Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Politiskt’ Category

Tillvaron är ett sjukhus, där varenda patient är besatt av en längtan att byta säng. Den ene vill ligga mitt emot kakelugnen, den andre tror att han skulle tillfriskna, om han bara kom vid fönstret. För mig känns det som om jag alltid skulle kunna trivas just där jag inte befinner mig, och detta flyttningsproblem hör till dem som jag ständigt dryftar med min själ.
Säg mig, min själ, du min arma, förfrusna själ, hur skulle du tycka om att slå dig ner i Lissabon? Där bör det vara varmt, och du skulle kvickna till igen som en liten ödla. Staden ligger vid vattnet, man påstår att den är byggd av marmor och att invånarna hyser ett sådant hat mot allt slags vegetation att de rycker upp träden med rötterna. Det vore väl ett landskap efter din smak, ett landskap av ljus och sten och speglande vatten.
Själen svarar inte.
Eftersom du är så förtjust i att vila och att se på rörelse – vill du komma och bo i Holland, detta lyckogivande land? Det vore kanhända en trakt som skulle förströ dig, sedan du så ofta beundrat den i bild på museerna. Vad säger du om Rotterdam, du som älskar master och fartyg, förtöjda vid husens stenfot?
Själen förblir stum.
Batavia kanske skulle tilltala dig mera? Där finge vi förresten stifta bekantskap med den europeiska anden förmäld med den tropiska skönheten.
Inte ett ljud. – Är månne själen död?
Har du alltså kommit till den grad av försoffning att du bara finner nöje i ditt eget onda? Om det är så – låt oss då fly till länder som liknar döden… Nu har jag det – arma själ! Vi packar och far till Torneå. Låt oss resa längre bort till Östersjöns yttersta ände, eller ännu längre bort från livet om det är möjligt – vi kan slå oss ned vid Nordpolen. Där snuddar bara solen snett vid jorden och den långsamma växlingen mellan ljus och natt upphäver alla olikheter och ökar ödsligheten, denna halva tomhet. Där kunde vi ta oss långa bad i mörkret medan norrskenet, för att förströ oss tid efter annan strödde ut sin säd i rosiga kärvar liksom återskenet från ett fyrverkeri i helvetet.
Äntligen exploderar min själ, och i sin vishet ropar den till mig: ”Var som helst! Var som helst! Bara det blir bortom denna värld!”

Read Full Post »

Fredsrevolutionen

Vi är själva uppbyggda som ett mikrokosmos, i ständig rörelse. När döden inträder, vad betydde vi? vad betydde våra kulturer, parader och processioner?
Kanske: ”A tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing”?
Det kanske är konstigt att påstå att djur och natur är ”andliga”? men i vart fall finns det något hos djur (i naturen) som reflekterar andlighet.
När det gäller djur kan man vara säker på att de har känslor ( t.ex. av tillfredställelse i att finnas till ) som liknar våra egna känslor. En hund som vilar sig. En katt som spinner. En tupp som gal.
Djuren har större förmåga än oss att vara hela, enkla. De är inte neurotiserade av kultur o civilisation.
De flesta djur i frihet verkar befriade från långsinthet, paranoia, och kronisk oro. När två djur drabbar samman uttrycker de aggressivitet som liknar vår egen, men snart är den över. Ett djur skulle inte grubbla efteråt i åratal och gillra fällor för sin ”fiende”.
Inte heller förstör ett djur i det fria sin tillvaro genom att gnälla o beklaga sig, utan agerar, gör något av sin livsgnista, tills döden kommer.
Det är något storslaget hos mänskligheten som har gått förlorat i och med att vi uttrycker oss så mycket genom klagomål, krigföring, utnyttjande, hämnd. Baudelaire uttrycker det i sin liknelse av människan med en patient, som alltid tycker sig ligga på fel ställe.

Baudelaire

Vad är kärnan i världsreligionerna (det som alltid missförståtts, förvanskats)? Fredsbudskapet skulle jag vilja säga, All One. Att allt levande hör ihop, har gemensamt ursprung.
Varför skulle inte kosmos, den dans av energier och den tomhet som vi finns uti (är uppbyggda av och kommer ifrån) kunna kallas för något annat än ”materia”?
Snarare är det något typiskt 1800-tals-hybris att upprätta en hierarki och överst sätta människan (hennes andlighet, hennes nationellt-judiskt-muslimskt-kristna andlighet ) underst ha infödingarna, djuren, växterna och Materien (som kokar kaffe och tar ut soporna).
Våld o fientlighet verkar utgöra grunden för våra egen och nationernas (imperiernas) utveckling o hittillsvarande existens.
Vi beklagar det – men vad vi gör och säger tyder på att vi anser att det är oundvikligt – eftersom vi känner oss själva. Vi berömmer oss av att vara vara ”realister”.
Psykoanalytikern Harry Guntrip har sagt att det stora tabuet i Västvärlden (med dess religioner, dess vetenskaper o tekniker) är tabuet mot ömhet.
Jag håller med. Revolution kan på 2000-talet bara vara fredsrevolution, att vakna upp till den robusta, uthålliga sidan i vår natur, bygger in den i civilisationen. Starkare än ”tron och hoppet” – det outsägbara, som världsreligionerna grundats på, men som förvanskats till att gälla enbart ”mig och de mina”.
/GT 2011

Stöd min fredsfilosofi!

PayPalMe

Read Full Post »

Tio dikter (att minnas)

10 DIKTER,
FRÅN MÅNGA HUNDRA ÅR,

Säg vad ni vill
det finns en frihet
som räcker till
för mig i livet
….
Här går en flod,
här går en gata.
Och en har mod
och en kan hata!
Och livet skif-
tar över grönt
till rött som blod –
men det är skönt.

Här är ett torg.
Här är en åker.
En känner sorg
och bara gråter.
Det är ett barn
som har gått vill.
Du är ett barn –
säg vad du vill!

Tag vinden i din famn och gråt!
Det finns en sorg, som är som plåt,
den kan du inte komma åt
för den hör aldrig på din bön…
Mitt lilla barn som har gått vill,
vad det är skönt att finnas till!
Varenda lögn är vittnesgill!
Tag mej i han-
den, den är skön!

Jag hör en röst
som viskar sakta:
din tröst, din tröst
är att förakta!
Och jag hör fest-
musik och drill!
Men min protest
finns ändå till!

Det blåser fränt, det blåser hårt,
men det som står sig, det är svårt!
Och allt det här är ändå vårt –
det är ditt bröd, det är din lön!
Ett hus i ras, en dröm i kras!
En explosion av nya rön!
En stjärna över som står still –
säj vad ni vill men den är skön!

Säj vad ni vill!
Det fins en frihet
som räcker till
för mig i livet!
Det mulnar till
i grått mot grönt…
Säj vad ni vill
MEN DET ÄR SKÖNT!

(En övers. av ”Paris-Canaille”
av Leo Ferré / Lars Forsell)

Do not go gentle into that good night; Dylan Thomas:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.
Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.
Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.
Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.
And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

EUFORI, Gunnar Ekelöf

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.


Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

FERN HILL; Dylan Thomas

Nu när jag var ung och fri under äppelgrenar
kring det trallande huset och lycklig som gräset var grönt,
natten över dälden stjärnströdd
och tiden lät mig hojta och klättra
gyllene i hans ögons glansdagar,
ärad bland skrindor var jag furste av äppelstäder
och det var en sång då jag värdigt lät träden och löven
tåga med råg och tusenskönor
fram längs floder av fallfruktsljus.

Och när jag var grön och sorglös, ryktbar bland ladorna
kring den lyckliga liden och sjungande som gården var hem
i solen som bara en gång är ung
och tiden lät mig leka och vara
gyllene i hans tillgångars barmhärtighet,
grön och gyllene var jag jägare och herde, kalvarna sjöng
till mitt horn, rävar på höjderna gav skall och kallt
och sabbaten ringde sakta
i de heliga flodernas stenar.

Att springa hela solen lång, det var luft, det var härligt,
melodier från skorstenar, slåttervallar höga som huset,
det var luft, lek och vågor
och eld grön som gräs
Om natten och under enkla stjärnor
när jag red mig till sömns bar ugglor iväg med gården,
salig bland stallar hörde jag hela månen lång nattskärrorna
flyga bort med hövolmar och hästarna
ljunga in i mörkret.

Att sedan vakna och gården återvänd som en vandrare silvrig
av dagg och med tuppen på axeln: allting glittrade,
jorden var Adam och orörd,
himlen åter samlad,
och solen mognade rund just denna dag.
Så måste det ha varit när det enkla ljuset föddes vid den första
kretsande boplatsen med förtrollade hästar vandrande varma
ut ur det gnäggande gröna stallet
bort över lovsångens ängar.

Och ärad bland rävar och fasaner vid det glada huset
under nygjorda moln och lycklig som hjärtat var liv,
i solen född gång på gång
sprang jag mina tanklösa vägar
mina önskningar banade sig genom det hushöga höet
och aldrig bekymrade mig i mina himmelsblå näringar att tiden
i sin växelringning endast medger så litet och så tidig sång
innan barnen gröna och gyllene
följer honom ut ur nåden,

aldrig bekymrade mig dessa lammvita dagar att tiden skulle ta mig
vid skuggan av min hand upp till det svalvimlande loftet
i skenet av månen som alltid stiger,
ej heller att jag skulle höra honom fly
med de höga ängarna när jag red mig till sömns
och vakna med gården för alltid flyktad från ett barnlöst land.
Å när jag var ung och fri i hans tillgångars barmhärtighet
och tiden höll mig grön och döende
fast jag sjöng i mina kedjor som ett hav.

Väg 153; Ingela Strandberg

Jag längtar
att likt ett våldsamt skyfall
få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,
få följa dina kurvor
förbi skogarna, få ligga
dallrande i timmerbilarnas
kåddoftande möten, få sugas in
i dina vita streck och uppgå
i färdandet.

Längtan bort, o väg, du vet!
Du hör långtradarnas sång
om morronen, bromssuckarnas
utdragna rop i frostluften.
Du ser ostfrallan och kaffet
på motellet, där en nyskild kvinna
med stora bröst klirrar med porslinet
och där semlorna svettas under glas
i sina pösiga gräddblusar.

Som jag längtar
till värmen där,
till morronkaffet
och skratten,
till svordomarna och resan vidare!
Som jag längtar
till truckdriverns händer,
en kyss, en enda, mellan
vehiklarnas tystnad, där granskogen
ännu andas i lasten, där de tämjda
bilarna från Södertälje ännu drömmer
om sina ofödda farter!

O, väg 153, en natt ska jag
gå ut och lyfta dig upp ur
landskapet och rista dig
som en trasmatta i glädje
över dina sträckors möjligheter!

Älskandes hand; Gunnar Björling

Som sjö och av ljus
som ingenting
o älskandes ljus

  • i finger och hud
    av ditt namn

Som ett skimmer
är det ensammas
tomnade röst
vägg och tomheters
ljud
och de sprattlande
ack människornas
fångenskap

Men befrielsens dag
att gräs luft
och dag
att en höst är uppgången
att en lyssnar och allting förgår
som en dag är älskandes hand

Så gråter så innerst
gråter
av glädjes lust
att försakad
Så gråter så
innerst.

Bortom denna världen; Charles Baudelaire

Tillvaron är ett sjukhus, där varenda patient är besatt av en längtan att byta säng. Den ene vill ligga mitt emot kakelugnen, den andre tror att han skulle tillfriskna, om han bara kom vid fönstret. För mig känns det som om jag alltid skulle kunna trivas just där jag inte befinner mig, och detta flyttningsproblem hör till dem som jag ständigt dryftar med min själ.
Säg mig, min själ, du min arma, förfrusna själ, hur skulle du tycka om att slå dig ner i Lissabon? Där bör det vara varmt, och du skulle kvickna till igen som en liten ödla. Staden ligger vid vattnet, man påstår att den är byggd av marmor och att invånarna hyser ett sådant hat mot allt slags vegetation att de rycker upp träden med rötterna. Det vore väl ett landskap efter din smak, ett landskap av ljus och sten och speglande vatten.
Själen svarar inte.
Eftersom du är så förtjust i att vila och att se på rörelse – vill du komma och bo i Holland, detta lyckogivande land? Det vore kanhända en trakt som skulle förströ dig, sedan du så ofta beundrat den i bild på museerna. Vad säger du om Rotterdam, du som älskar master och fartyg, förtöjda vid husens stenfot?
Själen förblir stum.
Batavia kanske skulle tilltala dig mera? Där finge vi förresten stifta bekantskap med den europeiska anden förmäld med den tropiska skönheten.
Inte ett ljud. – Är månne själen död?
Har du alltså kommit till den grad av försoffning att du bara finner nöje i ditt eget onda? Om det är så – låt oss då fly till länder som liknar döden… Nu har jag det – arma själ! Vi packar och far till Torneå. Låt oss resa längre bort till Östersjöns yttersta ände, eller ännu längre bort från livet om det är möjligt – vi kan slå oss ned vid Nordpolen. Där snuddar bara solen snett vid jorden och den långsamma växlingen mellan ljus och natt upphäver alla olikheter och ökar ödsligheten, denna halva tomhet. Där kunde vi ta oss långa bad i mörkret medan norrskenet, för att förströ oss tid efter annan strödde ut sin säd i rosiga kärvar liksom återskenet från ett fyrverkeri i helvetet.
Äntligen exploderar min själ, och i sin vishet ropar den till mig: ”Var som helst! Var som helst! Bara det blir bortom denna värld!”

Zenrin

Ingenting är undangömt.
Sen långt tillbaka är allt klart och dagsljust.
Människans tankar finns inte till.
De är som fotavtryck i himlen.
Över, inte minsta trasa att skyla huvudet.
Under, inte en tum jord att sätta foten på.

Var stilla. Jaga inte.
Våren kommer, gräset gror av sig självt.
Vatten före, vatten efter,
nu och för alltid flödande, följande sig självt.
Ett visst ord bestämmer hela världen.

Ett visst svärd skapar fred mellan himmel och jord.
Om du inte får tag i det inifrån –
var ska du söka?
Om du vill ha reda på vägen till bergstoppen
fråga de som går på den dagligen.

De fallande dimmorna flyger tillsammans med vildgäss.
Om hösten har vattendragen samma färg som himlen.
Om du inte tror, se på september, se på oktober.
Gula löv faller, täcker berg och floder.
Vildgässen har inte för avsikt att kasta en spegelbild.
Vattnet menar inte att ta emot dem.

Skopa upp vatten med händerna, du håller i månen!
När du plockar en blomma doftar också dina kläder.
Berg och floder, hela jorden manifesterar essensen
av det varande. Rösten av bergsforsen är från en jätte.
Bergens linjer och kullar, är de inte renhet, Buddhas kropp?

På det stora mysteriet finns ingen aviga och räta.
Fåglarnas vägar upphäver öster och väster.
Sen långt tillbaka finns det inte flera vägar.
De som kom fram gick alltid samma väg.

Dag efter dag stiger solen upp i öster och går ner i väster.
Alltid framåt, för att leda vattendragen till sitt slut, eller
Väntande orörlig på att vita skyar ska höja sig.
Hör, vinden avtar, blommor fortsätter att falla!
En fågel ropar, tystnaden i bergen djupnar.

Om du vill rädda ditt liv måste det falska jaget dö.
Ytterligt förintad har du för första gången fred.
Du håller ett litet blad – en fem meter lång Buddha av guld.

Zens stora sjukdom: mitt i regnet uppfattar du solen.
Du öser källvatten ur eldens centrum.
Rider din häst längs en svärdsegg,
Gömmer dig i eldsflammor.
En tiger med många horn, en ko utan svans.
När du hinkar upp vatten tror du att bergen rör sig.
Med segel hissade tycker du att klipporna är på väg.

Blå kullar är alltid blå kullar.
Vita skyar är alltid vita skyar.
I vårens landskap finns inte hög eller låg.
Grenar som blomstrar växer naturligt till långa, somliga korta.
I livet kommer du inte att träda in i de himmelska kretsarna.
I döden skräms du inte av något helvete.

När du kliver ner i vattnet blir det inte minsta krusning
Om du möter en som är upplyst, hälsa varken med ord eller tystnad.
Om ni möts kommer ni att skratta.
Skogsdungen, de många fallande löven.
Ni sover med benen utsträckta.
Fria från sanning, fria från lögn.
Tao De Ching

Bellman: Aftonkväde

Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
Och blodets heta svall.

Ditt täcke gömmer alt, betraktom Floras gårdar.
Här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar
På svarta kullar stå.
Och, under ufvars gråt, mullvador, ormar, mårdar
Ur sina kamrar gå.

Vid källan alt är tyst, knapt rör sig minsta myra,
När mot dess klara djup Timantes i sin yra
Bespeglar månans klot.
På grenen af en alm Alexis hängt sin lyra,
Och slumrat vid des fot.

Det späda vatten-sorl, som ned i mossan spelar,
Och uti ränlars språng kring fältet sig fördelar,
Gör ögats sömn så söt,
At döden liksom käns hvar droppa blod förstela,
I sjelfva helsans sköt.

En ljum och kylig blåst emellan löfven susar,
Och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar,
Kring Roddarns blanka år.
Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,
Den glupska Gäddan slår.

Där ligger Jägarn trött, med hatten under öra;
Vid bössan mot hans arm, at minsta buller höra,
Sig Hunden lagt i ring.
Och Fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
Och plaska stranden kring.

På trädgårds sängens brant, som ned åt viken drager,
Den trefne Åbon syns, vid månans halfva dager,
Med vatten-kannan fyld.
Hans täppa syns så grön, hvar planta frisk och fager,
Försilfrad och förgyld.

Vinrankans dufna prål åt muren vil sig luta,
Tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta,
Vid Regnets glesa skur.
Längst ut åt ängens rymd hörs sista gången tuta,
Vallhjonet i sin lur.

Nu sitter Lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper,
I Rågskyln någon gång den svarta fogeln knäpper,
Vid Syrsans fräna ljud.
Helt låg syns Svalans flygt, när Pan dess vingar släpper,
Til regnets förebud.

Ur gräset skymtar fram Ringblomman och Hvitsippan;
Just där Sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,
Med sina snabba tripp,
Hör Sparfvens späda qval, och ungarne på klippan,
Kip kip, kyp kyp, kip kip.

Kring nattens Majestät sig alt i dvala sänker,
Mot rådnan af ett moln en åldrig Urna blänker,
Uppå en ättehög.
Bland Drakar där på gods, bland gyldne bloss och skänker,
Sig Plutos skugga smög.

Nu råder nattens frid, och ögat vill sig sluta,
Lägg bortt din pipa, Pan! Alexis, tag din luta,
Och sjung i skogens hvalf!
Cycloper, Fauner, tyst! hålt, Gastar! opp at tjuta
Vid storm och jordeskalf.

Bjud Eol vid dit spel, at vädrens ras förvilla,
Bjud tystnad upp i skyn! bjud Neptun sitta stilla
På sina mörka grund;
Befall at klippans spets må tysta floder spilla
På denna dyra stund.

Tillåt Najaden ej vid stranden sig få löja,
Bryt den Tritonens arm som brottas om dess slöja,
Och grumlar flod och älf.n;

Kan du dit öma bröst mot lutans våld bemanna?
Nej, lyssna vid hans slag.
Vulcan! lägg släggan ner, håll handen för din panna.
Men nu – nu somnar jag.

Hölderlin; Till Natten

Staden vilar i ro, och runtom gatorna tystna,
prydda med fladdrande bloss vagn efter vagn rullar bort.
Trötta på glammet gå mänskorna hem för att njuta sin vila.
Väl till mods i sitt hus vägande vinst och förlust
räknar en köpman ännu, men tömt på marknadens alster,
plundrat på blommor och frukt, torget står öde och tyst.
Borta ur fjärran parker ett strängaspel tonar, kanhända
spelar en älskande där eller en man för sig själv,
djupt i drömmar försänkt om ungdom och vänner – en springbrunns
svala, beständiga sorl blandas med blommornas doft.
Stilla i kvällen som skymmer hörs långsamma klockslag förklinga,
medan väktarens röst timmarnas tal ropar ut.
Då kommer sakta en vind och väcker lundarnas kronor,
se, huru jordens drabant, månen, har smugit sig fram.
Natten, den svärmiska, nalkas och full av otaliga stjärnor,
utan en tanke på oss, fjärran och hemlighetsfull,
strålar hon redan där uppe, en främling i människans rike,
högt över bergens krön, sorgsen och stor i sin glans

PayPalMe

                                                

Read Full Post »

(Efter studier av The Origin of Capitalism, av Ellen Meiksins Wood

På inrådan av Steven C )

Problemet med att ”krossa kapitalismen” för att nå jämlikhet, är att en viss form av organisering och förädling av mänskligt arbete alltid, under alla omständigheter äger rum. (Det är synonymt med utveckling, effektivisering).

Det betyder alltså att en viss form av hierarki eller befälsordning inte kan undvikas. Produktionen i ett samhälle kan omöjligt genomföras via ideliga omröstningar, eller genom att alla gör allting.

Vad som förvånar är att den marxistiska författaren inte ställer den konkreta frågan hur organiseringen faktiskt har genomförts i de olika länder som har tillämpat revolutionära respektive reformistiska, socialistiska principer. Det finns trots allt en praktik på 100 år som skulle kunna undersökas.

Istället får vi i denna bok en i och för sig intressant, mycket lärd genomgång av hur idéerna kring ägande och arbete har utvecklats från antiken till nutid.

Suggestionen av boken blir att ”kapitalismen” fortfarande måste anses som tvingande, orättvis, och måste avskaffas: hur det hela ska gå till i praktiken framstår dock som ovisst.

Sättet att närma sig verkligheten påminner om teologi såtillvida som att en (detaljerat) beskriven, allmän företeelse, en dödssynd, ”girighet” (som medför skada) måste avskaffas – men hur det ska ske lämnas till avgörandet på den Yttersta Dagen.

Om marxismen vore vetenskap skulle den i samtiden ta upp ett systematiskt studium av vilka förutsägelser gjordes av marxister i dåtid.

Och förstås, i vilken mån resultaten sammanfaller med eller motsägs av de erfarenheter som står att finna i de socialistiska samhällena (Sovjetunionen, Kina, Östeuropa, Kuba, Vietnam, även Skandinavien)..

PayPalMe

Read Full Post »

What about sexual freedom?

Of course women aren’t ”wired” to be interested in sexual variety in the same way as men do. Their ”investment” is far too great (pregnancy 9 months, childbirth, breast feeding 1 year).
Men have in fact to be reined in, groomed for marriage. With a smaller, ”biological investment” (injecting sperm) they maintain somehow a different attitude to sex.

Men learn how to be fathers, faithful and ”married” , thanks to patriarchy (romance, gentility, chivallry etc) – but are known to retain an untamed streak.

Biological sex differences affect us in a complex and simple way. Simplicity is in the motherhood, the childs need for protection.

Promiscuity on the other hand is complex

– it’s risk to take for a young women. She can loose her fertility, get hooked up with the wrong guy, become a single mother.

Having contraceptives around (for 70 years) does not fundamentally change the genetic design (that is at least 200.000, if not 2 million years of age).
The wave of sexual freedom since the sixties was I believe partially about wishful thinking, induced by commercial and ideological forces.

However, ”when the egg clock strikes”, everything is about selecting a faithful guy who can support childbirth, family. And vice versa for the man of suitable age.

That females have more to loose by promiscuity might
be seen in the metoo campaign. After 40 years of mixing sex, drugs & workplace..?

Is that also why a lot of people start to see conservative ideology as the ”progressive alternative”?

Seductive propaganda seem to be able to create chaos – never to transform the biological differences.

For vile genus propaganda, read also the Scum Manifesto from the sixties, and behold!

https://drive.google.com/file/d/1No_XiI6So-LXZVktwT6aiJPPwaXF7p1W/view?usp=drivesdk

(In Sweden the Scum-Manifesto has been hailed by the Swedish academy, Sara Stridsberg, as ”visionary” and with ”bearing on the future”. It’s staged and dramatized, repeatedly, at avant garde theaters).

My point is that most people cannot argue against the fact that biological differences between man and woman are bound to affect their feelings and behaviors.

My recommendation is to remain cool about it.

PayPal Me 🛑

Read Full Post »

Efter omfattande forskning på däggdjur talar man om könsspecifika beteenden.
Till exempel säger Dawkins att ”honor”/”kvinnor”/(dvs med livmoder, ägg, bröst) energimässigt sett gör en mycket större investering i fortplantningen, än ”hanen”/mannen.
Kvinnan är gravid först i 9 mån och ammar sen i ett år. En lång period av sårbarhet, som mannen inte har.
Mannen kan i princip ”sprida sin säd”, om han är attraktiv och önskar det.
Isåfall kör han ett nollsummespel med kvinnorna, överger sin avkomma.

Patriarkatets innovation av trohet, (romantik, ridderlighet, det chevalereska ) innebär att kvinnan med barn får det skydd och de resurser som behövs.
Äktenskap blir då =icke nollsummespel. Alla vinner. Den biologisk fadern får en god relation till barnen. Ekonomin stärks osv

Det oriktiga med radikalfeminismen är att hävda att ovanstående är en social konstruktion. Självklart finns det aspekter av kultur, rollspel i det – men huvudsumman är att den biologiska ”designen” begränsar antalet ”spel” som är möjliga.

Monogamin i patriarkatet betyder att mannen och kvinnan är trogna och samarbetar omkring barnen. Optimalt för alla inblandade.

Polygami i patriarkatet betyder att mannen har flera fruar. Antingen måste han då vara mycket rik, ofantligt rik, eller också sliter han ut sig. Många andra män finner sig istället utkonkurrerade, barnlösa. Mindre optimalt.

Promiskuitet, männen ser kvinnor som utbytbara. Han vinner ”barn på bygden”, men kvinnan och barnen förlorar, eftersom moderns biologiska ”design” givetvis försvårar ett likartat beteende från hennes sida, hon blir överansträngd ekonomiskt.

Polyandri (kombinerat med materlateral arvsgång o förhistorisk gudinnekult). Modern har beskydd av sin bror (oftast) och männen kommer och går som älskare.
Den biologiska faderns ”investering” räknas inte alls. Han blir oengagerad ”förlorare”, som en avelshingst.

Existerar det fler möjligheter?
(förstås de samtida experimenten med adoption, kollektiv, samkönade äktenskap, single mödrar, konstgjord befrukning. Experiment som utförts under kort tid o vi inte vet resultat av).

Läs SCUM-MANIFESTET,som hyllas av Svenska Akademin o delar av PK-vänstern. 🤔

Det är en radikal-feministisk utopi som skisserat i detta manifest.

Man skulle kunna översätta det med kult av det kvinnliga, männen är onödiggjorda o bortkörda som fäder
– och istället för beskydd av brodern får den gravida kvinnan sitt skydd från staten.

Den typen av utveckling verkar till viss del ha ägt rum i USA och Kanada. Med resultat att fäder, av staten, tvingas bli skuldslavar åt sin tidigare hustru.

Därför har Men’s Rights Movement uppstått, med företrädare som Doris Lessing, Camille Paglia, Karen Straughan, Christina Hoff Sommers, Esther Vilar, Diana Davison, Lauren Southern, Warren Farell, Jordan Peterson..

I Sverige har vi Pär Ström, som verkat i denna anda, men blev tystad genom trakasserier.

Stöd mitt oberoende tänkande!

PayPal Me 🛑

Read Full Post »

Vi försjunker lätt i trosvisshet och vill så förtvivlat gärna tillhöra en segrande gemenskap.

Men TIDEN, ”detta förfärliga ok”, trycker ner alla trosläror, och till sist kommer något bättre, något som stämmer mer med hur verkligheten tycks beskaffad.

Just nu är det feminism/postmodernism/marxism som sakta sjunker ner i havet av skenbar enfald och glömska.

Om trettio år förutspår jag att också Men’s Rights Movement och antifeminism kommer att ersättas av idéer som har ännu mer precision.

(Försåvitt mänskligheten lyckas undvika ett Tredje Världskrig..)

Det gäller att i tid se när våra tidigare ”favoriter” börjar uppvisa skavanker, för att inte säga, haveri.

Vid min vördiga ålder (76) har jag hunnit med en hel del, sådant sorgearbete. 😉

(Amor & Psyke, detalj)

PayPal Me ❤️

Read Full Post »

Older Posts »