Gunnarthorell's Blog

FERN HILL; Dylan Thomas

Nu när jag var ung och fri under äppelgrenar kring det trallande huset och lycklig som gräset var grönt, natten över dälden stjärnströdd och tiden lät mig hojta och klättra gyllene i hans ögons glansdagar, ärad bland skrindor var jag furste av äppelstäder och det var en sång då jag värdigt lät träden och löven tåga med råg och tusenskönor fram längs floder av fallfruktsljus.

Och när jag var grön och sorglös, ryktbar bland ladorna kring den lyckliga liden och sjungande som gården var hem i solen som bara en gång är ung och tiden lät mig leka och vara gyllene i hans tillgångars barmhärtighet, grön och gyllene var jag jägare och herde, kalvarna sjöng till mitt horn, rävar på höjderna gav skall och kallt och sabbaten ringde sakta i de heliga flodernas stenar.

Att springa hela solen lång, det var luft, det var härligt, melodier från skorstenar, slåttervallar höga som huset, det var luft, lek och vågor och eld grön som gräs Om natten och under enkla stjärnor när jag red mig till sömns bar ugglor iväg med gården, salig bland stallar hörde jag hela månen lång nattskärrorna flyga bort med hövolmar och hästarna ljunga in i mörkret.

Att sedan vakna och gården återvänd som en vandrare silvrig av dagg och med tuppen på axeln: allting glittrade, jorden var Adam och orörd, himlen åter samlad, och solen mognade rund just denna dag. Så måste det ha varit när det enkla ljuset föddes vid den första kretsande boplatsen med förtrollade hästar vandrande varma ut ur det gnäggande gröna stallet bort över lovsångens ängar.

Och ärad bland rävar och fasaner vid det glada huset under nygjorda moln och lycklig som hjärtat var liv, i solen född gång på gång sprang jag mina tanklösa vägar mina önskningar banade sig genom det hushöga höet och aldrig bekymrade mig i mina himmelsblå näringar att tiden i sin växelringning endast medger så litet och så tidig sång innan barnen gröna och gyllene följer honom ut ur nåden,

aldrig bekymrade mig dessa lammvita dagar att tiden skulle ta mig vid skuggan av min hand upp till det svalvimlande loftet i skenet av månen som alltid stiger, ej heller att jag skulle höra honom fly med de höga ängarna när jag red mig till sömns och vakna med gården för alltid flyktad från ett barnlöst land. Å när jag var ung och fri i hans tillgångars barmhärtighet och tiden höll mig grön och döende fast jag sjöng i mina kedjor som ett hav.

Väg 153; Ingela Strandberg

Jag längtar att likt ett våldsamt skyfall få rinna längs din asfaltshud, bort, bort, få följa dina kurvor förbi skogarna, få ligga dallrande i timmerbilarnas kåddoftande möten, få sugas in i dina vita streck och uppgå i färdandet.

Längtan bort, o väg, du vet! Du hör långtradarnas sång om morronen, bromssuckarnas utdragna rop i frostluften. Du ser ostfrallan och kaffet på motellet, där en nyskild kvinna med stora bröst klirrar med porslinet och där semlorna svettas under glas i sina pösiga gräddblusar.

Som jag längtar till värmen där, till morronkaffet och skratten, till svordomarna och resan vidare! Som jag längtar till truckdriverns händer, en kyss, en enda, mellan vehiklarnas tystnad, där granskogen ännu andas i lasten, där de tämjda bilarna från Södertälje ännu drömmer om sina ofödda farter!

O, väg 153, en natt ska jag gå ut och lyfta dig upp ur landskapet och rista dig som en trasmatta i glädje över dina sträckors möjligheter!