Gunnarthorell's Blog

Läser sista (sjätte) delen av Karl-Ove Knausgårds ”Min Kamp”, som jag av nån anledning missat.
Kanske den inte fick samma enthusiastiska mottagande som de första fem?

Det är en mastodont på över tusen sidor, har en hel del avsnitt som är politiska, filosofiska.

Vilken briljans i dessa essäer om språket, om bibeln, om vår existens, om nazismens orsaker, om Hitler som person!
Han tycks ha läst in allt väsentligt vad gäller epoken och ger det liv igen!
Som språkpedagog och tänkare överträffar han det mesta jag stött på i den akademiska världen.

Min tolkning:
Som kollektiva varelser utvecklar vi en dimension av känslosamhet i krislägen – som gör att vi påverkas starkt av ”språklig karisma” hos ledare som tycks föra kollektivets talan.
Vi rycks med av deras propaganda även när den motverkar våra rationella intressen (av fred, välstånd, överlevnad).
Man måste läsa hans formuleringar, det är ett utbrott av reflexioner om samband, som förvånar.

Han utgår – indirekt – från likheter i sin egen uppväxt o personlighet med Adolf Hitlers motsvarande villkor.
Ser det mänskliga och samtidigt förvridna hos sig själv och i dåtidens fattiga, hunsade mänsklighet i Europa.

Alice Miller gav en liknande skildring i Hitlers Barndom. Men Knausgård går ett steg längre.
Han psykoanalyserar inte ”en sjuk individ” utan beskriver snarare hur ”vi alla” (inklusive ”jag själv”) kan bli triggade in i en oerhörd, människo-tillverkad katastrof, av typen ”världskrig”.

Ingen författare jag hittills läst har beskrivit oss på det sättet, som ”delaktiga”, ”ansvariga” i förhållande till samtiden – och han gör det utan moraliska pekpinnar. Snarare via en medkänsla, som en snillrikt pedagog.