Om boken Mannen som slutade ljuga;
Dan Josefsson
Gunnar Thorell:
Efter att först ha läst Lindebergs bok, ”Döden är en Man”, därefter Hannes Råstams ”Fallet Thomas Quick”, undrade jag om det skulle gå att få ut mer av ämnet ”korruption och rättsskandal i samtida Sverige”.
Hannes Råstam hade visat att Thomas Quicks erkännanden var falska. Han hade demonstrerat att missvisande förhör åstadkommits genom ledande frågor kombinerat med tung medicinering. Han hade visat att tingsrätterna tvingats döma utifrån en förfalskad bild av det egentliga innehållet i förundersökningarna.
Frågan Hannes inte hann besvara innan han dog var: vilka omständigheter var det som gjorde att en rättspsykiatrisk klinik med läkare, terapeuter, minnesexpert, allmän åklagare och försvarsadvokat, Justitieombudsman, stjärnjournalister m.fl. – ett team av högt utbildade yrkesmänniskor – under tolv år kunde framhärda i att tro på något som visade sig vara en drogad individs fabuleringar.
Det är här som Dan Josefsson drar fram något väsentligt, en kritik som gäller något mycket större än själva rättsfallet Thomas Quick. Han visar hur ett sektväsen kan uppstå i samhället genom en kombination av personlig karisma, uppbackad av ensidig bildning.
Hur ett oantastligt system kan byggas upp och leda vidare till falska erkännanden, grundlösa anklagelser, skådeprocesser, upplösning av familjer, slöseri med offentliga medel.
För mig som arbetat med terapi och socialtjänst sen 80-talet är det en smärtsam, skakande läsning.
Jag hade själv Margit Norell som handledare under drygt tre viktiga år, och såg upp till henne och även till den filosofiska skola hon hyllade: ”Frankfurtskolan” (Horkheimer, Fromm, Marcuse).
Jag deltog i internutbildning på Trollängen där Margit försåg oss med litteratur: Winnicott, Harry Guntrip, Hannah Arendt, Alice Miller, Martin Buber. En av mina kollegor tillhörde den inre, utvalda kretsen av psykoterapeuter, som förblev Margit trogen.
Vad var det för ”förföriskt gift” som lockade oss, fick oss på knä som Lärjungar? Dan har mycket att säga i den frågan om Margits sätt att välja ut personer, och få var och en i gruppen att känna sig betydelsefull, som ett barn inför sin moder.
Jag vill betona ytterligare en sak. Den tid som föregick 80 och 90-talet färgades av en politisk kamp i samhället, som spred sig till alla samhällsinstitutioner: universitet, vård, konst och kultur: den mångomtalade 68-generationens revolt, Studentrevolten.
Margit hade rykte om sig att vara en av de radikala humanisterna och ”antifascisterna” från efterkrigsperioden. Därmed fick hon högt status i våra kretsar.
Hon hade inte publicerat några egna böcker, men hon hade haft författare och kända kulturpersoner i terapi. Hon omgavs av beundran och viss fruktan ( rykten för att vara tyrannisk).
Man kan möjligen likna hennes professionella status i Sverige vid Paul Bjerres, överklassläkaren med psykoanalytisk utbildning, som hade några av trettiotalets kulturpersoner och konstnärer i terapi.
När jag mötte Margit Norell hade jag själv akademiska betyg i psykologi från universitetet, hade också gått igenom ett antal olika terapirörelser.
På tidigt sjuttiotal blev det för mig dels gestaltterapi, dels Harvey Jackins Re-evaluation Co-counselling, som gällde .
Sen intresserade jag mig för primalterapi – gick inte i denna terapi, men hamnade i Oshos terapigrupper 1979, i Poona, Indien.
Vad som tilltalade i den radikala terapin var uppbrottet från ”positivismen” – den tidigare, strikta forskning – som av oss sextiotalister kritiserades för att göra människan till ett objekt, lägga tonvikt enbart vid det mätbara och experimentella.
Med Martin Buber, Marcuse, Horkheimer, Freud, Marcuse, en rad judiska tänkare, lanserades istället ”hermeneutiken” – dialogen mellan olika subjekt.
Att människan så att säga ”blir till”, möter sin sanning genom dialogen.
Genom att klienten / patienten i traditionell forskning gjordes till ett objekt för behandling, förstördes möjligheten till autentisk kunskap via dialog.
Kunskapen om en medmänniska (patient, klient) nådde man, enligt nya teorier, genom respektfull inlevelse, tolkning av berättelser, drömmar och beteenden.
Detta gick igen inte bara hos Margit Norell utan i alla de psykoanalytiska skolorna. Portarna öppnades för en omfattande kritik av anstaltspsykiatrin, med rötter i 1800-talet. En hel del av den kritik som framfördes var framgångsrik och träffsäker, ledde till effektiva reformer.
Men kritiker har sagt att den här grundsynen gör psykoanalysen (och Frankfurtskolan) tvivelaktig såsom ”vetenskap”. Den når inte upp till vetenskapens kriterier för tillförlitlighet.
Psykoanalysen (och därmed sammanhängande terapier) sägs enligt dessa kritiker vara mer att likna vid litteratur och konst – effekter finns där, men kan inte mätas eller upprepas.
Litteratur och konst innehåller ju också ”sanning”, rymmer visioner, kan bidra till förändringar. Men litteratur och konst skapas inte (som vetenskap) genom institutioners tålmodiga prövning, akademiers argument och motargument, kommittéers jämkningar.
Litteratur och konst är gjord för att övertyga genom karisma. Den är i ständig förändring, vissa verk blir ”klassiker”, talar till oss genom århundradena. Det sker en ständig revidering och omarbetning av betydelsen genom tidens växlingar – vilket är accepterat.
Inom vetenskapen sker också en revidering och omarbetning av teoriers betydelse, men på ett kontrollerbart, systematiskt sätt. Allt som påstås kan vara föremål för prövning, motsägelser. Och det uppmuntras.
När det här är sagt, kan man förstå faran i de system som byggdes upp under sjuttiotalets entusiasm för Frankfurtskolan och psykoanalysen. De hade en självklar pretention på vetenskaplighet och universell giltighet. Den nya tidens idéer fördes sedan ut till institutioner, behandlingshem, vårdavdelningar, rättsväsen och användes i sammanhang som var helt nya och oprövade.
I behandlingsformerna fanns anspråk på en evidensbaserad metod som man egentligen aldrig ens försökte förverkliga. Trots allt gick det inte att mäta resultaten av vad som hände i terapin. Det fanns ingen akademisk peer-grupp som granskade och förkastade ohållbara argument. De publiceringar som skedde fanns i interna tidskrifter, med en publik begränsad till den egna kretsen.
Den enda ”kontroll” som existerade var egentligen ”extern handledning”, vilket utformades så att personalgruppen varje vecka ”drog sina ärenden” för en mer välavlönad auktoritet, som inte var inblandad i det praktiska arbetet, men vars värderingar gruppen sympatiserade med.
Det är min uppfattning att Margit Norells typ av handledning och terapi när det gällde Thomas Quick, existerade i flera olika varianter, särskilt inom socialtjänstens kvinnodominerade familjegrupper.
Inte sällan gick den hand i hand med en form av tidstypisk feminism, med udden riktad mot ”männen” som potentiella förövare. Jag, som senare arbetade inom socialtjänsten i Stockholms stad, fick genomlida flera sådana ”utbildningar”.
Den falska utredning och fabulering som blev synliga genom Sture Bergwalls erkännanden (och i anklagelserna mot Obducenten o Allmänläkaren), upprepades menar jag, i en hel del felaktiga omhändertaganden av barn, i en hel del felaktiga utredningar som ledde till anklagelser för incest, i hel en del tragiska skilsmässor, där män dömts att förlora vårdnad efter att ha utsatts för beskyllningar.
På något ställe i Mannen som slutade Ljuga ställer sig Dan Josefsson frågan: hur många familjer kommer att splittras på grund av terapeuter som fortsätter att återskapar falska minnen.
Jag tror att betydelsen av hans bok ligger i att ALLA som arbetar med psykoterapi, efter den här offentliga kritiken i Mannen som slutade ljuga, inte längre kan strunta i de problem som finns när det gäller utbildning och teoretisk grundval.
Om man medger att psykoanalysens och Frankfurtskolans filosofi INTE är vetenskap, utan snarare en konstart (ett sätt att tolka och gestalta) – följer att man inte heller har rätt att uppträda som expert i rättsärenden, vårdnadstvister, omhändertaganden av barn etc.
För den senare typen av uppgifter krävs en annan sorts utbildning och expertis.
Stöd mitt ”varken-höger-eller-vänster” – tänkande!
Gunnarthorell's Blog 
Tack för att du vågar utmana dessa krafter.
GillaGilla
Tack själv Tommy! jag läste ju även din bloggartikel, och gillade innehållets inriktning mot vulgärfeminismen. Det finns nog en stor, osedd grupp av män, som lidit oförskyllt, och skadats av den här typen av ideologiserande psykologi som behärskat ett flertal sociala institutioner.
Att täcka av det här, och få en diskussion är inte lätt. Fortfarande finns en censurmentalitet, en envis förnekelse av problemen. Dans bok kommer nog att göra nytta, för att bräcka upp motståndet.
Hoppas den blir läst av många – liksom också Per Lindebergs o Hannes Råstams böcker.
Det är ju en fråga om en omfattande skola av teorier som kommit att dominera stora områden av socialvetenskap, psykiatri och psykoterapi sen efterkrigstiden. Den har grenat ut sig och gett upphov till en omfattande yrkeskår och ett stort följe har funnits inom kulturvärlden.
En hel del reformer som utförts av dessa ”troende” har säkert varit av godo. Men samtidigt har det improduktiva och destruktiva dolts, och inte kunnat diskuteras på grund av sektkaraktären.
Jag vet ju hur det gick för Pär Ström, när han tog upp om vulgärfeminismens förtryck mot män. Han blev överöst med så mycket skymfer och ovettighet, att han helt enkelt gav upp. Men du har väl lsät hans bok, ”Mansförbjudet”?
Och lika svårt är det ofta att debattera med vissa troende trotskiister eller marxister.
De anser sig inte behöva svara på argument. De nöjer sig med en känsla av överlägsenhet, samt direkta personangrepp.
Samtidigt vill jag nog säga att det också finns förnuftiga marxister och feminister som förstår att lyssna. Jag vill inte bidra till den högerextrema antikommunismen, som i sig har en religiös karaktär.
GillaGilla
Frankfurtskolan och judiska kulturmarxister fanns det gott om på vissa delar av universiteten i Sverige från mitten av 60-talet och framåt. Jag var själv en av dem på pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Där undervisade jag även blivande psykologer.
Trots allt känns det bra att ha dig som medbrottsling Gunnar. Vi får väl göra bot tillsammans 🙂
Du gräver i ett för oss gemensamt förflutet. Jag blir mörkrädd när jag läser dina försiktiga reflektioner och underdrifter och blir påmind om detta lik i min garderob.
Kulturmarxismen, psykoanalysen, feminismen och den sociala konstruktionismen med mera, har förvandlat större delen av det moderna Sveriges behandlingsvetenskap och praktik till en köckelmödding i vilken snart sagt varje politiskt korrekt verklighetsuppfattning kan skapas utifrån ideologiska snarare än faktiska förhållanden.
Och denna kraftfulla ideologiska inriktning har ju även fortfarande ett fast grepp om stora delar av det svenska kultur- och medialivet.
Jag tror som du (?) att Frankfurtskolan haft/har en särställning i denna nedbrytning och upplösning av samhällets kitt.
Det finns ju mycket skrivet om detta. Tänker särskilt på Kevin Mc Donald. Har du läst vad han skrivit? Googla annars det finns massor.
Vad var våra drivkrafter? Drömmen om den idealiserade opreciserade nya goda människan som bara är sina handlingar och ersätter ”gud”. Vänsterns dröm – det progressiva. Till skillnad från konservatismen som i huvudsak vill förädla det som finns givet av ”gud”.
Slutar där, behöver mer morgonkaffe och har annat på G. Vi får återkomma om detta.
GillaGilla
Ja, Lasse. Medbrottslingar är väl lite hårt, men låt gå för det!
När jag tänker på konsekvenserna av denna ”tro” har jag själv inte SÅ fruktansvärt dåligt samvete, eftersom jag relativt tidigt fick ett motgift mot de värsta avarterna.
Umgicks nämligen med en del ”skeptiker” som varken godtog psykoanalysen eller marxismen som ”vetenskaper”.
Så därför tillhörde jag aldlrig Margit Norells utvalda, innersta krets. Jag var nog inte tillräckligt devot.
Jag beundrade hennes omfattande bildning och förmåga att minnas vad alla sagt, hennes sätt att uppmuntra ett berättande om klienterna. När det drog iväg med ”tolkningar” såg jag det närmast som ett uttryck för en litterär förmåga.
Jag följde min egen väg, trots handledningen. Hade en ganska omfattande erfarenhet av olika terapiformer, öven av meditation, friskvård etc.
Det vill säga, när jag själv agerade som terapeut lyssnade jag mest och gav uppmärksamhet (vilket jag tror är det verksamma i all terapi).
Det intressanta är att jag fortfarande stöter på klienter från den tiden, bland annat en som fick terapi av en av terapeuterna i den ”inre kretsen”.
Jag kan konstatera hur denna fd patient ”sitter fast” i en dramatiserande berättelse om sin barndom. Den återupplever och återupplever smärtan i kränkningarna, kommer inte över det.
Kevin MacDonald är mycket intressant. Jag fortsätter att läsa honom och försöker förstå innebörden. Fortfarande tror jag det finns ett värde i Frankfurtskolans filosofi, trots att den inte har status av vetenskap, och att sekt-problemet är uppenbart. Vad som tilltalar mig är gränsområdet mellan konst och vetenskap – ett ”humanistiskt” sätt att närma sig psykologi och samhällsfrågor.
För mig betyder den här diskussionen att min ”tro” och ”tolkning” av skeenden inte är tillräcklig. Det måste till andra, mer tillförlitliga källor.
Speciellt om frågorna gäller personer som är kriminellt belastade, är kända bedragare och manipulatörer. Jag vet att jag i mitt yrkesliv ibland varit alltför godtrogen, och först i efterhand begripit att vissa klienter ljugit och svängt ihop berättelser för att få förmåner. Att de har ljugit minst lika skickligt som Sture Bergwall!
GillaGilla
Det finns ett starkt mönster hos de som drabbats av Sveriges radikalfeminister och deras hantlangare i psudovetenskaperna i olika rättsfall och i andra sammanhang att tryckas ut till extremhögern. Jag har valt bort det, men kan bara konstatera att den kulturmarxistiska krets som nu äger debatten i media genererar fler och fler motståndare med tveksamma ideologiska motiv.
Vi står rimligen inför ett paradigmskifte nu när de mest extrema figurerna, och för den delen alla 68:or, börjar fundera på hur de ska jordfästas. Det gäller Diesen, Leijonhufvud men också Leif GW Persson som deltagit i att bygga upp halmgubbarna genom att definiera ‘mörkertal’ som inte har en förankring i verkligheten. Hela den subkultur och sektverksamhet som ägt arenan i Sverige de senaste 30-35 åren har skapat brottslingar ur tomma intet, på teorier som inte är förankrade i evidens. Häxjakterna på 1600-talet har aldrig upphört, de har bara ändrat skepnad över tiden, och är mer aktuella nu är någonsin.
En Quickkommission borde ta ett helheltsgrepp på hela den kulturmarxistiska teoribildning, men även de religiösa berättelser som legat till grund för hysterin. Därmed inte sagt att man ska låta förövare löpa, utan för att inte krutet även framledes ska läggas på oskyldiga så att resurserna ges till fel åtgärder mot fel personer.
Vinkeln i min artikel bygger på flera fall av ren brottslighet och jag har vat att inte skriva ut de övriga nyckelpersoner som spelat en ännu större roll än Norell i häxjakterna. Jag hoppas att någon vågar skriva om dem också.
http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/10/de-psykologiska-teorierna-bakom-fallet-quick
GillaGilla
Tommy, det verkar inte som om länken till din artikel fungerar. Har du den någon annan stans?
GillaGilla
Newsmill verkar ligga nere. Har skickat fråga till PM som driver den.
GillaGilla
[…] https://gunnarthorell.wordpress.com/2013/10/26/mannen-som-slutade-ljuga-dan-josefsson/ […]
GillaGilla
Gunnar och Lasse… ni inser att det finns en stor möjlighet just nu att skriva en bok i ämnet, få rejäl spridning på den och göra avbön, i Quickaffärens spår…?
Det är t ex få som skulle våga ge sig på de underliggande religiösa influenserna i teoribildningen och ställa det mot beprövad vetenskap…
🙂
GillaGilla
Ja, den chansen finns, men vilken krävande uppgift!! En antologi kanske…
Och jag vet ännu inte exakt vad min värdering är av hela perioden.
På något sätt handlar det om inställningen till det som kallats ”revolution” (i motsats till reform). För mig är inte Frankfurtskolans filosofi enbart av ondo, lika lite som någon skola inom litteratur-konst kan vara av ondo. Snarare handlar det om att urskilja begränsningarna / och farorna, med de anspråk på vetenskaplighet som restes.
GillaGilla
En antologi som stöter och blöter frågorna ur flera perspektiv är inte fel. Kanske med utgångspunkt i Quickfallet och Norell & Co. Tror det är en bra start på en debatt som leder vidare. Beror väl iofs på hur fundamentalistiska vissa personer och grupper är…?
GillaGilla
Märker att ämnet intresserar mig.
Detta med vulgär feminism och sekteristisk terapi blir en ödesdiger mix, har skadat många.
Vet ganska mycket om ämnet eftersom jag jobbat med terapi och tidigt också läste feministerna.
Det verkar som att många har erfarenheter också från vårdnadstvister, falska anklagelser..
GillaGilla
Om man ser det i ett lagföringsperspektiv så kan man uttrycka det som att det finns vissa typer av brott och tvister med kön som gemensam faktor. I vissa av de rättsfallen finns det aktiva nätverk, som i Quickfallet, ‘engagerar sig’ för ‘någons bästa’. Tyvärr görs det på ett kontraproduktivt sätt, t ex med ‘terapi’ av människor som helst borde sitta i ett arbetsmarknadspolitiskt program, inte ge ‘terapi’ eller genomföra ‘förhör’ på det sätt de gör. Tyvärr eskalerar det problemen och förstör människor liv. Och i fallet Quick har det kostat 200-300 miljoner på teorier som är helt galna. De pengarna hade kunnat stötta många människor istället.
GillaGilla
Läsvärt: http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/Nyheter-och-artiklar/Aktuellt-BH/Ny-bok-synar-psykoterapin-av-Sture-Bergwall/#sthash.ZhhyyGup.gbpl
Tänker också att Breivik är ett utmärkt fall att skriva om. Aage Storm Borschgreviks bok berättar om den egentliga bakgrunden till Breiviks fruktansvärda handlingar och hans psykiska tillstånds ursprung. Det som finns i boken har inte publicerats i media, på grund av ‘etiska principer’/självcensur/censur.
GillaGilla
Dan Josefsson – förf. till den Augustnominerade boken om Thomas Quick ”Mannen som slutade ljuga” – föreläser på Stadsbiblioteket, Sveavägen 73 i Sthlm. Den 8 januari kl. 18:30. Om boken, arbetet, wallraffandet …. Fri entré
GillaGilla
Bra skrivet Gunnar. Att Margit hade ”Franfurtskolan” som förebild kände jag inte till, men det förvånar mig inte och förklarar ju en hel del. Åtminstone för oss som läst Kevin MacDonald. 🙂
För övrigt är det väl allmänt känt att psykiatrin knappast bygger på någon slags vetenskap. Kanske också därför den varit så framgångsrik i dessa upp och nervända tider. På sätt och vis, utan att sticka ut näsan allt för mycket, kan man nog våga hävda att den mer är ett social-politiskt vapen än en vetenskap i syfte att hjälpa människan i sin önskan att bli en bättre människa.
GillaGilla
Psykoanalysen har nog betytt allra mest inom litteratur, film och konst.
Och det har i sin tur gett prestige åt samtalsterapi med psykoanalytisk inriktning.
Nog är jag enig med dig att det inte är en vetenskap. Däremot tror jag det finns psykiatri med vetenskaplig inriktning.
Onekligen verkar det finnas en destruktiv sida i psykoanalysen – dvs att denna sorts terapi kan hålla kvar människor i ett klander av sina familjer, i en typ av rättshaveristiska anklagelser, egotrippat offertänkande.
Idag finns det terapier som är bättre, mer verksamma, om man bär på ett psykiskt lidande.
GillaGilla
[…] ”Med Martin Buber, Marcuse, Horkheimer, Freud, Marcuse, en rad judiska tänkare, lanserades istället ”hermeneutiken” – dialogen mellan olika subjekt. Att människan så att säga ”blir till”, möter sin sanning genom dialogen.” Gunnar Thorell […]
GillaGilla
Intressant att läsa om din, Wennerstierna och Lasse Wilhelmsons självkritik inifrån psykvården. Jag har inte er utbildning men har kommit fram till slutsatser som i långa stycken överensstämmer med era. Finns både offentligt på fb och på min blogg
http://runelanestrand.wordpress.com/2013/11/27/quickskandalen-lever-vi-ett-rattssakert-samhalle/#comment-6253
GillaGilla
Tack för en intressant och givande diskussion!
Jag jobbade i 34 år som psykolog/psykoterapeut och handledare på BUP i Umeå. Min treåriga psykoterapeutiska utbildning, 1980-83, gick helt i Lacans fotspår. När jag vid första träffen undrade varför vi skulle fördjupa oss just i Lacans filosofiska texter istället för att få hjälp med att behandla barns olika psykiatriska symtom, svarade läraren ”för att han är den bäste uttolkaren av Freud”.
Min uppfattning är, att Barn. och ungdomspsykiatin förlorade flera decennier av kunskapsinhämtning pga den hegemoniska dominans som psykoanalysen/psykodynamisk teori innehade. Den avlöstes av systemisk familjeterapi, som i sin mest extrema form, språksystemisk teori, liknade psykoanalytisk vetenskapsteori.
I mitten av 90-talet vann dock ett mer eklektiskt synsätt gehör och numera bedrivs, i alla fall på BUP i Umeå, en mestadels evidensbaserad behandling utifrån barnens olika tillstånd, de flesta utifrån KBT.
GillaGilla
Hej Lilian!
Roligt att höra att det sker inbrytningar och förnyelse av fastlåsta perspektiv.
Minns att vi sågs i RC-rörelsen (Harvey Jackins) nån gång på sjuttiotalet. Undrar om vi inte pratade om Clas Jaenssen (Peddan)…
Det har varit en spännande utveckling, mycket bra kan hända efter vädringen av dessa rättskandaler.
😀
Gunnar
GillaGilla
[…] vare Lasse Wilhelmsons länk till Gunnar Thorells genomgång av den tid som präglade Margit Norells tänkande, och tack vare Siegfrid Olssons […]
GillaGilla
Här försvarar Etienne Glazer, Margit Norell. Utan tvivel har han rätt i att hon Inte var ”drottninglik” (vilket Sture Bergwall påstått.
Alltså, mer som en modersfigur. Men nog tror jag hon hade ett motiv att driva sin handledning i en viss riktning, och avvisa kritik. Motivet var förstås ärelystnad.
Bland annat tävlade hon med sin elev, Barbro Sandin, som med rätta kan sägas ha varit ”drottninglik” och som lämnat Margits krets, ”öppnat eget” och erhållt massmedial uppmärksamhet (Tokfursten, Elgar)
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jag-kande-margit-norell-etienne-glaser-ifragasatter-dan-josefssons-tv-dokumentar/
GillaGilla
Lasse: Newsmill är uppe igen:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/08/10/de-psykologiska-teorierna-bakom-fallet-quick
GillaGilla
[…] råkade jag igår läsa Gunnar Thorells blogginlägg om Mannen som slutade Ljuga. Han är en gammal socialarbetarräv och var i terapi hos Margit Norell […]
GillaGilla
Tack för denna intressanta text! Har kommenterat den och annat här http://www.lindelof.nu/satersekten-toppen-pa-ett-isberg/
GillaGilla