Utgångspunkten för mig är att mediernas uppgift i ALLA samhällen är att framställa verkligheten på ett för eliten fördelaktigt och i grunden för dem ofarligt sätt. För att göra det måste de ljuga och jag har valt att ta exempel hur de ljuger i Sverige.
Ett övertydligt exempel på ljugandet är de 6-7000 ( sex-sjutusen ) påstådda ubåtar som under 17 år enligt ”våra” medier har kränkt våra farvatten utan att Kustbevakningen märkt det ( ! ). ( Min favorit är DNs förstasidesnyhet om en rysk ubåt instängd i Hammarbyslussen. Svårslaget rekord. Om en enskild person under 17 år skulle påstå motsvarande saker som journalister och medierna gjort om de 6-7000 ubåtarna skulle han/hon spärras in som farlig för sin egen och andras säkerhet; grav paranoia. )
Utgångspunkten är alltså inte OM ”våra” medier ljuger utan vad de ljuger om. Systemet i ljugandet och för vem man gör det. Naturliga frågor blir; vem tjänar på detta systematiska ljugande? Följdfrågorna blir bl a varför du och många andra journalister inte vill (?) se detta ljugande. ( Igen för att bli övertydlig; ALLA staters medier, med några få undantag som nu i Venezuela t ex, tjänar sitt lands ledare,etablissemang, elit etc oavsett statsskick.)
Det är inte svårt att föreställa sig hur det skulle se ut om det motsatta gällde; att MSM skulle gå in för att störta den sittande regeringen, (bättre kanske att kalla det ”regeringsformen”) eliten, etablissemanget, Vilket land, eller annan större organisation som PLO eller IRA skulle tolerera en press som arbetade på att störta ”sin” organisation? (Återigen; se Benedict Andersson; ”Den föreställda gemenskapen” för grunderna i mediernas / språkets betydelse för nation/statsbildningar.)
I diktaturer behöver sambandet mellan mediernas stöd till eliten och hur det därigenom nödvändiga ljugandet ser ut, inte döljas; ingen trodde på Pravda ändå.
Alla visste att det var Partiets röst.
I demokratier MÅSTE medierna framstå som ”fria”, ”obundna”, ”självständiga” etc för att försöka vara trovärdiga. Mycket stora ansträngningar satsas på denna trovärdighet.
Trots det är enligt Holmbergs m fl undersökningar mediernas, även morgontidningarnas, trovärdighet på en all-time low.
Alla stater och organisationer (utom möjligen diktaturer, men troligen även de) har ett eller flera organ som undersöker i vilken utsträckning deras medier är tillräckligt trovärdiga. I Sverige är det Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF). Den ger regelbundet ut sin skrift där man redogör för hur trovärdigheten ser ut och hur vissa speciella händelser haru ppfattats av allmänheten. Detta sker helt öppet och är tillgängligt för alla, inklusive dig. Ibland hör jag uppfattningen att just detta att SPFs skrifter är offentliga skulle vara ett ”bevis” på att medierna (!) inte har något att dölja. Det rimliga är att se SPFs skrifter som offentliga uppmaningar till MSM att skärpa sig på vissa undersökta områden.
Det är rimligt att anta att just nu är SPF bekymrat över ”våra” mediers låga trovärdighet.
För mig blir de grundläggande frågorna; är medierna, som du tycks tro, ett ärligt försök att framställa verkligheten på ett fullständigt objektivt och förutsättningslöst sätt, oberoende av ägare, annonsörer, olika ideologier (nyliberal ekonomipolitik och antikommunism tex) och andra hänsynstaganden, eller är de ett redskap för sina ägare, annonsörer, makthavare, etablissemanget och andra eliter som har ett intresse av att verkligheten framställs på ett för dem fördelaktigt sätt?
I det förra fallet blir tolkningarna av mediernas tillkortakommanden endast tillfälliga misstag av hårt arbetande journalister.
I det andra fallet är det medvetna (dock tydligen inte av alla journalister) och systematiska delar av hur MSM vill att allmänheten skall uppfatta verkligheten.
Du ifrågasätter mina påståenden om hur de som går utanför de av MSM bestämda gränserna för rapportering bedöms och bestraffas som privatspanare, rättshaverister, konspirationsteoretiker och historierevisionister. Eller slutligen som ”begravda”.
Anér är helt ”begravd”. Hans Palme-Nytt innehåller dokumentation (inte i första hand ”tyckanden” som du tycks tro) som MSM absolut inte vill skall komma fram till allmänheten. Borgnäs är en anomali. Han har lyckats skaffa sig en position, som gör att han i kraft av sina utomordentligt genomarbetade reportage har sina chefers, inom Public Service, förtroende och han är fri från annonsörers påtryckningar och privata ägarintressen. Säkerligen är de tittarsiffror han får också en anledning till att han får fortsätta att göra program.
Begravningen i hans fall är att MSM bemöter hans program med tystnad. De vill inte ha någon debatt eller annan slags uppföljning om de ämnen han tar upp.
De har ansträngt sig för att begrava dessa ämnen, men de kan inte hindra honom från att ta upp dem. Jag kan inte se att det finns någon motsvarighet till Borgnäs inom annonsmedierna.
Internationellt finns det några lysande undantag; t ex Fisk och Pilger i England och Moyer, Hersh och Palast i USA (verksam för det mesta i England.)
Ytterligare exempel på hur viktigt en stat anser att MSM är för sina (och andras) stater bevisas av att USA systematiskt bombar TV-stationerna i Bagdad och Kabul.
Om du har skrivit något om hur 17 av dina kollegor dog vid USA:s bombning av TV-stationen i Belgrad, och vilka konsekvenser du drar av det, vill jag gärna läsa det.
Vissa ämnen är mer begravda än andra. Frågor som berör, eller påstås beröra, ”nationens säkerhet” är sådana. Till detta område hör SÄPO, MUST, och andra liknande områden. Flera personer har i Borgnäs program med namn och i bild uttalat att de lämnat dokument om hot mot Palme till SÄPO. Jag har ingen anledning att betvivla att de talar sanning om detta. Du undrar om jag föreslagit någon journalist att ställa frågan om de ”försvunna” dokumenten på SÄPO till Jan Danielsson. En journalist på SvD gjorde det på mitt förslag och han kom tillbaka med beskedet att han inte fått något svar.
Slutligen; beteckningen ”begravning” innebär att uppskjuta, fördröja, förvränga och om möjligt helt förtiga något med mer eller mindre trovärdiga förklaringar (Lisebergsbesök t ex) eller utan förklaring alls. Det kana lltså visa sig på flera sätt; kontentan är att man undviker att svara så länge det går.
Nu har du svarat och jag är som sagt tacksam för det.
Jag kallar mig medieanalytiker för att jag har studerat medierna under mer än 50 år och att det är vad jag numera sysslar med mest. Dessutom tycker jag det låter bra.
Kommentera