Svagheten i den samtida feminismen är att den är ideologi-driven, och inställd på att bara se kvinnornas problem.
Vad vi behöver är en politik som bygger på social indignation men främst stödjer sig på vetenskap, tar hänsyn till biologiska skillnader (alltså förkastar doktrinär social-konstruktivism) / och således urskiljer vad som idag är specifika kvinnliga o manliga privilegier, likväl som vad som är nackdelar och förtryck för kvinnor resp för män.
Det nya perspektivet är att se till det framgångsrika lagarbetet för arten – vad som är produkt av en mångtusenårig kulturell evolution.
Mitt intryck efter 30 år av socialt arbete (o lyssnande på hundratals människors livsberättelser) är att Sverige är ungefär så jämnställt som det kan bli genom politisk kampanj.
Problemet till exempel med genomsnittliga löneskillnader beror främst på yrkesval och val av prioritering där män och kvinnor väljer olika. Så länge män oftare väljer teknik, byggnation, karriärjobb företag får de i snitt mer betalt än kvinnorna, som väljer annan utbildning o arbeten i vård, skola, omsorg, offentliga sektorn (dvs skattefinansierad, ej skalbar ekonomi)
Vad som måste räknas in är förstås att män via äktenskap och arv (kortare livslängd) transfererar inkomster och egendom till kvinnor (och barn). Att ändra männens manlighet kan inte åstadkommas genom offentliga uppfostringskampanjer. Ofta blir enda resultatet ett ideologiskt motstånd.
Den modernisering som sker när det gäller könsroller i samtiden betingas främst av samhällets modernisering i stort (teknik, innovation, kunskapsutveckling). En del av idéinnehållet som uppkom via 1800-talets utopiska ideologier (kommunism, socialism, feminism) har testats i verkligheten och har bidragit till modernisering, men vi kan inte vänta oss att inspirationen av dessa ideologier ska ha samma dignitet 150 år senare.
Det kommer ständigt ny kunskap om kön, via biologi, evolutionsvetenskap, DNA-forskning, sociologi, psykologi.
Ett av de ideologiska påståendet som upprepas papegojartat är att kvinnor alltid får lägre lön också när de utför samma arbetsptestation som män.
Detta är en av de orimliga, ideologiska ståndpunkterna, som kommer ur en konfrontativ ideologi (numera statsideologi) som vevar på i blindo /används för söndring.
Om påståendet vore ett ”bevisbart faktum” skulle marknaden givetvis alltid prioritera kvinnor = den billigare, bättre arbetskraften. Skulle alltså kapitalismen frångå sin mest kraftfulla mekanism (strävan efter vinst) av ”sentimentala skäl”?
I själva verket ser man vid närmare undersökning att män och kvinnor på samma arbetsplats med samma uppgifter givetvis väljer att arbeta på olika sätt, gör olika prioriteringar. Kvinnor och män ser på olika sätt vad gäller den egna hälsan, det egna utseendet, den egna ansträngningen, och dispositionen av tid.
Man förstår olikheter i deras genomsnittliga inkomst bättre om man betraktar dem som två stjärnspelare (med olika positioner) i ett lagarbete för familjen.
Kvinnan har av hävd och konstitution de kvinnliga attributen, moderbandet – en inre försvarslinje. Mannen har pss den fysiska styrkan, offerviljan att prestera, att ge sina resurser – dvs en yttre försvarslinje. Dogmen, att kön är ”socialt konstruerat”, dvs ur all väsentlig synpunkt ”politiskt modifierbart” strider både mot förnuft och biologiskt vetande.
I övrigt kan ungefär en motsvarande lista med ”klagomål” (förtryck och orättvisor) som feminister ställer upp angående kvinnorna, också radas upp för männens vidkommande. Och detta görs numera av rörelser som Men’s Rights Movement, av kvinnor i den konservativa rörelsen, av liberala kvinnor som engagerar sig för sina söners utbildning, för fädernas rättigheter att vara med sina barn.
Ny forskning visar att också män blir dominerade, parasiterade på, psykiskt och fysiskt misshandlade i förhållanden o äktenskap. De anklagas falskt, blir berövrade vårdnad (bevittnade flera såna fall i mitt arbete med socialtjänsten).
Det tragiska är att män som pekar på detta offentligt möts av härskartekniker, förlöjligande osv.
Därför har de mest framstående företrädarna för männens mänskliga rättigheter varit kvinnor (Camille Paglia, Karen Straughan, Christina Hoff Sommers, Esther Vilar, Diana Davison, Lauren Southern, Cassie Jay – de flesta av av dem ”Före Detta Feminister” )
En viktig mansperson (och fd feminist) är Warren Farrell som skrivit The Boy Crisis. I Sverige trädde Pär Ström fram offentligt, men blev hårt mobbad, aldrig bemött i sakfrågor.
Jordan Peterson bör också nämnas eftersom han urskilja pojkars och mäns speciella problem och lyckats inspirera ett stort antal människor.
Jag ser den nya trenden som en bildningsrörelse byggd på ny vetenskap för att ge perspektiv på de olika problem som män och kvinnor möter i sina vardagsliv.
Något av en fredsrörelse mellan könen, istället för 1800-talets obsoleta idé om ”sista striden”.
Kommentera