktarna, musikerna och konstnärerna.
Svaret finns hos Rumi: ”I många år letade jag efter nyckeln, men dörren var alltid öppen”.
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera