Camille Paglia är numera en smula känd bland svenska feminister och kulturkritiker, men är fortfarande föga läst trots sin kulturkritik – t .ex. i Sexual Personae eller i Sex, Art and American Revolution.
Slår man upp hennes namn på Google får man över 34.000 tusen träffar ( Doris Lessing får 26.000 )- många med artiklar och intervjuer. Paglia är inte direkt någon blygsam person utan säger sig vara den mest betydelsefulla och kända kvinnliga skribenten i världen. Kanske har hon rätt i det.
Frågan är varför hon har blivit så känd – både hatad och uppskattad. De som tycker illa om Paglia befinner sig ofta inom universiteten och känner sig som måltavla för hennes mördande och humoristiska attacker mot ”politisk korrekthet”.
Enligt Camille har unviversitetseliten ”kidnappat 60-talsupproret” och gjort om dess visioner till ett system för blekfet karriärism. Deras vapen är politiskt korrekthet – en mall som förefaller progressiv men egentligen är till för att oskadliggöra spontaneitet och inflytande underifrån. Inspirationen till politisk korrekthet kommer från de franska strukturalister ( Lacan, Derrida, Foucault ) som Paglia hatar för deras besserwisseri och oförmåga att kommunicera med olärda personer. Hon kritiserar också de s.k. militanta feministerna som har fört in könshat och historisk okunnighet i de kulturella medierna – vilket hon anser skadar både män och kvinnor.
Camille Paglia bygger upp sitt tänkande på sextiotalets visioner. Hon menar att de stora skapande andarna bland musiker, poeter och filosofer från sextiotalet inte gick in i borgerliga karriärer utan flertalet mötte en social undergång eller för tidig död på grund av drogerna eller sina provokationer mot det bestående.
Henns stil och sätt att skriva är också färgad av den italienska, katolska bakgrunden.
En lysande retorik som kanske också uttrycker en sorts pessimism när det gäller könens förmåga till förändring.
Paglias värde ligger i den radikala och mångsidiga analysen av rockmusik, bildkonst, film och poesi. Hon för fram en begreppskritik som gör det möjligt att förstå varför perversion och dekadens förekommer ymnigt i vår modern kultur – trots den rödkindade korrekthet som trumpetas ut.
Det disciplinerade samhället klarar sig inte utan dialogen med livsalstringens och dödens råa krafter. Manligt och kvinnligt är förvisso historiskt föränderliga tillstånd – men kan aldrig komma att ingå i någon sorts evig fred som man har lagstiftat fram. Vi måste enligt Paglia lära oss leva med och hantera de ständiga konflikterna och provokationera från våra tilldragande – ibland skrämmande motsida.
Kommentera