”Nästan femtiosex nu, jag känner fortfarande inte mig själv”, förklarar den österrikiska författaren Handke i sin starkaste roman, en meditation över två decennier av en författares liv, som når sin höjdpunkt under ett år av ensamhet och självrannsakan.
Att hitta rätt ställe att tillbringa sitt liv på, verkar vara det eftersökta målet för jaget/berättaren – en fd advokat ( något av ett överintelligent nervknippe) som är fascinerad av romersk lag och poesi av Friedrich Hölderlin. Han har ”avstått från ett liv i handling”, för att istället fungera som iakttagare och hålla ”krönikörens distans”.
Han lever ”avstängd från världen” i över två decennier i gammal en villa, i en negligerad förort till Paris.” Sina vänner hänvisar han till med beskrivande namn: ”sångaren”, ”läsaren”, ”min son”, ”arkitekten” etc.
Krönikören är till slut den mest intressanta karaktären i berättelsen. Bringad till desperation med jämna mellanrum av sin svårfångade hustru (”Katalanskan”) och misstrodd av sin son (”barnet”) tillbringar han det sista året (1999) på promenader, plockar svamp och skriver på sin märkliga, ibland högst dråpliga berättelse.
Som läsare njuter man av passager med en klarhet som frambringas av resonemang om sinnenas osäkerhet, minnets bristfällighet – i Montaigne’s anda. Parallellt, med hypnotiskt iakttagande av detaljer i naturen, av byggnader, av stilarter. Elakhet och ömhet mot sig själv och de Nära och Kära. Ett sätt att skriva som åtminstone inte liknar något jag hittills stött på.
Ögonblicken av insikt om livets storhet och förgänglighet gör boken provocerande, mot fonden av egokult och falsk elegans i samtiden.
SWISH 070-7597006
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera