Det finns en Rikedom i staden. Alla av oss ”äger tillsammans“ stora territorier, museer, skolor, bibliotek, teatrar, restauranger, caféer, friluftsanläggningar, träning, bad, utsmyckningar, affärskomplex.
Hur mycket som helst. Om man kan tillägna sig rikedomen, eller bara plågas av den, beror på om man tillhör de som lyckats överleva och vara friska, som skapat en bestämd identitet.
Staden tär på de gamla och på nykomlingarna – de vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Mitt i den enorma rikedomen finns ett vilset jagande, en hård yta, svår att komma igenom. Det tar tid att överblicka. Stockholm ändrar sig oerhört snabbt. Man cyklar fel ibland. Liksom borta! hela kvarter och lekparker har uppstått på ytor som tidigare var natur, skog, klippor. För att inte tala om nya grenar av tåg, busslinjer osv
Jag gjorde en lång, invecklad cykeltur från Kärrtorp över Enskede och Årsta, över Årstafältet, Östberga och Gamla Enskede. Passade mig bra på grund av corona-karantänen och vackert väder.
Det var rätt fascinerande att se vad mycket som hade hunnit förändrats sedan jag sist rörde mig i dessa trakter. Gamla Skagersvägen där vi bodde hade gjorts om, gentrifierats med balkonger, kodlås, lekplatser på baksidan.
Själva Årsta var nästan oigenkännlig när jag kom in från Huddingevägen. Så många nybyggda hus! Jag höll på att köra vilse.
En tanke jag fick var att jag som person har lätt för att att söka nya vägar. Jag är orädd på så vis att OM det är avstängt, hindrat någonstans tar jag mig ändå igenom – för att kolla om det går , via små stigar, otillåtna områden. Det går igen i flera sammanhang. Naturlig nyfikenhet?
Dessa timmar kändes som en rikedom: minnet av alla turer jag hann göra via jobbet, på cykel genom förorterna. Människorna, kontakterna. Jag kan verkligen dessa cykelvägar och avtag från Huddinge, Farsta, Skarpnäck in mot Södermalm. Spännande att se ”mina” trakter igen – se hur allt förändrats.
Men också, kunna konstatera att jag fortfarande faktiskt ”äger” alltsammans – trots att jag förlorade kontakten med området efter att jag slutat jobba.
Det blev en lång period när jag inte ville röra mig där – kanske för att det påminde om den värdefulla gemenskapen i jobbet som gick förlorad vid pensioneringen. (Det var under arbetet i Stockholm Stad jag cyklade runt som mest – med mobiltelefon o listor, för att besöka arbetsplatser o klienter.)
Efter pensioneringen kom också en period med Sten Notsjö (RIP) när vi alltid var ute och vandrade. Han ville ta oss längre ut med bil. Cykel var aldrig hans favorit. ☺
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera