Vi är själva uppbyggda som ett mikrokosmos, i ständig rörelse. När döden inträder, vad betydde vi? vad betydde våra kulturer, parader och processioner?
Kanske: ”A tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing”?
Det låter förmodligen märkligt att påstå att djur och natur är ”andliga”? men i vart fall finns det något hos djur (i naturen) som reflekterar det vi kallar andlighet.
När det gäller djur kan man vara säker på att de har känslor ( t.ex. av tillfredställelse i att finnas till ) som liknar våra egna känslor. En hund som vilar sig. En katt som spinner. En tupp som gal.
Djuren har större förmåga än oss att vara hela, enkla. De är inte neurotiserade av kultur o civilisation.
De flesta djur i frihet verkar befriade från långsinthet, paranoia, och kronisk oro. När två djur drabbar samman uttrycker de aggressivitet som liknar vår egen, men snart är den över. Ett djur skulle inte grubbla efteråt i åratal och gillra fällor för sin ”fiende”.
Inte heller förstör ett djur i det fria sin tillvaro genom att gnälla o beklaga sig, utan agerar, gör något av sin livsgnista, tills döden kommer.
Det är något storslaget hos mänskligheten som har gått förlorat i och med att vi uttrycker oss så mycket genom klagomål, krigföring, utnyttjande, hämnd. Baudelaire uttrycker det i sin liknelse av människan med en patient, som alltid tycker sig ligga på fel ställe.Baudelaire
Vad är kärnan i världsreligionerna (det som alltid missförståtts, förvanskats)? Fredsbudskapet skulle jag vilja säga, All One. Att allt levande hör ihop, har gemensamt ursprung.
Varför skulle inte kosmos, den dans av energier och den tomhet som vi finns uti (är uppbyggda av och kommer ifrån) kunna kallas för något annat än ”materia”?
Snarare är det något typiskt 1800-tals-hybris att upprätta en hierarki och överst sätta människan (hennes andlighet, hennes nationellt-judiskt-muslimskt-kristna andlighet ) underst ha infödingarna, djuren, växterna och Materien (som kokar kaffe och tar ut soporna).
Våld o fientlighet verkar utgöra grunden för våra egen och nationernas (imperiernas) utveckling o hittillsvarande existens.
Vi beklagar det – men vad vi gör och säger tyder på att vi anser att det är oundvikligt – eftersom vi känner oss själva. Vi berömmer oss av att vara vara ”realister”.
Psykoanalytikern Harry Guntrip har sagt att det stora tabuet i Västvärlden (med dess religioner, dess vetenskaper o tekniker) är tabuet mot ömhet.
Jag håller med. Revolution kan på 2000-talet bara vara fredsrevolution, att vakna upp till den robusta, uthålliga sidan i vår natur – och bygga in den i civilisationen. Starkare än ”tron och hoppet” – det outsägbara, som världsreligionerna grundats på, men som förvanskats till att gälla enbart ”mig och de mina”.
/GT 2011Stöd min fredsfilosofi!
Kommentera