En sak som är viktig: båda sidor ljuger Stort i ett världsomfattande krig. Oerhört mycket hemlighålls för allmänheten, o kommer fram först långt senare.
En självklar sak är att Segrarna efteråt har dominerat ”berättelsen” och har kunnat slå fast vad som ska anses vara sant
En stor del av ”de egna” propagandalögnerna om de besegrades eventuella brott, eller förtiganden om eventuella förtjänster – blir gjorda till ”självklar sanning”.
( Ta tex hur USA har dolt skälen till att de bombade Hiroshima Nagasaki med atombomber, fast Japan kapitulerat.
Eller hur sällan de ekonomiska reformer som Nationalsocialismen genomförde, beskrivs något så när oväldigt).
Därför är det av värde, för att förstå det stora pusslet av lögn, sanning, heroisering, demonisering att ta del av vad förlorarsidan har att säga.
Det kan dock inte betyda att man obetingat tror på den sidan. Den måste också läsas kritiskt.
Självklart förekommer också upprepning av propaganda, undvikande av skuld, och förskönande omskrivning hos förlorarna.
Men, också i deras material finns inslag som väcker eftertanke och får en att förstå hur detta enorma brott, som ett krig utgör, kunde komma igång. Trots att det alltid hatas och avskys av befolkningarna.
Lögner o myter fortsätter givetvis in i vår tid, och är nu till grund för samtida krigspropagaganda.
Se tex hur massmedierna utkorar ledare i länder som ska angripas, till ”en Ny Hitler”, med ”massförstörelsevapen” ..
De vet att den här bilden är starkt ”inarbetad”, som ett ”varumärke för skräck” , och att det kan klistras på Saddam, Gaddafi, Assad, Ahmadinejad, Putin.
”Krig” – samtidens grövsta och mest perverterade form av brottslighet, har en komplex, historisk bakgrund.
Principiellt kan man betrakta det som en för ”eliterna” speciell form av brott, i syfte att plundra och ta makt.
Ett världskrig kan inte åstadkommas utan massivt, skickligt bedrägeri (där medierna, sen 1900 varit den främsta medhjälparna).
En viktig ingrediens är odlandet av mellanfolkligt hat, i form av fiendebilder av ”De Onda”.
Eftersom jag har en del år på nacken har jag i färskt minne ”Antikommunismen” – dess hat mot allt som avlägset liknade socialism (även fackföreningar, reformister osv). Miljontals oskyldiga dödades i Indonesien, Vietnam, Latinamerika. Oberoende forskare har beräknat dödsoffren för Antikommunismen 1945-1990 till mellan 18-30 miljoner (beroende på vad man räknar in).
Idag är den dominerande ”fiendebilden” muslimska terrorister, som liknas vid nazister.
Alla som avviker från konsensus skylls också för ”fascism” osv
Hitlers propaganda-aura av skräck återanvänds av allehanda personer, som inte vill eller kan tänka självständigt.
Fyra nationer har förstörts (2,5 miljoner döda) med hjälp av denna propaganda.
Och Iran och Ryssland återstår..
Vad som konsekvent undertrycks är förlorarsidans version. Ingen forskare får anslag på normalt sätt, för att undersöka deras sida av saken. Deras hypoteser o påståenden ska glömmas bort. De få som påminner om den andra versionen blir angripna, hårt ansatta o straffade. (se fallet David Irving, Julian Assange oa)
Av det kan man åtminstone dra slutsatsen att dessa dissidenter i samtiden inte gör sin sak för pengar och ett ”trivsamt liv”.
Det kräver mod att som Edward Snowden gå emot samförståndet i sin nation, och avslöja att den spionerar på de egna medborgarna. Det krävs det mod att som David Irving ifrågasätta tillvägagångssättet vid förintelsen.
Eller som Chelsea Manning visa på det rent kriminella i den egna nationens krig.
I första hand ser jag det som en livförsäkring att känna till den Andra Sidans Berättelse, som existerar om världskrigen.
Det handlar alltså om en sorts allmänbildning. Att se att det existerar ett principiellt, annorlunda sätt att tolka händelserna (märkligt vore det annars).
För mig handlar det om att (som i allt fredsarbete) urskilja de båda stridande sidornas ”relativa legitimitet” .
Man köper alltså inte den ena eller andra sidans ”berättelse”, utan har som mål att förstå hur konflikten har kommit till stånd.
Och hur den i en tänkt framtid, kan lösas – fredligt.
Stöd mitt oberoende skrivande!
Gunnarthorell's Blog 
Tack Gunnar för denna din mycket värdefulla och välskrivna artikel.
Jag fyller på med en kommentar som säkert upplevs som chockerande och svagsint av alla våra Hollywoodindoktrinerade militärer, politiker och journalister.
Hollywoods beskrivning av Andra världskriget tillhör fablernas värld. Min granne berättade härom veckan spontant om sin upplevelse från andra världskrigets krigskyrkogårdar och då speciellt rörande en tysk krigskyrkogård hon besökt, att i gravarna låg enbart unga pojkar eller gamla gubbar. Jag kommenterade inte då hennes iakttagelse men jag visste att den var allmängiltig. ”Dagen D” kan bäst beskrivas som en levande charader eftersom tyskarna inte stationerade några reguljära divisioner på Västfronten, förutom under några veckor då man skrämde vettet ur västmaktssoldaterna genom att låta två (av två hundra reguljära östfrontsdivisioner) gå över från Östfronten till Västfronten för att demonstrera tyska armens faktiska överlägsenhet vis-a-vis Västmakterna. Tyskarna (och USA) ville ju att Västmakterna skulle avancera så snabbt som möjligt för att ”rädda” så mycket som möjligt av Västeuropa och därmed av Tyskland från att ockuperas av Röda armen och falla under Stalinkommunismen.
På Västfronten stationerade tyskarna, förutom gamla gubbar och främlingslegionärer, bara militärt outbildade och närmast obeväpnade men uniformerade tyska småpojkar, vars uppgift var att dö som varande tyska soldater så att Ryssarna skulle tro att ”Dagen D” faktiskt var inledningen på en riktig invasion. Hade inte denna bluff lyckats hade hela västra Fastlandseuropa ockuperats av Röda armen och fallit under Stalinkommunismen. Tyskland och USA förenades redan hösten 1943 (efter en årslång förhandling på högsta nivå på USA:s OSS-kontor under Allen Dulles) i Bern i sitt oresonliga hat gentemot kommunismen efter att Tyskland förlorat det krigsavgörande pansarslaget vid Kursk sommaren 1943 (= Världens störst pansarslag någonsin, framtiden inräknad).
GillaGilla
Ja, det är märkligt hur massmedier som DN nu försöker skriva om historien. Minimerar Sovjet/Rysslands stora insats mot nazismen, för att legitimera hat-propagandan mot Ryssland med anledning av krisen i Ukraina.
GillaGilla