Feminismens grundsyn har antagits som en ortodoxi i Sverige. Vad har det för konsekvenser i metoo-tider?
1967 publicerades SCUM-MANIFESTET av Valery Solanas. Det är en bisarr hatskrift riktad mot ”männen”. Trots det råbarkade, vridna innehållet blev skriften typiskt nog hyllad av radikala feminister och av delar av av vänstern.
Kanske som ett svar på detta kom THE MANIPULATED MAN, 1970, av Esther Vilar. Det är också en elak karikatyr, men åt andra hållet. Det vill säga – här är det kvinnorna som utmålas som exploatörer av slavarna: männen.
THE MANIPULATED MAN är på ett subjektivt sätt något mer övertygande än SCUM-MANIFESTET, men skriften omtalades inte alls, fick ingen publicitet. Den är skriven med återhållen humor, helt utan uppmaningar att skada, utrota som Valery Solanas skrift.
Om man ser dessa två skrifter som ideologiska, litterära produkter är Esther Vilars definitivt den minst osympatiska. Det hon skriver går något i Strindbergs anda.
Summering.
Den äktenskapliga ”dödsdansen”, påstådda ”slaveriet” eller ”våldtäktskuluren” är trots allt kollosala generaliseringar, formulerade av artistiskt lagda personligheter som vill göra intryck.
SANNINGEN (”lugn står hon, med strålande panna”) är förmodligen att evolutionen fördelat de påstått onda egenskaperna relativt jämnt, både bland kvinnor och män. Samtidigt, kan det elakartade förstås ta sig skiljda uttryck. (Kvinnans list övergår till exempel mannens förstånd.) ☺
Om Valery Solanas eller Esther Vilars påståenden var i närheten av SANNINGEN, skulle arten människa för länge sen gått under.
SCUM-MANIFESTET är dock så grovt att man knappt hittar något motsvarande hatfullt som överhuvudtaget blivit publicerat.
Frågan är, har det haft betydelse? (SCUM-MANIFESTET har populariserats och spridits genom tidskrifter, teatrar, och vunnit kultstatus bland feminister).
Kanske börjar vi se resultat av det, i den lynch-justis o häxjakt som utvecklats i Metoo-kampanjen?
Det uppstår en situation av rättslöshet för män, när en hat-ideologi inte kontrolleras utan tvärtom, kanoniseras som ”progressiv”. Och dessutom ”ramas in” av en mainstream version med principiellt liknande, subtilare innehåll. (Män är förövare, kvinnor är offer).
Den här ”ideologiska mixen” är långt skadligare än de fossila resterna av nazism och stalinism.
Den tidiga feminismen var trots allt en rörelse för fortsatt modernisering och upplysning. Man kan jämföra med socialdemokratins bildningsrörelse, eller frikyrkorna nykterhetsrörelse. Det vill säga, den trädde fram på grund av verkliga behov. Gav upphov till reformer som vann majoritetens gillande.
Det verkade som om feminismen började spåra ur på nittiotalet med formuleringarna om en ”manlig maktstruktur”, och att kön var en ”social konstruktion”.
Idéerna var lika pseudobetonade som tidigare rasforskning (med sina skallmätningar o anekdotiska generaliseringar).
Det var också i den vevan feminismen blev statsideologi.
Män och kvinnor har givetvis INTE ett förhållande av ”väpnad konkurrens”, som mellan imperier, nationer (vilket SCUM-MANIFESTET antyder)
Det är närmare bestämt en individuell konkurrens inom ett vitalt ”team” som mildras av attraktion, ömsesidig nytta, omtanke om ”projektet”, barnen.
Det farliga som uppstått när radikal-feminism gjorts till statsideologi, är att den används som en ny form av rasism för ”härska-söndra” – i uppfostringskampanjer mot ”männen”.
Könskrig istället för raskrig, alltså.
Det har i realiteten blivit så idag att en massmedial Inkvisition, på grund av obestyrkta anklagelser kan förstöra mäns liv. Ett utomrättsligt förfarande som i häxprocesser eller under en lynchmobb.
(tänk, ”elaka skvallertanten”: en monstruös SladderTacka på Anabola )
Självklart måste män sätta sig till motvärn.
Det sker dock inte genom att skapa en lika galen Motideologi som radikal-feminismens.
Det riktiga är att utgå från socialvetenskap, biologi, evolutionsforskning, vilket också har börjat hända.
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera