I Bergtagen av Thomas Mann (som utspelas före det Första Världskriget ) finns ett par kapitel om hur människor infekteras av aggression, som av en sjukdom. De börjar förolämpa varandra, de börjar slåss. Det slutar med en duell där Naphta, en av protagonisterna avsiktligt skjuter sig själv.
Det finns ett stillsamt vansinne i att vissa människor i länder som länge haft fred, bara kan tänka i termer av krig. Inte förmår protestera mot krigen som sådana. Inte ser det groteska i sjukdomen de smittats av utan tror att de måste ”ta ställning” för eller mot någon av de krigförande parterna.
Hela kampretoriken ”vi, De Goda” mot ”dom, De Onda” kommer från slutet av 1800-talet.
Krig o inbördeskrig var antagligen länge en sorts ”fungerande affärsidé”. Plundring av resurser för dominans.
Inte efter Hiroshima Nagasaki!
Den moderna tidsandan (i mån den existerar) innebär att kunna se komplexitet och nyanser.
Det vill säga att ”sinners & saints” är tämligen jämnt fördelade genom miljontals år av evolution.
Och att fred, frihet aldrig kan åstadkommas av trakasserier, bombningar.
Det bästa argumentet för ”fred i vår tid” handlar utan tvekan om artens blotta överlevnad.
SWISH 070-7597006
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera