Gunnarthorell's Blog

”Nätter utan Sömn”, av Elizabeth Hardwick.
Har inte njutit så mycket av att läsa sen jag fick tag i Peter Handkes ”Mitt år i Ingemansbukten”.
Elizabeth har ett liknande berättargrepp men för en tidsperiod av Trettio år!
Det vill säga, ingen ”handling”, ingen kronologi, snarare en sorts prosadikt – om ”människorna i mitt liv”.
Rapsodiskt, utan begriplig ordning som när man ligger sömnlös och låter tankarna vandra.

Jag, läsaren, känner ju inte någon av dessa personligheter som ibland farsartat och kort blixtrar fram i Elizabeth’s minne – men de blir levande.
En obarmhärtig humor och personlig värme driver henne.
De finns en moralisk vilja, att vara osminkad, sann – som när hon lär känna den bepansrade artisten Billie Holiday – eller när hon som student lever med vänner som realiserar ”fri kärlek”, i Amsterdam.

Om faderns död: ”Jag kommer att säga, kan säga, att han såg mycket bra ut, och faktum att alla sade att han såg ut som John Barrymore där han låg balsamerad med håret benat åt fel håll…” / Han definierade inte sig själv genom sitt arbete utan genom sin förmåga att undvika det för att få tid över till annat, som skvaller, kortspel på brandstationen, fotbollsmatcher, gå i säng och göra barn, röka cigaretter, steka bacon, åka ut och fiska”.