Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det rättsinniga hatet

Dags att förstå att Antikommunismen varit en hat-religion I Väst som tagit kål på många miljoner människor I Latinamerika, Asien, Afrika.

Det är förstås givetvis inga akademiker som får anslag för att forska på detta, men lägg samman alla krig och subversioner som ”den Fria Världen” stått för, och siffran torde bli mellan 15 och 30 miljoner dödsoffer sen 1945.

Korea (50-53), Iran (1953), Guatemala (1954), Kuba (1959, embargo till idag), Kongo (1960), Brasilien (1964), Indonesien (1965), Vietnam (1961-73), Laos (1961-73), Kambodja (1969-73), Grekland (1967-73), Chile (1973), Afghanistan (1979 till idag), El Salvador, Guatemala och Nikaragua (under 1980-talet), och Irak (1991 till idag).

Till detta kan nu läggas också islamofobi, koppling till Mellanöstern och alla som flytt sen 2001. Libyen. Syrien står på tur, och sen Iran, igen? Wait and see?

”But we don’t do bodycount here”, som det heter. När det gäller kommunismens förbrytelser finns förvisso bodycount och massiv (och inte alltid särskilt trovärdig) publicitet. Alla som står till vänster, hatas som ”kommunister”, numera också ”kulturmarxister”…

Spelar ingen roll om vi är socialdemokrater, kristna, feminister, muslimer, buddister, socialliberala, pacifister, nudister, anarkister – vi blir ihopfösta till en grupp som ska ogillas. Så blir det enkelt att blunda för de nya krig som högern gett stöd för i över sjuttio år.

”Världen ser fn ut som ett Nazi-Tyskland i globalt format. Somliga
lever i perfekta idyller, med välstånd och uppmuntran, medan det bakom kulisserna begås fruktansvärda brott, som de lyckliga människorna egentligen anar, men väljer att mer eller mindre strunta i. Kanske känner de ofta uppgivenhet – ‘vad kan Jag göra’ – eller går de på den subtila indoktrineringen att de som råkar illa ut faktiskt förtjänar det.”/Intis, Lege.net

En dåres dröm

Det  som vi håller för att vara ”sant”  är en  kollektiv illusion.  Sanningen ändrar sig och förskjuts / får metastaser,  på samma sätt som en dröm. 

Än är ”sanningen”  här –  än är den där. Det besynnerliga är att den nästan alltid verkar  upp och nervänd.    ”En berättelse av en idiot, utan mening, full av buller och raseri”  ( McBeth? )

Dels begränsas vi av sinnena som bara tar in ett smalt segment av det som existerar. Sen begränsas vi av vår personlighet,   dvs vårt ego som stärker sig självt  genom  försvarsinriktad paranoia. 

Dessutom har  vi   hjord-djurets underkastelse inför den sociala hierarkin  –  förmedlat av media typ mainstream media.

Problemet är att orka stå fri i förhållande till  det förkonstlade &  illusoriska,  som hålls för sant. Också när vi vill bryta oss ut från den etablerade ordningen  /  dvs  upprätta något som ter sig rimligare  /  griper vi omedvetet efter tidigare mönster. Hamnar i underkastelse, självhat,  rövslickeri  ( om detta ämne – se Bröderna Karamasov / ”Zosima”  m.m. ).

En sak som slagit mig på senare tid  är att vi  egentligen är så mycket fredligare,   kultiverade  och sofistikerade  än vad vår  sextusenåriga ”civilisation” verkar  tyda på.

Vad representerar de kända civilisationernas kungalängder, aristokratier, maffiafamiljer ? ”En flugskit i universum”, för att tala med Jan Fridegård ( Lars Hårds ).

Våra verkliga förfäder existerade under två-tre  årmiljoner  I relativtffredlig konkurrens, dvs i relativ harmoni med miljön på planeten Jorden. De förde inga utrotningskrig / de kände bara till jaktvapen. Allt vad vi har av fysisk skönhet, rörelseförmåga, hälsa, praktisk intelligens o uthållighet kan man säga kommer från de två eller tre miljoner åren av evolution  – dvs från vår förhistoria /  en källåder  som vi fortsätter att bagatellisera.

Vår bördshögfärd omfattar endast ”civilisationen” / den kända historien dvs flugskiten i universum. De förfäder och anmödrar som vi hedrar offentligt har alla  varit krigförande, varit beredda att kasta oss ut i  kannibalistiska  krig ( ekonomiska krig eller fysiska krig ). Krig eller maffiavälde är i stort sett synonymt med   ”Historia” / också i ett marxistiskt perspektiv  ( ack, ack, min ungdoms mustasch-, skägg- och vårt-prydda heroer ! ).

Det vore nog en välgärning att  i minnets galleri ersätta kungalängder, aristokratier /  rangordningar   med inramade porträtt av – Neanderthal, Homo Erectus, nomadhövdingar,   pygméer,  en eller annan Stomatolit el  Blågrön Alg?

Camille Paglia är numera  en smula känd bland  svenska  feminister och kulturkritiker, men är fortfarande föga läst trots sin  kulturkritik  – t .ex. i Sexual Personae eller i Sex, Art and American Revolution.

Slår man upp hennes namn på Google  får man över 34.000 tusen träffar ( Doris Lessing får 26.000 )- många med artiklar och intervjuer.   Paglia är inte direkt någon blygsam person  utan  säger sig vara den mest betydelsefulla och  kända kvinnliga skribenten  i  världen.  Kanske har hon rätt i det.

Frågan är varför hon har blivit så känd  –   både hatad och uppskattad.   De som tycker illa om  Paglia befinner sig ofta inom universiteten och känner sig som måltavla för hennes  mördande och humoristiska attacker mot  ”politisk korrekthet”.

Enligt Camille har unviversitetseliten  ”kidnappat 60-talsupproret”  och gjort om dess  visioner till ett system för blekfet karriärism.  Deras vapen  är politiskt korrekthet  – en  mall som förefaller progressiv men  egentligen är till för att  oskadliggöra  spontaneitet och inflytande underifrån.   Inspirationen till politisk korrekthet  kommer från de  franska strukturalister ( Lacan, Derrida,  Foucault )   som Paglia  hatar för deras  besserwisseri  och oförmåga att kommunicera med olärda personer.   Hon kritiserar också  de s.k. militanta feministerna som har  fört  in  könshat och historisk okunnighet i de kulturella medierna – vilket hon anser skadar  både män och kvinnor.

Camille Paglia bygger upp sitt tänkande på sextiotalets visioner.  Hon menar att de stora skapande andarna bland musiker,  poeter och filosofer från sextiotalet inte gick in i borgerliga karriärer utan  flertalet mötte en  social  undergång eller  för tidig död på grund av drogerna eller  sina provokationer mot det bestående.
Henns stil och sätt att skriva är också färgad av den italienska, katolska bakgrunden.

En lysande retorik som kanske också uttrycker en sorts pessimism när det gäller könens förmåga till förändring.

Paglias  värde ligger  i den radikala och mångsidiga analysen av rockmusik, bildkonst, film och poesi.  Hon för fram en begreppskritik som gör det möjligt att förstå  varför perversion och  dekadens förekommer ymnigt  i  vår  modern kultur  – trots  den rödkindade korrekthet  som  trumpetas ut.  

Det disciplinerade samhället klarar sig inte utan dialogen med  livsalstringens och dödens  råa krafter.  Manligt och kvinnligt  är förvisso  historiskt föränderliga tillstånd  –  men  kan aldrig komma att ingå i  någon sorts evig fred som man har lagstiftat fram.   Vi måste enligt Paglia lära oss leva med och hantera de ständiga konflikterna och provokationera från våra tilldragande – ibland skrämmande motsida.

I en fri, offentlig debatt som utspelar sig  i ett fysiskt rum finns en ordförande som fördelar ordet och sköter talarlistan.  Han eller hon är utsatt för granskning av den demokratiska församlingen.  Vi reagerar spontant mot varje försök till förvrängning,  censur eller manipulation.

 Blotta faktum att händelserna försiggår i ett rum där vi kan följa diskussionens förlopp gör att censur eller manipulation blir svårgenomförbart.  Det är kärnan i demokratin:  torgets princip.   Öppenhet och fri konkurrens.  Det innebär en självsanering som gör att det bästa argumentet – liksom den bästa produkten hamnar i blickpunkten,  vinner uppskattning.   Genom vårt offentliga och fria ord har vi under historisk tid kunnat bemöta fåtalsväldets jävighet och fjäsk för överheten. Vi har skapat ett samhälle som i många avseenden bygger på kvalitativa och hållbara politiska beslut.

  I de stora massmedierna som i årtionden uppburit skattestöd och numera behärskar det offentliga rummet sker dock inte någon kontroll och granskning från allmänhetens sida.  Inte heller något mångfald av aktörer gör längre att olika meningar kan balansera varandra.   Koncentrationen av ägande medför att ett fåtal personer numera kan påverka opinionen i absurd utsträckning.Så fort människor försöker använda det offentliga rummet kan de godtyckligt utsättas för censur eller förvrängning – intill oigenkännlighet.

Det finns ett talesätt från romartiden ”vox Populi, vox Dei” – folkets röst är Guds röst. Genom mediernas filtrering hör vi numera framför allt överklassens inskränkta synpunkter och egenintresse.
Den enda åtgärd vi har mot redaktionsgruppernas censur eller förvrängning är svag: att kontakta pressombudsmannen. I bästa fall får vi en notis införd. Tidningen / mediet tvingas på sin höjd betala en struntsumma. Demokratins grundprinciper undermineras med andra ord av de grupper som mest högljutt säger sig granska makten och garantera yttrandefriheten.  I skydd av en manipulerad bild av verkligheten kan en minoritet skapa sig groteska privilegier, rusta ner välfärden, förbereda krig och med falska argument skydda de som kränker mänskliga rättigheter. Situationen i demokratierna, är sådan att flertalet medborgare har tystnat och inte längre tror sig om att kunna delta i samhällsdebatten och påverka opinionsbildningen. Man kan däremot nästan vara säker på att den klick som ständigt kommer till tals och ”får tala till punkt” i medierna, bejakar självcensur för att passa in i systemet.
  Med tanke på maktkoncentrationen i massmedierna till ett fåtal förmögna ägare och arenor borde redaktörernas brott mot yttrandefriheten bedömas som brott mot demokratin, brott mot författningen.  Straffen borde vara utformade därefter: stora bötesbelopp och andra kännbara sanktioner. Samtidigt är det angeläget att bygga upp nya massmedier som ger medborgarna insyn i och kontroll över publiceringen.

/ Gunnar Thorell

Frågan om de kriminella krigen och svensk delaktighet och inordning i krigspropagagandan går utanför partipolitiken.
Ingen svensk politiker har visat något mod eller nån moralisk resning i protest mot krigen.

Det enda märkbara är den starka irritationen mot flyktingar, och de ömsesidigt utslungade anklagelserna om ”förräderi”, respektive ”rasism”. Samtidigt som vapenhandeln fortsätter ostört och lögnerna om ”krig för fred” förblir outmanade.

Behandlingen av Julian Assange är typisk för den svenska korruptionen.

Dags att lägga ner den radikal-feministiska teorin?

Gunnarthorell's Blog

Spaning:
Gjorde min egen lilla genusforskning i Pressbyråns tidskriftshyllor. Kvinnligt kontra manligt intresse.

Kön sägs vara ”socialt konstruerat“. Mitt intryck blev väl, “isåfall är det nog en jävligt, stadig betongkonstruktion”?

Har levt nu i 77 år, varav 50 under feministisk politik – dvs en tydlig, radikal ideologi för jämställdhet ( genomsyrar media, universitet, skolundervisning).
Men inte mycket har ändrats i intresseprofiler sen min barndom, trots all indoktrinering?

Kvinnor bryr sig om utseende, giftermål, sitt mående. Män om teknik, bilar, sport, förvärv.
(En skillnad mot 50-talet, kvinnor joggar, motionerar, idrottar mer) .
Men själva teorin verkar skev. Dvs snarare att ”biologin dominerar”, och att det ”konstruerade” tycks en smula marginellt?

(Eller måste det gå typ 50, 100, 500 år till, innan de politiska kampanjerna ger resultat?)

Sen märks att det också finns en ålderrelatering.
Hittade en hylla med tidningar för korsord, spel, tidsfördriv, TV-menyer också.
Kanske typiskt när äktenskap väl inletts?…

Visa originalinlägg 326 fler ord

Har just läst och lyssnat på Fredrik Virtanens bok, ”Utan Nåd, en rannsakning”.

Citat: ”Att bli rövtagen av Stockholms medievärld är en intressant upplevelse. Fruktansvärd förstås, rent av livshotande, men också lärorik på flera plan.” 

Om mobbningen: ”razzarna och metoo dårarna hade gemensam fest”.


Speciellt ljudboken känns värdefull – skickligt inläst av honom själv.
Det blir en dokumentation om livskrisen som kostade honom jobbet, och nära kostade honom livet, på grund av mediedrevet som följde av #metoo .
Som bonus en komisk och bitande exposé över den svenska medievärldens förvandling från sober, granskande journalistik till måttlös lynch-justis – i sin tävlan att svansa efter sociala medier.

Fredrik har dessutom en proffsig hemsida! Missa inte han intervju med Jan Myrdal, och mycket annat!

Fredrik Virtanen hemsida