Det finns grundläggande skillnader i beteende mellan kvinnor och män. Man kan, i sammanhang med evolutionen, se dem som ”ett lagarbete för familjen/släkten/dynastin”. Inte som två konkurrerande stammar. I en lyckad familj gillar de två ”stjärnspelarna” (man, hustru) varandra, hjälps åt, delar lika.
I en olycklig familj skyller spelarna på varandra, söker lägga skuld på den andre. Idén om lönegapet är ett sådant, tidsenligt falsarium som används politiskt, för söndring. Effekten är att oprivilegierade män drivs åt högern (som är ”lindrigare” i sin ålagda, offentliga genusretorik).
Politiker av idag (”individualismens o privilegiernas era”) har en intuitiv förkärlek för idéer som kan användas för söndring – försvagning av folkmakten. Rivalitet mellan könen är ett förträffligt verktyg eftersom det söndrar vid roten.
Ingen politiker vill ju ha sparken, när man kommit upp i den mest luxuösa direktörsklassen!
Författaren Pär Ström analyserar i boken ”Sex feministiska myter” sex av de vanligaste feministiska teserna och visar att dessa inte stämmer med verkligheten.
De sex myterna är:
Myt 1: ”Kön är en social konstruktion”
Myt 2: ”Kvinnor får lägre lön för samma jobb”
Myt 3: ”Kvinnor har svårare att göra karriär”
Myt 4: ”Män slår kvinnor”
Myt 5: ”Kvinnor dubbelarbetar”
Myt 6: ”Kvinnor får sämre sjukvård”
Påståendet att kvinnor dubbelarbetar (medan män underförstått enkelarbetar) är en typisk livskraftig myt. Tidsanvändningsundersökningen från SCB visar att när förvärvsarbete och hemarbete räknas samman arbetar män 19 minuter mer om dagen än kvinnor.
Boken tar också upp hur och varför feministiska myter uppstår, växer och sprids.
Det finns en Rikedom i staden. Alla av oss ”äger tillsammans“ stora territorier, museer, skolor, bibliotek, teatrar, restauranger, caféer, friluftsanläggningar, träning, bad, utsmyckningar, affärskomplex.
Hur mycket som helst. Om man kan tillägna sig rikedomen, eller bara plågas av den, beror på om man tillhör de som lyckats överleva och vara friska, som skapat en bestämd identitet.
Staden tär på de gamla och på nykomlingarna – de vet inte riktigt vart de ska ta vägen. Mitt i den enorma rikedomen finns ett vilset jagande, en hård yta, svår att komma igenom. Det tar tid att överblicka. Stockholm ändrar sig oerhört snabbt. Man cyklar fel ibland. Liksom borta! hela kvarter och lekparker har uppstått på ytor som tidigare var natur, skog, klippor. För att inte tala om nya grenar av tåg, busslinjer osv
Jag gjorde en lång, invecklad cykeltur från Kärrtorp över Enskede och Årsta, över Årstafältet, Östberga och Gamla Enskede. Passade mig bra på grund av corona-karantänen och vackert väder.
Det var rätt fascinerande att se vad mycket som hade hunnit förändrats sedan jag sist rörde mig i dessa trakter. Gamla Skagersvägen där vi bodde hade gjorts om, gentrifierats med balkonger, kodlås, lekplatser på baksidan.
Själva Årsta var nästan oigenkännlig när jag kom in från Huddingevägen. Så många nybyggda hus! Jag höll på att köra vilse. En tanke jag fick var att jag som person har lätt för att att söka nya vägar. Jag är orädd på så vis att OM det är avstängt, hindrat någonstans tar jag mig ändå igenom – för att kolla om det går , via små stigar, otillåtna områden. Det går igen i flera sammanhang. Naturlig nyfikenhet?
Dessa timmar kändes som en rikedom: minnet av alla turer jag hann göra via jobbet, på cykel genom förorterna. Människorna, kontakterna. Jag kan verkligen dessa cykelvägar och avtag från Huddinge, Farsta, Skarpnäck in mot Södermalm. Spännande att se ”mina” trakter igen – se hur allt förändrats.
Men också, kunna konstatera att jag fortfarande faktiskt ”äger” alltsammans – trots att jag förlorade kontakten med området efter att jag slutat jobba. Det blev en lång period när jag inte ville röra mig där – kanske för att det påminde om den värdefulla gemenskapen i jobbet som gick förlorad vid pensioneringen. (Det var under arbetet i Stockholm Stad jag cyklade runt som mest – med mobiltelefon o listor, för att besöka arbetsplatser o klienter.)
Efter pensioneringen kom också en period med Sten Notsjö (RIP) när vi alltid var ute och vandrade. Han ville ta oss längre ut med bil. Cykel var aldrig hans favorit. ☺
Camille Paglia är numera också känd bland svenska feminister och kulturkritiker, men är fortfarande föga läst trots sin kulturkritik – t .ex. i Sexual Personae eller i Sex, Art and American Revolution.
Slår man upp hennes namn på Google får man över 34.000 tusen träffar ( Doris Lessing får 26.000 )- många med artiklar och intervjuer. Paglia är inte direkt någon blygsam person utan säger sig vara den mest betydelsefulla och kända kvinnliga skribenten i världen. Kanske har hon rätt i det.
Frågan är varför hon har blivit så känd – både hatad och uppskattad. De som tycker illa om Paglia befinner sig ofta inom universiteten och känner sig som måltavla för hennes humoristiska attacker mot politisk korrekthet.
Enligt Camille har universitetseliten kidnappat 60-talsupproret och gjort om dess visioner till ett system för blekfet karriärism. Deras vapen är politiskt korrekthet – en mall som förefaller progressiv men egentligen fungerar för att oskadliggöra spontaneitet och inflytande underifrån. Inspirationen till politisk korrekthet kommer från de franska strukturalister ( Lacan, Derrida, Foucault ) som Paglia ogillar för deras besserwisseri och oförmåga att kommunicera med olärda personer. Hon kritiserar också de militanta feministerna som har fört in könshat och historielöshet i de kulturella medierna – vilket hon anser skadar män och kvinnor av folket.
Camille Paglia bygger sitt tänkande på sextiotalet ursprungliga visioner. Hon menar att de skapande andarna bland musiker, poeter och filosofer från sextiotalet inte gick in i borgerliga karriärer utan många mötte en social undergång eller för tidig död på grund av drogerna eller sina provokationer mot det bestående. Henns stil och sätt att skriva är färgad av den italienska, katolska bakgrunden.
En lysande retorik som kanske också uttrycker en pessimism när det gäller könens förmåga till förändring.
Paglias geni ligger i den mångsidiga analysen av rockmusik, bildkonst, film och poesi. Hon för fram en begreppskritik som gör det möjligt att förstå varför perversion och dekadens förekommer ymnigt i vår moderna kultur – trots den rödkindade korrekthet och prydhet som trumpetas ut.
Det disciplinerade samhället klarar sig inte utan dialogen med livsalstringens och dödens råa krafter. Manligt och kvinnligt är historiskt föränderliga tillstånd – men kan aldrig komma att ingå i någon evig fred som man lagstiftar om. Vi måste enligt Camille lära oss leva med och hantera de ständiga konflikterna och provokationera från våra tilldragande – ibland skrämmande motsida.
Har just läst och lyssnat på Fredrik Virtanens bok, ”Utan Nåd, en rannsakning”.
Citat: ”Att bli rövtagen av Stockholms medievärld är en intressant upplevelse. Fruktansvärd förstås, rent av livshotande, men också lärorik på flera plan.”
Om mobbningen: ”razzarna och metoo dårarna hade gemensam fest”.
Speciellt ljudboken känns värdefull – skickligt inläst av honom själv. Det blir en dokumentation om livskrisen som kostade honom jobbet, och nära kostade honom livet, på grund av mediedrevet som följde av #metoo . Som bonus en komisk och bitande exposé över den svenska medievärldens förvandling från sober, granskande journalistik till måttlös lynch-justis – i sin tävlan att svansa efter sociala medier.
Fredrik har dessutom en proffsig hemsida! Missa inte han intervju med Jan Myrdal, och mycket annat!
Andra exempel på hur individer skadats av den här typen av mobbning via offentligheten är Benny Fredriksson (självmord) Julian Assange (tortyr, fängelse) Flera som förlorat jobben.
Tidigare, ryktesmord på ”obducenten o allmänläkare”.
Familjen med de mordanklagade pojkarna i fallet Kevin. Familjerna till mordoffer (vars fall aldrig utreddes) i Thomas Quick härvan..
Intressant är att det ofta är gayfolk som Alexander Bard eller kvinnor som urskiljer och törs svara upp mot destruktiviteten i samtida feminism. Kanske för att de begriper o kan nyttja något en emotionell måttlöshet inom sig själva? Milo Yannopoulis, Camille Paglia mfl
När mer ridderliga typ hetero-män, som Pär Ström, Horace Engdahl, eller Jordan Peterson kritiserat feminism framkallas det värsta megära-hatet, krossa-krossa! Vilket tycks vara effektivt mot dem.
Vänsterkoryfeer, som Göran Therborn, befinner sig fortfarande på det förvirrade stadier, där man frågar sig ”vad är det egentligen för fel på männen?” (när dessa röstat höger).
Glad Nyhet, det ÄR inget fel på männen. Inte heller på judarna.. ☺Hedervärt folk som gör rätt för sig.
Virtanen kommer nog att ha en mer reserverad inställning till ”feminism” i fortsättningen..
Man behöver egentligen bara ”öppna sina ögon”, för att se hur det gått med ”jämlikheten” efter 30 år av feminism vid rodret.
Gatubilden, alltid dessa utslitna, haltande män – i olika stadier av förfall.
Samtidigt, dyrt klädda kvinnor som försynt markerar sitt aristokratiska förakt, sveper förbi ”stackarna” – losers, som ingen bryr sig om.
En del av dessa män har haft, men förlorat sina familjer, efter att de råkat ut för skador.
En del börjar dricka, som smärtstillande. Fd Flyttkarlar, byggjobbare, chaufförer, sopgubbar, lagerarbetare.
Vår tids paria. Alla tittar förbi. Ingen vill se. Dessa är ju (enligt den ”rätta läran”) före detta privilegierade ”förtryckare av kvinnor och barn”.
Är de inte till och med förtjänta av sin långsamma undergång? Så tycker i varje fall ibland den kvinnliga personalen på ”Soc”.
(VET! – jag jobbade där ett antal år, som ”manligt alibi” ) 😎
Det är svårt att tänka klart, när man i 30 år vant sig vid en förljugen ideologisk berättelse (om patriarkatet: kvinnor = offer; män = förövare).. Inse hur det ligger till därute
Fortfarande styrs vi av den ideologiskt präglade, inlindade hatpropagandan mot ”männen”.
Det vill säga, vi ser och förstår till exempel inte att kvinnor har makt, över reproduktionen (genom modersbandet).
Att kvinnor inte sällan därav manipulerar män, bestämmer över mäns liv och öde.
Att kvinnor kan agera, aggressivt, brottsligt, bedrägligt (och samtidigt bli friade, lindrigare dömda – det sk ”patriarkatet” är riggat på det sättet.. har alltid varit riggat på det sättet ).
Vi går igenom en kulturell kamp för upprättelse av ”manligheten” och ”männen av folket”. Det sker från ett underläge.
De stora resurserna för att sprida radikalfeminismens lögnaktighet finns på universitet och i massmedierna.
Den mer sannfärdig bilden av förhållandet mellan könen bygger på modern evolutionsforskning, ny sociologi, ekonomisk statistik, folkrörelse (Men’s Rights ) och formulerar sig mest via internet, men har också börjat nå in på universitet, i media i den anglosaxiska delen av världen.
Många har börjat förstå vilket pris vi i längden får betala för feminismens lögner, dess klander mot och utstötning av pojkar och män.
Heder åt Camille Paglia som drog igång anti-feminismen med sina grundläggande böcker om sextiotalsRevolten.
Också Doris Lessing var tidigt klar över den vändning 3e vågen feminism tagit.
Esther Vilar som 1970 gav ett ironiskt svar på SCUM-MANIFESTET: ”The Manipulated Man”.
Man kan också som pionjär nämna Erica Jong ( påhoppad av feminister för sina skildringar av kvinnlig sexualitet i Rädd att Flyga).
Pär Ström i Sverige.
Karen Straughan, Diane Davison, Lauren Southern, Christina Hoff Sommers, Jordan Peterson, Cassie Jay, Janice Fiamengo. Youtube universitetet.
