Svagheten i den samtida feminismen är att den är ideologi-driven, och inställd på att bara se kvinnornas problem.
Vad vi behöver är en politik som bygger på social indignation men främst stödjer sig på vetenskap, tar hänsyn till biologiska skillnader (alltså förkastar social-konstruktivism) / och således urskiljer vad som idag är specifika kvinnliga o manliga privilegier, likväl som vad som är nackdelar och förtryck för kvinnor resp för män.
Det nya perspektivet är att se till det framgångsrika lagarbetet för arten – vad som är produkt av en mångtusenårig kulturell evolution.
Mitt intryck efter 30 år av socialt arbete (o lyssnande på hundratals människors livsberättelser) är att Sverige är ungefär så jämnställt som det kan bli genom politisk kampanj.
Problemet till exempel med genomsnittliga löneskillnader (”lönegapet mellan könen”) beror främst på yrkesval och val av prioritering där män och kvinnor väljer olika. Så länge män oftare väljer teknik, byggnation, karriärjobb, företag får de i snitt mer betalt än kvinnorna, som väljer annan utbildning o arbeten i vård, skola, omsorg, offentliga sektorn (dvs skattefinansierad, ej skalbar ekonomi)
Idén om ”lönegapet” är en av de ideologiska ståndpunkterna som kommer ur en konfrontativ ideologi (numera statsideologi) som numera används för söndring.
Om påståendet vore ett ”bevisbart faktum” skulle marknaden givetvis alltid prioritera kvinnor = den billigare/ bättre hälften av arbetskraften. Skulle alltså kapitalismen frångå sin mest kraftfulla mekanism (strävan efter vinst) av ”sentimentala skäl”?
Vid närmare betraktande ser vi att män och kvinnor på samma arbetsplats med samma uppgifter väljer att arbeta på olika sätt, gör olika prioriteringar. Kvinnor och män ser på olika sätt vad gäller den egna hälsan, det egna utseendet, den egna ansträngningen, dispositionen av tid.
Vad som måste räknas in är också att män via äktenskap och arv (och kortare livslängd) transfererar inkomster och egendom till kvinnor (och barn). Att ändra männens manlighet kan inte åstadkommas genom offentliga uppfostringskampanjer. Resultatet blir snarare ett ideologiskt motstånd.
Den modernisering som sker när det gäller könsroller i samtiden betingas av samhällets modernisering i stort (teknik, innovation, kunskapsutveckling).
En del av idéinnehållet som uppkom via 1800-talets utopiska ideologier (kommunism, socialism, feminism) har testats i verkligheten och har bidragit till den tidiga moderniseringen, men vi kan inte vänta oss att inspirationen av dessa konfrontativa ideologier ska ha samma dignitet 150 år senare.
Man förstår olikheter i könens genomsnittliga inkomst bättre om man betraktar man och kvinna som två stjärnspelare (med olika positioner) i ett lagarbete. Kvinnor utvecklar av hävd och konstitution de feminina attributen, moderbandet – en inre försvarslinje. Männen har den fysiska styrkan, offerviljan att prestera, att ge sina resurser – en yttre försvarslinje. Dogmen, att kön är ”socialt konstruerat”, (dvs ur all väsentlig synpunkt ”politiskt modifierbart”) strider mot förnuft och biologiskt vetande.
I övrigt kan ungefär en motsvarande, konfrontativ lista med ”klagomål” (förtryck och orättvisor) som feminister ställer upp angående kvinnor, också radas upp för männen. Och detta görs numera av rörelser som Men’s Rights Movement, av kvinnor i den konservativa rörelsen, av liberala kvinnor som engagerar sig för sina söners utbildning, för männens rättigheter att vara med sina barn.
Ny forskning visar alltså att också män blir dominerade, parasiterade på, psykiskt och fysiskt misshandlade i förhållanden o äktenskap. De anklagas falskt, blir berövrade vårdnad (bevittnade flera såna fall i mitt arbete med socialtjänsten).
Det tragiska är att män som pekar på detta offentligt möts av personangrepp, härskartekniker, förlöjligande osv.
Därför har de mest framstående företrädarna för männens mänskliga rättigheter hitintills varit kvinnor – Camille Paglia, Karen Straughan, Christina Hoff Sommers, Esther Vilar, Diana Davison, Lauren Southern, Cassie Jay – de flesta av av dem ”Före Detta Feminister”.
En viktig mansperson (och fd feminist) är Warren Farrell som skrivit The Boy Crisis. I Sverige trädde Pär Ström fram offentligt, men blev mobbad, aldrig bemött i sakfrågor.
Jordan Peterson bör också nämnas eftersom han urskiljer pojkars och mäns speciella problem och inspirerat miljontals människor.
Den nya trenden är en bildningsrörelse byggd på vetenskap för att ge perspektiv på de olika problem som män och kvinnor möter i sina vardagsliv.
En fredsrörelse mellan könen, istället för 1800-talets karaktäristiska idé om den ”sista striden”.
Kommentera