Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Cyprus 180301-08

De flesta män orkar inte läsa igenom Valerie Solanas SCUM-manifestet. #metoo

http://www.ccs.neu.edu/home/shivers/rants/scum.html

Män tenderar att se det som en ”taskig litterär skrift”, svårbegripligt hyllad av vissa feminister och lyftad av progg-teatrar. En text som ska ”läsas metaforiskt”.

Då stänger de flesta av.

Men i det svenska förordet till Scum-Manifestet säger Sara Stridsberg (Svenska Akademin) att manifestet trots allt också är ett politiskt manifest med bäring på framtiden, genom karaktäriseringen av patriarkatet och den utopi som målas upp.

https://gunnarthorell.wordpress.com/2018/04/07/ur-sara-stridsbergs-forord-till-scum/

Alltså är det aningslöst av män att INTE läsa SCUM-manifestet o försöka förstå hur folk påverkas av innehållet. Vänstern kopplas ju ihop med dokumentet, och det är ingen slump, att män när de väl orkat läsa texten, blir berörda.

SCUM-manifestet är i huvudsak inte en litterär text. Det ÄR ett sorts ”manifest”, skrivet i vredgade punkter. Ett manifest som vill slå fast att världen idag är bristfällig, att vissa saker måste göras om, rättas till.

Bland annat påstår Solanas att KRIGEN är männens uppfinning för att kompensera för sitt ”status som skithögar”.

(Varje mansperson ”vet innerst inne att han är en skithög”).

SCUM-Manifestet skrevs ju i slutet av sextiotalet. Krigens funktion av ”väpnad konkurrens” var inte känd via evolutionsforskning och etologi.

Överhuvudtaget framstår Valerie Solanans som galen sextiotals-rebell när dessa (dvs ”min generation”) var som galnast – med den tidens brister i kunskap, den tidens trendiga slanguttryck.

Smått pyrande av illvilja, uppblåsthet… 😎

När man läser SCUM-texten i ett svep verkar det obegripligt att den är hyllad av feminister och av en ledamot i Akademin:

”Effekten av fäder är att de fräter sönder världen med sin manliga identitet – allt de rör vid förvandlas till skit”.

En tanke som slår mig är att de här sortens delvis allvarliga, men hyllade diatriber kan utlösa varierande reaktioner.
Den uttalade avsikten sägs faktiskt vara att män bör utrotas, dödas och förnedras. Med tanke på den samtida PK-känsligheten för ”hate-speech” är det ett märkligt exempel på blindhet Sverige att Scum-Manifestet lyfts fram som ett ”mästerverk”, sägs ha betydelse för vår framtid.

En offentlig hyllning till blint hat är gjort för att sätta obalanserade personligheter i rörelse.

Skulle judar på trettiotalet lyfta fram Der Stürmer för dess förträffliga innehåll, dess visionära blick angående framtiden? (ja, det kanske fanns såna?)

Scum-Manifestet är ett smörgåsbord av väldigt ”dåtida” revolutionära ideer. Den ”fria kvinnan” beskrivs som något av en psykopat, hög på adrenalin. En vars nöje, är att
”söka emotionella kickar och upphetsning”.
”som ger sig hän åt …vidriga scener”.
Våldsamma ”bitches” som inte tvekar att köra upp en ishacka i mannens röv ”om han kastar en blick åt hennes håll”.
Den sortens kvinnor sägs vara ”coola”, rör sig i gränslandet för ”asexualitet”.

Å andra sidan:
”Mannen är till sin natur en blodigel, en känslomässig parasit, och därför inte, ur etisk synpunkt berättigad att leva…”

”precis som att människan på grund av sin överlägsna medvetenhet har större rätt att leva än en hund… så har kvinnan större existensberättigande än mannen”.
”Att eliminera männen är därför en rättvis och förtjänstfull handling och tillika en barmhärtighetsgärning”.

”Vad gäller frågan om huruvida männen ska tillåtas leva vidare eller ej, bör vi betänka hur männen, liksom vissa sjukdomar alltid funnits bland oss…”

”När vi har kontroll över genetiken – och det kommer att hända snart – är det självklart att vi endast bör producera hela, fullständiga varelser – inte de fysiskt defekta och bristfälliga”.

Det finns lite influenser av Maos Lilla Röda, av Kommunistiska Manifestet men också av William Burroughs blasfemier i The Naked Lunch. Frank Zappas hån.
Vad SCUM-manifestet föreslår är en sorts terroristceller som bryter mot alla lagar, saboterar ekonomin, mördar männen.

Den del passager blir smått festliga, i anarkistisk yra. (Typiskt för extremistkretsar på sextiotalet? ) :

”Men SCUM är för otåligt för att vänta på avprogrammeringen av miljontals rövhål”.
”En liten grupp SCUM kan ta över nationen inom ett år genom att systematiskt knulla upp systemet, förstöra egendom och mörda män”.

SCUM föreslår en sorts självhjälpsgrupper för de besegrade Männen.

De kallas ”Skithögsgrupper” – deltagande män måste introducera sig: ”Jag är en skithög, en extremt lågtstående skithög”.
Fortsätter sen att lista hur vämjelig han ”är”.
Belöningen efteråt är att ”få fraternisera en hel timme med SCUM”!

Dessutom finns förstås en av dessa dåtida ”dödslistor”.
I den räknas upp:
politiker

dåliga musiker och sångare
ägare av flottiga restauranger
diverse ”Stora Artister”
män som pratar på fast dom inte har något att säga
män som vistas på gatan och förstör utsikten
psykiatriker (!)
kliniska psykologer (!)
diskjockeys

Efter utrensningarna sägs:

Det fåtal män som finns kvar kan få leva vidare, ”höga på droger, struttande runt i drag, passivt kollande på högpotenta kvinnor in action…
Eller få fortplanta sig med sina rövslickare i kohagarna…
Eller gå och besöka närmaste justa självmordsklinik ”där man smärtfritt och kvickt kan få bli gasad till döds.”

En blind fläck?

Inte utan att man förstår varför det gick så illa i ”debatten”, för Pär Ström?
I ”rättegången” för Julian Assange?

Eller i livet, för Benny Fredriksson mfl?

Jag hörde en intervjuare på radion fråga en av deltagarna i feministpartiet om den s.k. ”mans-skatten”. Hon började en förklaring med att ”alla män tjänar ju på männens våld mot kvinnorna

Sen kunde hon dock inte gå vidare utan behövde tid att tänka. Det var kanske nödvändigt. Hon verkade ganska ung.

I alla fall slog det mig att frågan verkligen ÄR invecklad och leder vidare till andra frågor. Vilka är det överhuvudtaget som ”tjänar på våldet i samhället”?

Tittar man närmare på saken så drabbas ju männen själva som grupp av det grövsta våldet – d.v.s. de visar upp de största skadorna ( flesta dödade, invalidiserade ).

Det visar sig socialt i att männen har kortare livslängd än kvinnorna ( jag vet nånting om det här eftersom jag sysslat med socialt arbete sen 1980 ). Det vi talar om här är det laglösa våldet. Men det laglösa våldet hänger ihop med det lagenliga våldet – traditionen att ha arméer.

Männen av folket har ju i många hundra år genom lagstiftning varit tvungna att göra värnplikt, försvara nationen, arbeta som poliser, väktare. Männen har också av tradition en anknytning till att bygga de stora fundamenten för samhället – bryta ny mark, röja, bygga nytt – adrenalinkrävande, farliga arbetsuppgifter.

Frågan är då vilka som har fördelar av att ”männen” yrkesmässigt och socialt är associerade med våldsapparaten och de farliga, ryggknäckande jobben o.s.v. Det naturliga svaret är givetvis dels

1. ”överklassen” – de män och kvinnor som själva lever skyddat och uppbär privilegier. Just den gruppen vore det naturligt att beskatta lite mer.

Dels 2. Hela folket med dess familjer (som förstås redan är beskattade).

Ett feministiskt parti som framställer det som att ”alla män tjänar på männens våld mot kvinnorna” kan bara uppfattas som köns-rasistiskt, provocerande parti. Det kommer aldrig att få stöd av vanliga män (och deras familjer) som s.a.s. genom erfarenhet vet hur föga belönade de är av att vara ”män”.

Det enda ett sådant parti kan åstadkomma är en sprängning av opinionen – precis som rasistiska grupper och partier.

Den obetydliga ekonomiska fördelen männen har genom en högre genomsnittslön äts mer än väl upp av förslitning, social utstötning, risktagande. Dessutom transfererar ”männen” enligt tradition också egendom till kvinnorna – det sker genom att de lever kortare ( arv ) men även genom att de uppfattar det som rätt och riktigt att tjäna sina kvinnor. Ett feministiskt parti måste – om det vill ha något som helst stöd från befolkningen – urskilja att könsmakten är inflätad, har en komplex struktur. Också kvinnorna i en del livsavgörande frågor har makt över männen, till exempel beträffande reproduktionen.

BÅDE män och kvinnor är på olika sätt ”skadade” av det samhälle vi har, och har förstås också olika fördelar, privilegier. Det är INTE så att kvinnor lider av de flesta nackdelarna. Männen av folket har stora, påtagliga nackdelar av systemet som existerar. Det är visserligen inte trendigt bland samhällsforskare att påpeka det – men i realiteten slutar livet i allmänhet i moll för männen av folket / i alla fall för signifikant stora grupper av dem.

De hamnar som regel i de fattigare bostadsområdena ( jämfört med kvinnorna ). Deras mer tävlingsinriktade, riskablare yrkesliv ger mycket slitage. Deras nominellt högre inkomst transfereras till icke ringa del till kvinnor, som har bättre fysisk hälsa, samt ofta får fördelar vid skilsmässor. De överlever sina män med åtskilliga år.

Det har slagit mig när jag går på olika kulturevanemang hur väl bevarade och livfulla kvinnorna verkar vara högt upp i åldern! Ibland har de med sig sina män, ofta slitna, åldrade som lastdjur eller dragdjur. Givetvis har det här att göra med att kvinnorna ägnat mer tid åt föräldraskap och mer tid åt att värna om sin hälsa, sitt utseende ( det ingår i den kvinnliga identiteten ). Skulle det vara en sorts överhet vi ser i kollektivet av män? En löjligt påhittad idé. Tror man det måste man vara förblindad av ideologiska klichéer.

Varje samhällsforskare vet att ett av de starkaste kriterierna på status är till exempel en längre livslängd.

Också utseendet är ett viktigt kriterium på status. Aristokratin har i alla tider värnat om skönheten. Starka färger, långt hår osv. De här attributen finns kvar i den kvinnliga identiteten. Titta på en verkligt vacker kvinna och man ser minnen av ett äldre samhälles aristokrati.

Det är givetvis privilegier att få ägna mycket tid åt föräldraskap o.s.v. – flertalet män har inte riktigt insett den saken. Kvinnor kan hjälpa till att främja just den kontakten.

Man behöver egentligen bara ”öppna sina ögon”, för att se hur det gått med ”jämlikheten” efter 30 år av feminism vid rodret.

Gatubilden! alltid dessa utslitna, haltande män – i olika stadier av förfall.

Samtidigt, dyrt klädda kvinnor som försynt markerar sitt aristokratiska förakt, sveper förbi ”stackarna” – loosers, som ingen bryr sig om.

En del av dessa män har haft, men förlorat sina familjer, efter att de råkat ut för skador.

En del börjar dricka, som smärtstillande. Fd Flyttkarlar, byggjobbare, chaufförer, sopgubbar, lagerarbetare.

Vår tids paria. Alla tittar förbi. Ingen vill se. Dessa är ju (enligt den ”rätta läran”) före detta privilegierade ”förtryckare av kvinnor och barn”.

Är de inte till och med förtjänta av sin långsamma undergång? Så tycker i varje fall ofta den kvinnliga personalen på Soc.

(VET! – jag jobbade där några år, som ”manligt alibi” ) 😎

Ja det är svårt, när man i 30 år vant sig vid en falsk, ideologisk berättelse (om patriarkatet: kvinnor = offer; män = förövare).. svårt att lära sig nytt, se hur det faktiskt ligger till därute.

All förändring tar tid.

Det krävs ändrad utbildning, accepterande av samtida forskning.

Fortfarande styrs vi av den ideologiskt präglade, inlindade hatpropagandan mot ”männen”.

Det vill säga, vi ser och förstår till exempel inte att kvinnor har makt, över reproduktionen (genom modersbandet).

Att kvinnor inte sällan därav manipulerar män, bestämmer över mäns liv och öde.

Att kvinnor kan agera, aggressivt, brottsligt, bedrägligt (och likväl bli friade, lindrigt dömda – det sk ”patriarkatet” är riggat på det sättet..
har alltid varit riggat på det sättet ).

Vi går nu alltså igenom en kamp för upprättelse av ”manligheten” och ”männen av folket”. Det sker från ett underläge.

De stora resurserna för att sprida radikalfeminismens fortsatta lögner finns på universitet och i massmedierna.

Den sannare bilden av förhållandet mellan könen bygger på modern evolutionsforskning, ny sociologi, ekonomisk statistik, folkrörelse (Men’s Rights, MGTOW ) och formulerar sig mest via internet, men har också börjat nå in på universitet, i media i den anglosaxiska delen av världen.

Det tar nog ett par tre år. Men många har börjat förstå vilket pris vi i längden får betala för feminismens lögner, dess utstötning av pojkar och män.

Heder åt Camille Paglia som drog igång anti-feminismen med sina grundläggande böcker om sextiotalsRevolten.

Också Doris Lessing var tidigt klar över den vändning 3e vågen feminism tagit.

Heder åt Esther Vilar som 1970 gav ett sylvasst, ironiskt svar på SCUM-MANIFESTET: ”The Manipulated Man”.

Man kan också som pionjär nämna Erica Jong (som blev grovt påhoppad av feminister för sina skildringar av kvinnlig sexualitet i Rädd att Flyga).

Sen kom gänget med nytt folk, Karen Straughan, Diane Davison, Lauren Southern, Milo Yannopoulis, Christina Hoff Sommers, Jordan Peterson och en härskara som växer snabbt.

Feminismens grundsyn har antagits som en ortodoxi i Sverige. Vad har det för konsekvenser?
1967 publicerades SCUM-MANIFESTET av Valery Solanas.. Det är en bisarr hatskrift riktad mot ”männen”. Trots det råbarkade, förvridna innehållet blev skriften typiskt nog celebrerad av radikala feminister och av delar av av vänstern.

http://www.ccs.neu.edu/home/shivers/rants/scum.html

Kanske som ett svar på detta kom THE MANIPULATED MAN, 1970, av Esther Vilar. Det är också en elak karikatyr, men åt andra hållet. Det vill säga – här är det kvinnorna som utmålas som exploatörer av slavarna: männen.

https://drive.google.com/file/d/1gInFwd6IEXGeclX8aF0dgJjmdsVcTJyC/view?usp=drivesdk

THE MANIPULATED MAN är på ett subjektivt sätt något mer övertygande än SCUM-MANIFESTET, men skriften omtalades inte, fick ingen publicitet. Den är skriven med viss återhållen humor, helt utan uppmaningar att skada, utrota osv

Om man ser dessa två skrifter som ideologiska, litterära produkter är Esther Vilars definitivt den minst osympatiska. Det hon skriver går något i Strindbergs anda.
Den äktenskapliga ”dödsdansen”, påstådda ”slaveriet” och våldtäktskuluren är trots allt överdrifter, kollosala generaliseringar, formulerade av artistiskt lagda (neurotiska) personligheter som vill göra intryck.
Om Valery Solanas eller Esther Vilars påståenden var i närheten SANNINGEN, skulle arten människa för länge sen gått under.
SCUM-MANIFESTET är dock så grovt att man knappt hittar något motsvarande virulent och hatfullt som överhuvudtaget blivit

publicerat.

Frågan är, har det haft betydelse? (SCUM-MANIFESTET har populariserats och spridits genom tidskrifter, teatrar, och vunnit ett sorts kultstatus bland feminister).
Kanske börjar vi se resultat av det, i den lynch-justis o häxjakt som utvecklats i Metoo-kampanjen?
Det uppstår en situation av rättslöshet för män, när en sån här ideologi inte kontrolleras utan tvärtom, kanoniseras som ”progressiv”. Och dessutom ”ramas in” av en mainstream version med principiellt liknande, dock betydligt subtilare innehåll.

(Män är förövare, kvinnor är offer).

Den här ”ideologiska mixen” är betydligt farligare, skadliga skulle jag vilja säga, än de fossila resterna av nazism och stalinism.
Den tidiga feminismen var trots allt en rörelse för fortsatt modernisering och upplysning. Man kan jämföra med socialdemokratins bildningsrörelse, eller frikyrkorna nykterhetsrörelse. Det vill säga, den trädde fram på grund av verkliga behov. Gav upphov till reformer som vann majoritetens gillande.
I och för sig var den teoretiska grundvalen inte förankrad i vetenskap – men det kan man också påstå angående arbetarrörelsen (marxism), nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelserna (pietism mm).

Men

de faktiska resultaten var av värde (rösträtt, sexualupplysning, nykterhet, avskaffande av barnaga, föräldrapenning, pappornas deltagande i barnvården)
Det verkade som om feminismen började spåra ur på nittiotalet med formuleringarna om en ”manlig maktstruktur”, och att kön var en ”social konstruktion”.
Idéerna blev lika pseudobetonade som tidigare rasforskning (med sina idiotiska skallmätningar o anekdotiska generaliseringar).

Det var också i den vevan feminismen blev statsideologi.

Män och kvinnor har givetvis INTE ett förhållande av ”väpnad konkurrens”, som mellan imperier, nationer (vilket SCUM-MANIFESTET antyder)
Det är snarare en individuell konkurrens inom ett vitalt ”team” som givetvis mildras av attraktion, ömsesidig nytta, omtanke om ”projektet”, barnen.
Det farliga som uppstått när radikal-feminismen blivit statsideologi är att den används som rasism för ”härska-söndra”, uppfostringskampanjer mot ”männen” etc.

Det har i realiteten blivit så idag att en massmedial Inkvisition, på grundval av obestyrkta anklagelser kan förstöra mäns liv. Ett utomrättsligt förfarande som i häxprocesser eller i en lynchmobb.

Självklart måste män sätta sig till motvärn mot det här.

Det sker dock inte genom att skapa en lika galen Motideologi som radikal-feminismens.

Det riktiga är att utgå från socialvetenskap, biologi, evolutionsforskning etc

Vänstern i allmänhet försöker förhålla sig civilt, vill inte stå för den typ av intolerans o dogmatiskt ursinne som spridit sig sen 2003 ( angreppet på Irak) då flyktingtillströmningen började öka.
Visst bör man kunna vara öppet kritisk mot okunnig fanatism inom religioner som Islam – men det gäller uppenbart i lika hög grad mot samtida, nybakade politiska ideologier, som reflekterar 15 år av angreppskrig.
De nya krigen har av massmedierna sålts in som ”humanitära interventioner”, ”fredsinsatser”, ”för demokratisering” – trots att det i verkligheten rör sig om massiva militära angrepp under ett och ett halvt decennium, som tagit kål på 2 miljoner människor, skadat många fler och satt tiotals miljoner på flykt.

Det är slående hur lite folk i Väst tagit in av den här verkligheten. Vad de flesta tror på är den sofistikerade lögnen, att dessa krig INTE varit för dominans och resurser, utan för en god sak, ”mot diktaturerna i Mellanöstern”. Sen framstår det som Otacksamhet, och ”en muslimsk invasion” att folk flyr från krigen till våra länder.

Det farliga i den här formen av ”enfald” är att man förväxlar orsak och verkan.
Istället för att göra motstånd mot krigen skapas ett ideologiskt krig mot de som flyr från krigen. Konsekvensen blir militarisering, och ökat våld i våra egna länder.
Våra egna massmedier sprider just nu lögner om ”hotet från Ryssland”.Uppenbart finns det grupper inom finanseliten som anser sig kunna vinna på ett världskrig med kärnvapen.
Varför har Sveriges befolkning röstat på partier som fortsatt göra insatser i krigen (som så uppenbart är angreppskrig) som är huvudorsak till att miljontals människor flyr.. Man kan tala om se en media-alstrad förvirring här?
Min egen slutsats är att det är dags att lämna både de politiska ideologierna och religionerna.
– se vad som tidigare har varit av värde, men avstå att försöka hitta någon väsentlig sanning i dem angående samtiden.
Ideologier som nyliberalism, feminism, socialism, marxism, nykonservatism har i Väst tagit över religionernas roll.
De står för ”trösterika” dogmer, inte tål motsägelser och upprepas till leda. De ger näring åt individer med samma intolerans som institutionella religioners.
Finns det något hopp om en världsbild byggd på vetenskaplig filosofi och metod? eller är vi för enkelt funtade för att tåla osäkerhet, det vill säga, medge att vi inte vet.

Det kanske är olidligt för oss (som våra hjärnor är indelade) att vara avvaktande, nyktert betrakta begångna misstag som ”krig”, och systematiskt försöka rätta till dem?

Tolstoj kommenterade, ”alla vill förändra världen, men ingen vill förändra sig själv”.

Svaret på många fastlåsta ”problem” och dispyter finner sin lösning i evolutionärt tänkande om kulturen.
Iaktta barns stora förmåga att härma! Vi har som art en oerhörd kapacitet för att införliva (och överträffa) ”framgångsrika strategier”.
Det förklarar snabbheten i vår utveckling och betydelsen av närvaro i nuet.
Vi lämnar ständigt de ”ideologiska fossilerna” bakom oss.
Identiteten ändras opportunt, med nya epoker, liksom språket, tanken.
Det liknar ett evigt ”förräderi”, men smärtan i detta är nödvändig. Det går inte att vända tillbaka – lika lite som vi kan undvika döden, (eller få tillbaks den form vi själva hade i vår ungdom).

(bild, huset på Odengatan 58 som revs, där vi hade gloriösa fester. Jag var i tjugoårsåldern).😎