Till min läggning är jag vaccinerad mot sektväsen, eftersom jag i tjugoårsåldern hamnade i en militant sekt, kallad REBELLRÖRELSEN.
Den handlade om de Goda (”kommunistiska rebeller”) mot de Onda (”kapitalister o deras medlöpare”). Grejen var att välja ”rätt sida”.
Nåväl, en person tog livet av sig (efter upprepad mangling på möten). En kvinna spärrades in, fick sina barn beslagtagna, hon ansågs ”opålitlig”.
Själv gjorde jag mig kvitt olika ”borgerliga” klädesplagg och borgerliga prylar minns jag.
Efter något halvår säckade rörelsen ihop.
Sammantaget, en kraftfull lektion i fanatism, personkult, känslomässig övertro. Tack till den karismatiske ledaren, Franceso Sareon!
Senare i trettioårsåldern när jag hamnade i en liknande sekt (men av nyandlig karaktär) Osho-rörelsen i Poona hade jag bevisligen vett att dra mig ur på ett tidigt stadium.
Alla sekter har heliga skrifter, urkunder, slagord, som ska studeras noga, och som ska helgas dagligen, åtlydas.
Självklart ter sig en hel del av vad som där formuleras som rimligt, till och med slagkraftigt (annars skulle det inte fungera ).
Däremot är det omöjligt att ha ett fritt, kritiskt tänkande – dvs en skepticism vad gäller sektens utgångspunkter. Då möts man av känslomässig utstötning, intolerans.
Andan inom vetenskap är raka motsatsen, alltså omfattande tvivel, rannsakan av ”tron”. Även kallat falsifiering.
Det är inte amerikaner eller judar som ”hittat på” denna filosofi, utan antika greker.
För en ”mäkta troende” ter sig tvivlet givetvis ”urvattnat”, ”meningslöst” jämfört med värmen vid den sekteristiska lägerelden.

Kommentera