Den kvinnliga identiteten i Väst (dess matriarkala sida) påverkas av två motsatta ikoner. Den ena är Afrodite, den grekiska kärleksgudinnan (Afrodite kopulerade o födde fram oräkneliga barn o återställde sin jungfrudom genom ett bad i en hemlig källa).
Den andra verksamma ikonen är den kyska jungfru Maria, Guds Moder, som födde fram Kristus efter en sk Obefläckad Avelse.
En del föredrar den kristna ikonen. Men i skymundan har Afrodite också utövat sin makt. Vilket kom fram under frigörelseperioder före och mellan världskrigen och i ungdomsupproret på sextio och sjuttiotalet.
Den strängare formen av kyskhet hör ihop med ett fattigare, agrart samhälle. Med en stat präglad av krigisk konkurrens.
”Frigörelsen” (Afrodite) började komma med kvinnorörelsen i slutet på 1800-talet, dess sexualupplysning, preventivmedel, jämställdhet, arbetarrörelse.
Att kvinnor inte bara var till för moderskap, att kvinnor hade sexuella behov, borde skaffa utbildning, kunde dominera (den stackars mannens hundlika trånad).
En bättre förståelse av könens dynamik (än Marx’ Klassteori) är att se en kultur-evolutionär arvsföljd (”härmning av det vitala”) mellan ett tidigare matriarkat och ett efterföljande, segrande patriarkat.
Det senare bär inom sig en kopia av det viktiga i matriarkatet, dvs kulten av kärleks/fruktbarhetsgudinnan.
Jungfru Maria, Guds Moder är det officiella idealet, det ”hedniska” dröjer sig kvar som en dynamisk ambivalens.
Blommar upp i form av skönhetskult, divor, frigörelse…
Gunnarthorell's Blog 
Kommentera