Gunnarthorell's Blog

FRÅN MÅNGA HUNDRA ÅR
(”Rage, rage against the dying of the light!” )

Humanistgruppen/Dikter

Säg vad ni vill
det finns en frihet
som räcker till
för mig i livet
….
Här går en flod,
här går en gata.
Och en har mod
och en kan hata!
Och livet skif-
tar över grönt
till rött som blod –
men det är skönt.

Här är ett torg.
Här är en åker.
En känner sorg
och bara gråter.
Det är ett barn
som har gått vill.
Du är ett barn –
säg vad du vill!

Tag vinden i din famn och gråt!
Det finns en sorg, som är som plåt,
den kan du inte komma åt
för den hör aldrig på din bön…
Mitt lilla barn som har gått vill,
vad det är skönt att finnas till!
Varenda lögn är vittnesgill!
Tag mej i han-
den, den är skön!

Jag hör en röst
som viskar sakta:
din tröst, din tröst
är att förakta!
Och jag hör fest-
musik och drill!
Men min protest
finns ändå till!

Det blåser fränt, det blåser hårt,
men det som står sig, det är svårt!
Och allt det här är ändå vårt –
det är ditt bröd, det är din lön!
Ett hus i ras, en dröm i kras!
En explosion av nya rön!
En stjärna över som står still –
säj vad ni vill men den är skön!

Säj vad ni vill!
Det fins en frihet
som räcker till
för mig i livet!
Det mulnar till
i grått mot grönt…
Säj vad ni vill
MEN DET ÄR SKÖNT!

(En övers. av ”Paris-Canaille”
av Leo Ferré / Lars Forsell)

Do not go gentle into that good night; Dylan Thomas:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.
Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.
Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.
Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.
And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

EUFORI, Gunnar Ekelöf

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

Älskandes hand; Gunnar Björling

Som sjö och av ljus
som ingenting
o älskandes ljus

• i finger och hud
  av ditt namn

Som ett skimmer
är det ensammas
tomnade röst
vägg och tomheters
ljud
och de sprattlande
ack människornas
fångenskap

Men befrielsens dag
att gräs luft
och dag
att en höst är uppgången
att en lyssnar och allting förgår
som en dag är älskandes hand

Så gråter så innerst
gråter
av glädjes lust
att försakad
Så gråter så
innerst.

Bellman: Aftonkväde

Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
Och blodets heta svall.

Ditt täcke gömmer alt, betraktom Floras gårdar.
Här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar
På svarta kullar stå.
Och, under ufvars gråt, mullvador, ormar, mårdar
Ur sina kamrar gå.

Vid källan alt är tyst, knapt rör sig minsta myra,
När mot dess klara djup Timantes i sin yra
Bespeglar månans klot.
På grenen af en alm Alexis hängt sin lyra,
Och slumrat vid des fot.

Det späda vatten-sorl, som ned i mossan spelar,
Och uti ränlars språng kring fältet sig fördelar,
Gör ögats sömn så söt,
At döden liksom käns hvar droppa blod förstela,
I sjelfva helsans sköt.

En ljum och kylig blåst emellan löfven susar,
Och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar,
Kring Roddarns blanka år.
Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,
Den glupska Gäddan slår.

Där ligger Jägarn trött, med hatten under öra;
Vid bössan mot hans arm, at minsta buller höra,
Sig Hunden lagt i ring.
Och Fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
Och plaska stranden kring.

På trädgårds sängens brant, som ned åt viken drager,
Den trefne Åbon syns, vid månans halfva dager,
Med vatten-kannan fyld.
Hans täppa syns så grön, hvar planta frisk och fager,
Försilfrad och förgyld.

Vinrankans dufna prål åt muren vil sig luta,
Tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta,
Vid Regnets glesa skur.
Längst ut åt ängens rymd hörs sista gången tuta,
Vallhjonet i sin lur.

Nu sitter Lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper,
I Rågskyln någon gång den svarta fogeln knäpper,
Vid Syrsans fräna ljud.
Helt låg syns Svalans flygt, när Pan dess vingar släpper,
Til regnets förebud.

Ur gräset skymtar fram Ringblomman och Hvitsippan;
Just där Sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,
Med sina snabba tripp,
Hör Sparfvens späda qval, och ungarne på klippan,
Kip kip, kyp kyp, kip kip.

Kring nattens Majestät sig alt i dvala sänker,
Mot rådnan af ett moln en åldrig Urna blänker,
Uppå en ättehög.
Bland Drakar där på gods, bland gyldne bloss och skänker,
Sig Plutos skugga smög.

Nu råder nattens frid, och ögat vill sig sluta,
Lägg bortt din pipa, Pan! Alexis, tag din luta,
Och sjung i skogens hvalf!
Cycloper, Fauner, tyst! hålt, Gastar! opp at tjuta
Vid storm och jordeskalf.

Bjud Eol vid dit spel, at vädrens ras förvilla,
Bjud tystnad upp i skyn! bjud Neptun sitta stilla
På sina mörka grund;
Befall at klippans spets må tysta floder spilla
På denna dyra stund.

Tillåt Najaden ej vid stranden sig få löja,
Bryt den Tritonens arm som brottas om dess slöja,
Och grumlar flod och älf.n;

Kan du dit öma bröst mot lutans våld bemanna?
Nej, lyssna vid hans slag.
Vulcan! lägg släggan ner, håll handen för din panna.
Men nu – nu somnar jag.

Hölderlin; Till Natten

Staden vilar i ro, och runtom gatorna tystna,
prydda med fladdrande bloss vagn efter vagn rullar bort.
Trötta på glammet gå mänskorna hem för att njuta sin vila.
Väl till mods i sitt hus vägande vinst och förlust
räknar en köpman ännu, men tömt på marknadens alster,
plundrat på blommor och frukt, torget står öde och tyst.
Borta ur fjärran parker ett strängaspel tonar, kanhända
spelar en älskande där eller en man för sig själv,
djupt i drömmar försänkt om ungdom och vänner – en springbrunns
svala, beständiga sorl blandas med blommornas doft.
Stilla i kvällen som skymmer hörs långsamma klockslag förklinga,
medan väktarens röst timmarnas tal ropar ut.
Då kommer sakta en vind och väcker lundarnas kronor,
se, huru jordens drabant, månen, har smugit sig fram.
Natten, den svärmiska, nalkas och full av otaliga stjärnor,
utan en tanke på oss, fjärran och hemlighetsfull,
strålar hon redan där uppe, en främling i människans rike,
högt över bergens krön, sorgsen och stor i sin glans

Dikter 2


PayPalMe