Gunnarthorell's Blog

I deckargenren skär folk halsen av varandra, skjuter, knäcker sönder skallarna med hammare, beställer yrkesmördare från Kroatien och poliserna springer ut i parti och minut, och kräks, när de ser allt blodet.
I nästa kapitel bryner hjältinnan gärna oxfilé, låter merlot-vinet rulla i bordeaux-glaset, insuper dess jordiga doft. När hjältinnan blir upprörd råkar hon riva ner en oljemålning, ”en Erland Kullberg”. ”Hennes slanka kropp i en silkig Marc Jakob”. Det visar sig att hon har ovanan att blanda rohypnol och alkohol..

Hur (officiellt) upprörda är vi inte fortfarande över skotten i Ådalen eller över Stockholms Blodbad?

Eller vill vi läsa det här? Kultur är en sorts odling – och vilka är trädgårdsmästarna. Ibland tycks det mig att det inte finns något annat till salu än deckare, thrillers, rysare…..

Vad lär man sig då av en ”intensivkurs” i deckargenren? Man blir expert på hur likfläckar ser ut efter så och så många dygn. Man lär sig hur / när likstelhet inträder.

Olika typer av förruttnelse och lukter: när Harry, Erik Vinter eller komissarie Gunnarson rycker upp dörren, möts av ”en förfärande stank”.
Sen ska vi inte glömma betydelsen av återfunna benfragment, hårstrån, hudflagor (DNA). Typ ”bra att veta att undvika” , när man själv kanske ska till och dräpa någon irriterande fd klasskompis…

Nyttigt: hur man riggar upp ett ljudisolerat tortyrrum i källaren, så att inte grannarna märker (Ett ”måste” för villaägaren ). Sen kan man kalla det för ”vår lilla studio, den där dörren står alltid stängd”.

Vilka reaktioner offret får, när ögonen sticks ut. Inlevelse i en pedofils lustkänslor, i brottets ögonblick. Att kunna slå av sin nästas nyckelben med pistolkolven. Var man ska gömma sin pistol, när man skjutit ner någon i huvudstadens trängseln (det finns bra tips) – t.ex. sänka ner den i en tvålkopp, på en allmän toalett.

Man lär sig att skaffa en ”keramisk väst” (om man vill avrätta MÅNGA, i ett svep. Kanske hålla på en hel Eftermiddag. Man lär sig gå i formation som en insatsstyrka med tung utrustning ( kalla in Magnus Ranstorp!). Ibland kan jag inte låta bli att tänka att ”men nästan allt det här är ju mödosamt PÅHITTAT!! ”.

Det sitter en massa kreativa individer och konstruerar den ena skräck- och tortyrscenen efter den andra – tusentals konsumenter är villiga att köpa och läsa, lyssna till det. Genren är en guldgruva.

Vid leda och depression sysselsätter sig ”Egot” mycket med döden. Och de flesta av hjältarna i deckargenren är deprimerade, alkoholiserade, anfäktas av ensamhet, olycklig kärlek. Trots det är de envisa som synden, och har en tvångsmässig besatthet: att lösa Brottets Gåta!

De bästa deckarna är de som spränger in samhällskritik mellan varven – t.ex. bankdirektörer som beställer mord när en kollega hotar avslöja svindelaffärerna (Arnaldur Indridason, Island). Eller nya norska deckare – där oljepengarnas förbannelse ventileras. (Typ, folk bereder sig att gå över lik när det väcks förhoppning om Stora pengar).

Källan till våld och brott kan finnas i vår krigshistoria. Under ”våra” tidiga, ärofulla krig (från 15-1600-talet o framåt) söp soldaterna rutinmässigt och kopiöst, för att kunna genomföra slaktandet. (Officerarna söp finare sorter).

Peter Englund, historikern, har en skildring av det i sin bok om Trettiåriga Kriget. Amfetaminet som modedrog, kom från det Första Världskriget. Sen morfin och heroin förstås (smärtstillande, lugnande) ur Andra Världskriget.

Under Vietnamkriget introducerades hallucinogenerna, och spred sig. CIA hade laborerat med LSD – först som en ”sanningsdrog”, för att användas vid förhör med ”commies”. Hells Angels bildades av soldater som återvände efter det Första Världskriget.

Mycket elände, kroniska sjukdomar, våldsbrott, missbruk och lidande kommer att drabba ”oss” genom de nya krigen i Mellanöstern. Ur krigens systematiska våld uppstår nya våldsbrott, och ännu fler berättelser om våldets melodrama i ”vardagligt sammanhang”.

Källan till vår fascination för våld och dödande har definitivt att göra med vår historiska identitet som krigförande världsmakter. Deckarna, liksom ”rysare” ger uttryck för dödskult. Det kan vara genomfört på olika sätt – ibland med självironi, humor – men det som ger energi åt berättelsen är dödandet – antingen som detektivens rättmätiga dödande, eller som mördarens brottsligt framdrivna.

l