Vad jag tycker om i den här boken är Fredrik Segerfeldts förmåga att formulera tillspetsningar.
Till exempel säger han (inför vissa politiska, ideologiska förenklingar) : ”som att se någon gång på gång kasta upp en kortlek i luften och vänta sig att korten ska forma ett korthus”.
Han lyckas också knyta ihop resonemang om kulturblandningar (efter kolonialism) med matkultur, musikstilar, konst, språk, minnen från egna resor. En hel del att känna igen sig i. Svar på, och bekräftelse av iakttagelser många har gjort.
Styrkan i den här typen av arbete är attityden: ”frågorna vad gäller kolonialepoken är inte besvarade genom politiska ideologier”. ”Mycket av det vi tror oss veta, motsägs av empiriska fakta”.
Alltså, om det brokiga, ojämlika och egenartade i världens utveckling!
Det existerar tex inte ”etniskt rena” nationer, det vill säga folk som aldrig tvingats gå igenom erövringar, koloniseringar.
Den civilisation vi har idag består av lager efter lager av historiska härmningar av olika ”segrare” (jodå, ibland riktiga skurkar).
Den anglosachsiska koloniseringen tycks ha lett till vissa ekonomiska fördelar vad gäller standard under den postkoloniala utvecklingen som följde (i motsats till den spanska, portugisiska, franska).
De Västliga Imperierna blev inte rika genom kolonialismen. Snarare började de utveckla kolonier när de redan var rika därför att alla imperier har kvar ett feodalt drag av conquistador.
Men guldet och silvret som spanjorer/portugiser plundrade hamnade i fickorna på en reaktionär överklass och bidrog inte till utveckling, snarare till stagnation.
Till sist, alla stora etniska grupper har ägnat sig åt kolonisering och imperiebygge. Det gäller såväl afrikaner, ameroindianer, som araber, mongoler, kineser och européer. Genom främlingsrädsla existerar ”rasism” som ett utbrett, evolutionärt framkallat fenomen.
Det är närmast ett etnocentriskt drag att endast tro att européer ägnat sig åt imperiebygge och kolonisering.
SWISH 070-7597006
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera