Lyssnade på Horace Engdahl, den sista Grisen igen.
(Alltså nu – efter Metoo-kampanjen,
efter Benny Fredrikssons självmord,
och efter konflikten i Akademin.)
Boken är som en lång dikt, gåtfull, smärtsam, komisk.
Märkligt hur synsk han verkar.
Som att han, i stora drag ser vad som ska hända.
Dels, att han (vi, alla levande) kommer att krossas, dö, som av skilsmässa. Av “obehövlighet”, av åldrande.
Det finns också samtidigt en uppstudsighet som hos en irrlärig profet. Man gapskrattar åt han försåtliga hån mot sina “fiender” (ortodoxa feminister, de frasradikala, de slösaktiga, de politiskt korrekta).
Mot skvallret och intrigerna har han klassikerna och naturvetenskapen – ett vetande om mänsklighetens kapacitet för grymhet och hyckleri, också om det storslagna i vår kamp för att fortsätta leva.
Mitt tips är att hans mästerstycke av aforismer och satir blir ihågkommet långt efter att den nuvarande ideologiska epoken gått i graven. ☺
PayPal Me 🛑😏
SWISH 070-7597006
Horace Engdahl
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera