RIP
Det har varit en märklig läsupplevelse, att följa Lars’ ändlösa, inre monolog sönderbruten av genial gallimatias, blixtrande aforismer, skvaller, reflexioner om att dö, omväxlande med kärleksfullt iakttagande av sina barn, uppräkningar av åldrandets krämpor.
Lars har varit vår mest färgstarka representant för det postmoderna tillståndet. Hans dagböcker illustrerar triumf och tillkortakommande. Den mest omtyckta refrängen efter starka påståenden och värdeomdömen är ett sympatiskt, ”jag vet inte!”
Som varande ett par år äldre än Lars känner jag igen mycket av den filosofi han refererar till. De antika grekerna, de tyska romantikerna. Schopenhauer, Schelling, Hegel. Marxism och existentialism. Psykoanalys förstås. Antifascism. Lukacs, Adorno och Horkheimer. Heidegger. Många ”stora namn”. Efter kommunismens fall 1991, Foucault, Derrida.
Det intressanta är frånvaron av naturvetenskap samt de upprepade referenserna till socialdarwinism såsom kapitalismen Onda Genius. Det typiska för radikala i min generation (fyrtiotalister) var att bli ”troende” vad gällde humanistisk filosofi, humaniora – vilket vi prioriterade, framför ekonomi, biologi, naturvetenskap.
Märker, vid läsningen av dagböckerna, hur bunden jag också varit vid Adornos/ Horkheimers/Marx’ teorier om varusamhällets förtingligande och alienation – dvs, att människan egentligen förfrämligas, skulle få det sämre av den rikedom som alstras av den liberala kapitalismen.
Med tanke på utvecklingen inom Öststaterna och Kina, Vietnam ( ropet på ”socialism med ett mänskligt ansikte” , införandet av marknadsekonomi ) tycks varusamhället snarare verka förmänskligande (genom sin tillförsel av bekvämlighet, angenäm lyx, resor, konst, underhållning).
Det finns också en motvilja hos Lars Norén (Adorno o kulturmarxisterna) för den hierarkiska ordningen i samhällena vilket då bara skulle kunna åtgärdas med framtida revolution.
Hierarki är organisering. Också i ett samhälle med lika löner måste en rangordning uppstå, även om den uttrycks med andra medel än pengar.
För Lars Norén tycks hierarkin skapas av ”djupet och omfattningen av kunskap om de kulturella ikonerna”. (Herakleitos, Platon, Spinoza, Schopenhauer, Schelling, Fichte, Wagner, Heidegger, Freud, Sartre).
Samt nere i gyttjan – hatobjekt, de ytliga vinsmuttarna, bästsäljarna: DN, Gunnar Bolin, Karsten Thurfjell, Kerstin Ekman, Helena von Zweigbergk, som representerar det usla, varusamhället.
Men Noréns dagböckerna som helhet är balsam för den sårade själen – inte minst för gamla radikaler o lärdoms-fetischister.
Det mest originella och gripande i dagböckerna är ambitionen att ”tömma sig själv på allt innehåll”. Att göra en döstädning – en grav för det egna jaget. Det ger en helhetsupplevelse av nakenhet, kompromisslös integritet.
___________________________________________
”Världen är så vacker att man borde anstränga sig för att vara kvar i den”.
”Mitt försök att reducera verkligheten har drag av självsvält”.
”Regnet faller igen, vackert som ett språk som faller mot jorden”.
Gunnarthorell's Blog 