Gunnarthorell's Blog

Läser Jan Myrdals, Ett Andra Anstånd.
Han är utan tvekan en sällsynt receptiv, begåvad intellektuell – har följt mig genom livet med sina böcker, artiklar och tal.
Framför allt uppskattar jag hans självständighet i förhållande till allmänna opinionen i Sverige.
I den här boken lyckas han genom berättelser från barndom, ungdom och om sin kommande död, förklara vad som ligger bakom den suveränt oberoende positionen.
Fattar också varför somliga har så svårt för JM. Den överlägsna begåvningen, den privilegierade bakgrunden kombinerat med en nördig självupptagenhet sätter oss/läsarna på en del prov.
När vi orkat med detta är utdelningen god!!
Han väcker ens intresse för att förstå världen och mänskligheten igen! – dvs oavsett vad JM själv säger, oavsett vad vi anser oss veta. Han förmedlar med sitt exempel en passion för själva sökandet, borrandet efter sanning. ”Skala av löken”, lagren av självbedrägeri, som han uttrycker det.
Det är mäktigt!
En sak som är tänkvärd, som JM indirekt belyser i den här boken, är det enorma, smärtsamma EXPERIMENTERANDET med kärlek och relationer, som satte igång på trettiotalet och som hängt med in i vår tid (LBHTQ-rörelsen med sina nu 70 olika kön)
(När är det dags att fundera på vad attraktion och trohet mellan de TVÅ könen haft, och har, för ”kultur-evolutionär, civilisatorisk betydelse”?)

Han beskriver i inledningen sitt ”eidetiska minne”, ett sorts bildminne vilket gjorde att han i skolåren höll på att bli diagnostiserad som abnorm, psykiskt sjuk. Men räddades i sista stund av en psykoanalytisk terapeut, Nic Waal, som senare (när terapin var över) också tog sig an honom som ”attraktiv ung man”.

Det är alltför lätt att med facit i hand och vid högre ålder ”tänka rätt”.
Men jag ser mig själv 1965 som tjugoåring när rapporterna om slakten i Vietnam började komma in, och tidningarna trodde på Domininoteorin: att detta USAs massmord på folk var nödvändigt för att rädda Väst’s demokrati och frihet.
Att då höra Jan Myrdal tala om den antikoloniala kampen, kändes som en befrielse från kladdiga propagandalögner.
Tillsammans med tusentals andra tjugoåringar ”radikaliserades” vi, blev ”kommunister”.
Flera år (och en Kinaresa) senare fattade jag mer av det diktatoriska i maoismen.
Men det fanns andra versioner av marxism/kommunism. Jag läste Trotsky, Koestler, Orwell, Krapotkin – fattade så småningom att Sovjetunionen och Kina också tillhörde världens imperier med en flera tusen års historia av väpnad konkurrens.
Men det tog ett par decennier.

JM föddes 1927. Jag är fortfarande glad åt att han fanns där som ”arg ung man” 1967 och öste på med sina kunskaper om USAs och Europas imperialism. Det blev en stor folkrörelse som grenade ut sig i studentupproret och svepte med sig alla partier.

Att femtio år senare bortse från JM:s själva tidsperiod, dess olika ”epoker”: Andra Världskrigets fascism o folkutrotning, Hiroshima Nagasaki, Kalla Kriget osv…. och döma ut honom för att han antagligen själv i högre ålder idealiserade kommunismen och Kina, känns för mig alldeles för snålt.

Vad ljuger ”vi själva” om, i den här tidsperioden, var finns vårt pågående självbedrägeri, o Stora Lögn. Det är JMs anda!