Jag hörde en intervjuare på radion fråga en av deltagarna i feministpartiet FI om en ”mans-skatt” som föreslagits.

Hon byggde sin förklaring med att ”alla män tjänar ju på männens våld mot kvinnorna”.

Det slog mig att frågan är invecklad, leder till andra frågor. Vilka är det som tjänar på våldet? Kollektivet av män drabbas själva som grupp av det grövsta våldet – visar upp de största skadorna ( flesta dödade, invalidiserade ).

Det vi talar om är det laglösa våldet. Men det laglösa våldet hänger ihop med det lagenliga våldet – traditionen att ha arméer. Männen av folket har i många hundra år genom lagstiftning varit förpliktade att göra värnplikt, försvara nationen, arbeta som poliser, väktare. Också av tradition forma de stora fundamenten – bryta ny mark, röja, bygga nytt – fysiskt tunga, adrenalinkrävande arbetsuppgifter.

Frågan är vilka som har fördel av att ”manskollektivet” yrkesmässigt och socialt är associerade med våldsapparaten, de ryggknäckande jobben. Det givna svaret – de män och kvinnor som själva lever skyddade och uppbär privilegier. Den gruppen vore det naturligt att beskatta extra.

Ett politiskt parti som säger att ”alla män tjänar på männens våld mot kvinnorna” kan bara uppfattas som köns-rasistiskt, kan bara åstadkomma en sprängning av opinionen – analogt med rasistiska grupper och partier.

Den ekonomiska fördel vissa män har genom en ibland högre genomsnittslön äts upp av förslitning, social utstötning, risktagande. Männen transfererar av tradition egendom till kvinnorna – genom att de lever kortare ( arv ), genom att de uppfattar det självfallet att stödja sina kvinnor och familjer. Kvinnor har i viktiga avseenden makt över männen.

Männen hamnar till slut i de fattigare bostadsområdena jämfört med kvinnor. Deras mer tävlingsinriktade, slitsamma yrkesliv ger skador. Deras nominellt högre inkomst transfereras till kvinnor, som har bättre hälsa, har fördelar vid skilsmässor. Kvinnor överlever sina män med många år.

När jag går på olika kulturevanemang slår det mig hur vackra och livfulla kvinnor är högt upp i åldern. Deras män ter sig slitna, hårt åldrade, som lastdjur eller dragdjur.

Kvinnorna ägnat mer tid åt föräldraskap och mer tid åt att värna om sin hälsa, sitt utseende – det ingår i den kvinnliga identiteten.

Utseende och hälsa är ett viktigt tecken på status. Aristokratin har i alltid värnat om skönheten. Starka färger, långt hår osv. Attributen finns kvar i kvinnlig identitet. I en kvinna ser vi minnen av ett äldre samhälles aristokrati, ett ännu äldre samhälles gudinnekult.

Gunnar Thorell /

https://www.facebook.com/gthorell

Read Full Post »

Feminismen gick hand i hand med arbetarrörelsen. I motsats till arbetarrörelsen har den under 1900-talet i Väst nått de flesta av sina reform-mål. 
Kvinnor i Europa har sen 1900-talet i stort sett samma möjligheter som män att välja utbildning och yrkesinriktning. Klassklyftorna har däremot ökat, och det sociala skyddsnätet har rustas ner. 
Vad gäller den klassiska kvinnorörelsen kan den ses som en kulturevolutionär succession från matriarkaten. Den frigjorde på ett århundrade den kvinnliga befolkningen i Väst, genom en rad reformer (rösträtt, aborträtt, födelsekontroll, sexualupplysning, rätt till utbildning, daghem, förskolor). 
Vad man måste hålla i minnet är att en kopia av matriarkatet alltid existerat inom patriarkatet i form av Maria Guds Moder, drottningarna, divorna, societetsdamerna, ”Grand Dames” osv. Det vill säga, makteliten har alltid använt också de kvinnliga attributen i sin maktutövning. (Den dialektiska principen vad gäller kulturell evolution är att det segrande systemet kopierar det vitala i det besegrade systemet – genom detta kan överträffar det senare). 

När feminismens reformer  på nittiotalet var genomförda, omvandlades feminismen alltmer till en ideologi för medelklasskvinnors karriärintressen och en statsideologi för politisk söndring av folkmakten med upprepat offentligt klander riktat mot manlighet, manlig heterosexualitet, lovprisande av ungas könsbyte,  propaganda för ungas homosexualitet osv.  Eftersom feminismen varit förknippad med arbetarrörelsen är det vänstern som förlorar stort på  det upprepade klandret mot manlighet och den subventionerade könsförvirringen. 
Vad som måste studeras i en progressiv rörelse är det komplementära förhållandet mellan män och kvinnor  i parförhållande. Alltså en läkande fredsrörelse. Vad betyder det manliga resp kvinnliga för samhällets utveckling i stort. På vilket sätt har variationerna i manliga, kvinnliga egenskaper gynnat/missgynnat ekonomi, livsföring och socialisering. 

Varför lever män i genomsnitt kortare liv? Varför har de fler svåra arbetsskador? Fler självmord? Mer missbruk? Hur fungerar transferering av inkomst, arv, underhåll, barnbidrag, inom äktenskap? Vad betyder tex fädernas (ofta förekommande) frånvaro i sina söners liv? 

Den sentida feminismens doktrin om att kön är socialt konstruerat leder till ett sökande efter konflikt (moraliserande klander, + ändra på männen via kampanjer) alternativt, till ett förvirrat sökande bland mycket unga, efter sin ”sanna” identitet. 

En utgångspunkt för ny forskning vore också att gå igenom skildringen av äktenskap och familj i den klassiska litteraturen, söka värdera och urskilja olika mönster. 
Liknande studier kan utföras på moderna familjer genom sociologiskal, psykologisk metodik.

Read Full Post »