Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘#dramatik’

RIP

Det har varit en märklig läsupplevelse, att följa Lars’ ändlösa, inre monolog sönderbruten av  genial gallimatias, blixtrande aforismer, skvaller, reflexioner om att dö, omväxlande med kärleksfullt iakttagande av sina barn,  uppräkningar av åldrandets krämpor.

Lars har  varit vår mest färgstarka representant för det postmoderna tillståndet. Hans dagböcker illustrerar triumf och tillkortakommande.  Den mest omtyckta refrängen efter starka påståenden och värdeomdömen är ett sympatiskt, ”jag vet inte!”

Som varande ett par år äldre än Lars känner jag igen mycket av den filosofi han refererar till. De antika grekerna, de tyska romantikerna. Schopenhauer, Schelling, Hegel. Marxism och existentialism.  Psykoanalys förstås. Antifascism. Lukacs, Adorno och Horkheimer.  Heidegger. Många ”stora namn”. Efter kommunismens fall 1991, Foucault, Derrida. 

Det intressanta är frånvaron av naturvetenskap samt de upprepade referenserna till socialdarwinism såsom kapitalismen Onda Genius. Det typiska för radikala i min generation (fyrtiotalister) var  att bli ”troende” vad gällde humanistisk filosofi, humaniora – vilket vi prioriterade, framför ekonomi, biologi, naturvetenskap.

Märker, vid läsningen av dagböckerna, hur bunden jag också varit vid Adornos/ Horkheimers/Marx’  teorier om varusamhällets förtingligande och alienation – dvs, att människan egentligen förfrämligas, skulle få det sämre av den rikedom som alstras av den liberala kapitalismen. 

Med tanke på utvecklingen inom Öststaterna och Kina, Vietnam ( ropet på ”socialism med ett mänskligt ansikte” , införandet av marknadsekonomi ) tycks varusamhället snarare verka förmänskligande (genom sin tillförsel av bekvämlighet, angenäm lyx, resor,  konst, underhållning).

Det finns också en motvilja hos Lars Norén (Adorno o kulturmarxisterna) för den hierarkiska ordningen i samhällena vilket då bara skulle kunna åtgärdas med framtida revolution. 

Hierarki är organisering. Också i ett samhälle med lika löner måste en rangordning uppstå, även om den uttrycks med andra medel än pengar.

För Lars Norén tycks hierarkin skapas av ”djupet och omfattningen av kunskap om de kulturella ikonerna”.  (Herakleitos, Platon, Spinoza, Schopenhauer, Schelling, Fichte, Wagner, Heidegger, Freud, Sartre). 

Samt nere i gyttjan – hatobjekt, de ytliga vinsmuttarna, bästsäljarna:  DN, Gunnar Bolin, Karsten Thurfjell, Kerstin Ekman, Helena von Zweigbergk, som representerar det usla, varusamhället.

Men Noréns dagböckerna som helhet är balsam för den sårade själen – inte minst för  gamla radikaler o lärdoms-fetischister.
Det mest originella  och gripande i dagböckerna är ambitionen att ”tömma sig själv på allt innehåll”. Att göra en döstädning – en grav för det egna jaget.  Det ger en helhetsupplevelse av nakenhet, kompromisslös integritet.

___________________________________________

”Världen är så vacker att man borde anstränga sig för att vara kvar i den”.

”Mitt försök att reducera verkligheten har drag av självsvält”.

”Regnet faller igen, vackert som ett språk som faller mot jorden”.

Read Full Post »

Försummat mästerverk!

”Nätter utan Sömn”, av Elizabeth Hardwick.
Har inte njutit så mycket av att läsa sen jag fick tag i Peter Handkes ”Mitt år i Ingemansbukten”.
Elizabeth har ett liknande berättargrepp men för en tidsperiod av Trettio år!
Det vill säga, ingen ”handling”, ingen kronologi, snarare en sorts prosadikt – om ”människorna i mitt liv”.
Rapsodiskt, utan begriplig ordning som när man ligger sömnlös och låter tankarna vandra.

Jag, läsaren, känner ju inte någon av dessa personligheter som ibland farsartat och kort blixtrar fram i Elizabeth’s minne – men de blir levande.
En obarmhärtig humor och personlig värme driver henne.
De finns en moralisk vilja, att vara osminkad, sann – som när hon lär känna den bepansrade artisten Billie Holiday – eller när hon som student lever med vänner som realiserar ”fri kärlek”, i Amsterdam.

Om faderns död: ”Jag kommer att säga, kan säga, att han såg mycket bra ut, och faktum att alla sade att han såg ut som John Barrymore där han låg balsamerad med håret benat åt fel håll…” / Han definierade inte sig själv genom sitt arbete utan genom sin förmåga att undvika det för att få tid över till annat, som skvaller, kortspel på brandstationen, fotbollsmatcher, gå i säng och göra barn, röka cigaretter, steka bacon, åka ut och fiska”.

Read Full Post »