Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Vad kan vi göra åt det offentliga förtalet mot männen och maskuliniteten?

Lite bakgrund:

Genusteorin (att kön övervägande är en social konstruktion) skapades av John Money, på 50-talet, Hopkins Institutet.
Teorin byggde på en tvillingstudie, där den ena tvillingen som litet barn, vid en omskärelse råkade få sin penis avlägsnad (ett missgrepp).
John Money fick reda på detta, och övertalade föräldrarna (en fattig familj) att låta pojken ingå i ett experiment.

Man tog bort också pojkens testiklar. Gav honom dockor, flickkläder, kallade honom, och uppfostrade honom som ”Brenda”.

Tvillingarna träffade regelbundet John Money och utsattes för behandling, som idag nog närmast skulle uppfattas som övergrepp.
Nåväl, John Money publicerade sin avhandling, som fick stort genomslag.
Plockades upp tex av Simone Beavoire i Det Andra Könet (som ”bevis” för att kön är en del av ett indoktrineringssystem, för att ”förtrycka kvinnorna”)
Resten är historia, som det heter.
INGEN i det ideologiska triumtåget brydde sig dock om att kolla hur det gick för tvillingarna.

I puberteten blev ”Brenda” trots alla åtgärder åter maskulin, och ville göra samma saker som tvillingbrodern.
Han fick så småningom veta om vad som hänt honom, och beslutade att operera om sig till man. Kallade sig David.
Hans tvillingbror utvecklade schizofreni och tog livet av sig.
Också David Rheimer tog till sist livet av sig.
Trots det fortsätter man i universitetsvärlden att betrakta teorin (att kön är en social konstruktion) som vetenskaplig.
Det rör sig snarare om en doktrin, som bevisligen är felaktig och vållar stor skada.
I själva verket kan man säga att Genusteorin är pseudo-vetenskap, precis som Herman Lundborgs skallmätningar.

Att den fått ett sånt genomslag beror antagligen på teorins förmåga att söndra (ungefär som rasreorierna).
”Makten” behöver väl alltid nya verktyg för att behärska populasen?
(Rasteorierna skämdes ju ut av Hitler..)

PayPalMe 🛑


David Reimer, som flickan ”Brenda”

Det förvånar mig verkligen, att vi 73 år efter Hiroshima Nagasaki, och efter 100 år av forskning om evolutionen, fortfarande politiskt sett, delar in oss i ”höger mot vänster”.
Och tillika – att det existerar en mer eller mindre ”dödlig fientlighet” mellan högerns och vänsterns mer extrema former?
Den extrema vänsterns (marxismens) ”tokeri” är dess ”messianska hot”, att rasera samhällets hierarki i grunden (krossa kapitalismen, krossa patriarkatet) utan att ha något betryggande alternativ, i dess ställe.

Den extrema högerns (fascismens) ”tokeri” är hotet om att rasera en samhällsordning som gått igenom en serie  humana reformer (ta bort den måtfulla delen av ”vänsterns” reformer, dess fackföreningars inflytande, dess minoritersgruppers representation osv ).
Det är något gränslöst och sekteristisk i dessa kvardröjande ”militanta attityder”,  som knyter an till 1800-talets krigsideologier – som bara kan leda till total förstörelse i nuvarande århundrade.

2000-talet, slutligen, måste få präglas av ett robust fredsmotiv:
dialog mellan ideologier, dialog vägledd av logik, vetenskap, artificiell intelligens.
PayPal Me 🛑

En obsolet tradition?

Vi bör kunna vara överrens om att Officiell Historieskrivning har blivit grundligt fifflad med. Det gör det svårt att låta bli att se världen naivt: som om den handlade om de Goda mot de Onda, hjältarna mot skurkarna.
Men världen är inte så beskaffad. Genom evolutionen finns gott/ont, högt/lågt i ett kontinum, jämnt fördelat.
Och därför, uppstod förmodligen också det eviga behovet hos ideologerna, att rigga upp ”motsatta sidor”, uppmuntra konflikt.
I en tid av potentiellt kärnvapenkrig (=total förintelse), har vi alla rätt att ta kontroll över vår varseblivning, kontroll över våra liv.
Oavsett hur udda våra åsikter är i förhållande till ”partilinjen” – låt aldrig Andra föreskriva sättet att tänka.
Om du INTE sticker av i den här världen av dödlig konformitet, vad gör du isåfall på planeten?(fritt efter en känd konspirationist, vars namn helst inte bör uttalas)

PayPal Me 🔻

Tillvaron är ett sjukhus, där varenda patient är besatt av en längtan att byta säng. Den ene vill ligga mitt emot kakelugnen, den andre tror att han skulle tillfriskna, om han bara kom vid fönstret. För mig känns det som om jag alltid skulle kunna trivas just där jag inte befinner mig, och detta flyttningsproblem hör till dem som jag ständigt dryftar med min själ.
Säg mig, min själ, du min arma, förfrusna själ, hur skulle du tycka om att slå dig ner i Lissabon? Där bör det vara varmt, och du skulle kvickna till igen som en liten ödla. Staden ligger vid vattnet, man påstår att den är byggd av marmor och att invånarna hyser ett sådant hat mot allt slags vegetation att de rycker upp träden med rötterna. Det vore väl ett landskap efter din smak, ett landskap av ljus och sten och speglande vatten.
Själen svarar inte.
Eftersom du är så förtjust i att vila och att se på rörelse – vill du komma och bo i Holland, detta lyckogivande land? Det vore kanhända en trakt som skulle förströ dig, sedan du så ofta beundrat den i bild på museerna. Vad säger du om Rotterdam, du som älskar master och fartyg, förtöjda vid husens stenfot?
Själen förblir stum.
Batavia kanske skulle tilltala dig mera? Där finge vi förresten stifta bekantskap med den europeiska anden förmäld med den tropiska skönheten.
Inte ett ljud. – Är månne själen död?
Har du alltså kommit till den grad av försoffning att du bara finner nöje i ditt eget onda? Om det är så – låt oss då fly till länder som liknar döden… Nu har jag det – arma själ! Vi packar och far till Torneå. Låt oss resa längre bort till Östersjöns yttersta ände, eller ännu längre bort från livet om det är möjligt – vi kan slå oss ned vid Nordpolen. Där snuddar bara solen snett vid jorden och den långsamma växlingen mellan ljus och natt upphäver alla olikheter och ökar ödsligheten, denna halva tomhet. Där kunde vi ta oss långa bad i mörkret medan norrskenet, för att förströ oss tid efter annan strödde ut sin säd i rosiga kärvar liksom återskenet från ett fyrverkeri i helvetet.
Äntligen exploderar min själ, och i sin vishet ropar den till mig: ”Var som helst! Var som helst! Bara det blir bortom denna värld!”

PayPal Me 🛑

Fredsrevolution

Vi är själva uppbyggda som ett mikrokosmos, i ständig rörelse. När döden inträder, vad betydde vi? vad betydde våra kulturer, parader och processioner?
Kanske: ”A tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing”?
Det låter förmodligen märkligt att påstå att djur och natur är ”andliga”? men i vart fall finns det något hos djur (i naturen) som reflekterar det vi kallar andlighet.
När det gäller djur kan man vara säker på att de har känslor ( t.ex. av tillfredställelse i att finnas till ) som liknar våra egna känslor. En hund som vilar sig. En katt som spinner. En tupp som gal.
Djuren har större förmåga än oss att vara hela, enkla. De är inte neurotiserade av kultur o civilisation.
De flesta djur i frihet verkar befriade från långsinthet, paranoia, och kronisk oro. När två djur drabbar samman uttrycker de aggressivitet som liknar vår egen, men snart är den över. Ett djur skulle inte grubbla efteråt i åratal och gillra fällor för sin ”fiende”.
Inte heller förstör ett djur i det fria sin tillvaro genom att gnälla o beklaga sig, utan agerar, gör något av sin livsgnista, tills döden kommer.
Det är något storslaget hos mänskligheten som har gått förlorat i och med att vi uttrycker oss så mycket genom klagomål, krigföring, utnyttjande, hämnd. Baudelaire uttrycker det i sin liknelse av människan med en patient, som alltid tycker sig ligga på fel ställe.Baudelaire

Vad är kärnan i världsreligionerna (det som alltid missförståtts, förvanskats)? Fredsbudskapet skulle jag vilja säga, All One. Att allt levande hör ihop, har gemensamt ursprung.
Varför skulle inte kosmos, den dans av energier och den tomhet som vi finns uti (är uppbyggda av och kommer ifrån) kunna kallas för något annat än ”materia”?
Snarare är det något typiskt 1800-tals-hybris att upprätta en hierarki och överst sätta människan (hennes andlighet, hennes nationellt-judiskt-muslimskt-kristna andlighet ) underst ha infödingarna, djuren, växterna och Materien (som kokar kaffe och tar ut soporna).
Våld o fientlighet verkar utgöra grunden för våra egen och nationernas (imperiernas) utveckling o hittillsvarande existens.
Vi beklagar det – men vad vi gör och säger tyder på att vi anser att det är oundvikligt – eftersom vi känner oss själva. Vi berömmer oss av att vara vara ”realister”.
Psykoanalytikern Harry Guntrip har sagt att det stora tabuet i Västvärlden (med dess religioner, dess vetenskaper o tekniker) är tabuet mot ömhet.
Jag håller med. Revolution kan på 2000-talet bara vara fredsrevolution, att vakna upp till den robusta, uthålliga sidan i vår natur – och bygga in den i civilisationen. Starkare än ”tron och hoppet” – det outsägbara, som världsreligionerna grundats på, men som förvanskats till att gälla enbart ”mig och de mina”.
/GT 2011Stöd min fredsfilosofi!

PayPalMe

Dikter (att minnas)

DIKTER,

FRÅN MÅNGA HUNDRA ÅR
(”Rage, rage against the dying of the light!” )

Humanistgruppen/Dikter

Säg vad ni vill
det finns en frihet
som räcker till
för mig i livet
….
Här går en flod,
här går en gata.
Och en har mod
och en kan hata!
Och livet skif-
tar över grönt
till rött som blod –
men det är skönt.

Här är ett torg.
Här är en åker.
En känner sorg
och bara gråter.
Det är ett barn
som har gått vill.
Du är ett barn –
säg vad du vill!

Tag vinden i din famn och gråt!
Det finns en sorg, som är som plåt,
den kan du inte komma åt
för den hör aldrig på din bön…
Mitt lilla barn som har gått vill,
vad det är skönt att finnas till!
Varenda lögn är vittnesgill!
Tag mej i han-
den, den är skön!

Jag hör en röst
som viskar sakta:
din tröst, din tröst
är att förakta!
Och jag hör fest-
musik och drill!
Men min protest
finns ändå till!

Det blåser fränt, det blåser hårt,
men det som står sig, det är svårt!
Och allt det här är ändå vårt –
det är ditt bröd, det är din lön!
Ett hus i ras, en dröm i kras!
En explosion av nya rön!
En stjärna över som står still –
säj vad ni vill men den är skön!

Säj vad ni vill!
Det fins en frihet
som räcker till
för mig i livet!
Det mulnar till
i grått mot grönt…
Säj vad ni vill
MEN DET ÄR SKÖNT!

(En övers. av ”Paris-Canaille”
av Leo Ferré / Lars Forsell)

Do not go gentle into that good night; Dylan Thomas:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.
Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.
Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.
Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.
And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

EUFORI, Gunnar Ekelöf

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.


Älskandes hand; Gunnar Björling

Som sjö och av ljus
som ingenting
o älskandes ljus

  • i finger och hud
    av ditt namn

Som ett skimmer
är det ensammas
tomnade röst
vägg och tomheters
ljud
och de sprattlande
ack människornas
fångenskap

Men befrielsens dag
att gräs luft
och dag
att en höst är uppgången
att en lyssnar och allting förgår
som en dag är älskandes hand

Så gråter så innerst
gråter
av glädjes lust
att försakad
Så gråter så
innerst.

Bellman: Aftonkväde

Träd fram du Nattens Gud at Solens lågor dämpa,
Bjud Stjernan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt til, kom lindra qval och krämpa,
Och blodets heta svall.

Ditt täcke gömmer alt, betraktom Floras gårdar.
Här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar
På svarta kullar stå.
Och, under ufvars gråt, mullvador, ormar, mårdar
Ur sina kamrar gå.

Vid källan alt är tyst, knapt rör sig minsta myra,
När mot dess klara djup Timantes i sin yra
Bespeglar månans klot.
På grenen af en alm Alexis hängt sin lyra,
Och slumrat vid des fot.

Det späda vatten-sorl, som ned i mossan spelar,
Och uti ränlars språng kring fältet sig fördelar,
Gör ögats sömn så söt,
At döden liksom käns hvar droppa blod förstela,
I sjelfva helsans sköt.

En ljum och kylig blåst emellan löfven susar,
Och under trädens rusk den mörkblå böljan krusar,
Kring Roddarns blanka år.
Mot klippan, vid ett plump, dit strömmen inåt frusar,
Den glupska Gäddan slår.

Där ligger Jägarn trött, med hatten under öra;
Vid bössan mot hans arm, at minsta buller höra,
Sig Hunden lagt i ring.
Och Fiskarn nyss begynt sin not i vassen snöra,
Och plaska stranden kring.

På trädgårds sängens brant, som ned åt viken drager,
Den trefne Åbon syns, vid månans halfva dager,
Med vatten-kannan fyld.
Hans täppa syns så grön, hvar planta frisk och fager,
Försilfrad och förgyld.

Vinrankans dufna prål åt muren vil sig luta,
Tulpanens skrumpna blad sig mer och mer tillsluta,
Vid Regnets glesa skur.
Längst ut åt ängens rymd hörs sista gången tuta,
Vallhjonet i sin lur.

Nu sitter Lärkan tyst, sin gröna dörr tilltäpper,
I Rågskyln någon gång den svarta fogeln knäpper,
Vid Syrsans fräna ljud.
Helt låg syns Svalans flygt, när Pan dess vingar släpper,
Til regnets förebud.

Ur gräset skymtar fram Ringblomman och Hvitsippan;
Just där Sädsärlan sprang, den skogens nippertippan,
Med sina snabba tripp,
Hör Sparfvens späda qval, och ungarne på klippan,
Kip kip, kyp kyp, kip kip.

Kring nattens Majestät sig alt i dvala sänker,
Mot rådnan af ett moln en åldrig Urna blänker,
Uppå en ättehög.
Bland Drakar där på gods, bland gyldne bloss och skänker,
Sig Plutos skugga smög.

Nu råder nattens frid, och ögat vill sig sluta,
Lägg bortt din pipa, Pan! Alexis, tag din luta,
Och sjung i skogens hvalf!
Cycloper, Fauner, tyst! hålt, Gastar! opp at tjuta
Vid storm och jordeskalf.

Bjud Eol vid dit spel, at vädrens ras förvilla,
Bjud tystnad upp i skyn! bjud Neptun sitta stilla
På sina mörka grund;
Befall at klippans spets må tysta floder spilla
På denna dyra stund.

Tillåt Najaden ej vid stranden sig få löja,
Bryt den Tritonens arm som brottas om dess slöja,
Och grumlar flod och älf.n;

Kan du dit öma bröst mot lutans våld bemanna?
Nej, lyssna vid hans slag.
Vulcan! lägg släggan ner, håll handen för din panna.
Men nu – nu somnar jag.

Hölderlin; Till Natten

Staden vilar i ro, och runtom gatorna tystna,
prydda med fladdrande bloss vagn efter vagn rullar bort.
Trötta på glammet gå mänskorna hem för att njuta sin vila.
Väl till mods i sitt hus vägande vinst och förlust
räknar en köpman ännu, men tömt på marknadens alster,
plundrat på blommor och frukt, torget står öde och tyst.
Borta ur fjärran parker ett strängaspel tonar, kanhända
spelar en älskande där eller en man för sig själv,
djupt i drömmar försänkt om ungdom och vänner – en springbrunns
svala, beständiga sorl blandas med blommornas doft.
Stilla i kvällen som skymmer hörs långsamma klockslag förklinga,
medan väktarens röst timmarnas tal ropar ut.
Då kommer sakta en vind och väcker lundarnas kronor,
se, huru jordens drabant, månen, har smugit sig fram.
Natten, den svärmiska, nalkas och full av otaliga stjärnor,
utan en tanke på oss, fjärran och hemlighetsfull,
strålar hon redan där uppe, en främling i människans rike,
högt över bergens krön, sorgsen och stor i sin glans

Dikter 2


PayPalMe

                                                

(Efter studier av The Origin of Capitalism, av Ellen Meiksins Wood

På inrådan av Steven C )

Problemet med att ”krossa kapitalismen” för att nå jämlikhet, är att en viss form av organisering och förädling av mänskligt arbete alltid, under alla omständigheter äger rum. (Det är synonymt med utveckling, effektivisering).

Det betyder alltså att en viss form av hierarki eller befälsordning inte kan undvikas. Produktionen i ett samhälle kan omöjligt genomföras via ideliga omröstningar, eller genom att alla gör allting.

Vad som förvånar är att den marxistiska författaren inte ställer den konkreta frågan hur organiseringen faktiskt har genomförts i de olika länder som har tillämpat revolutionära respektive reformistiska, socialistiska principer. Det finns trots allt en praktik på 100 år som skulle kunna undersökas.

Istället får vi i denna bok en i och för sig mycket lärd genomgång av hur idéerna kring ägande och arbete har utvecklats från antiken till nutid.

Suggestionen av boken blir att ”kapitalismen” fortfarande måste anses som tvingande, orättvis, och måste avskaffas: hur det hela ska gå till i praktiken framstår dock som ovisst.

Sättet att närma sig verkligheten påminner om teologi såtillvida som att en (detaljerat) beskriven, allmän företeelse, en dödssynd, ”girighet” (som medför skada) måste avskaffas – men hur det ska ske lämnas till avgörande på den Yttersta Dagen.

Om marxismen vore vetenskap skulle den i samtiden ta upp ett systematiskt studium av vilka förutsägelser gjordes av marxister i dåtid.

Och förstås, i vilken mån resultaten sammanfaller med eller motsägs av de erfarenheter som står att finna i de socialistiska samhällena (Sovjetunionen, Kina, Östeuropa, Kuba, Vietnam, även Skandinavien)..

PayPalMe