Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Litterature’

Berättelser kan ses ur ett kultur-evolutionärt perspektiv.
Det finns ett antal ursprungliga berättelser av typen urkunder (skapelsemyter, nedskrivna texter om ”vilka vi, människorna, är”, hur vi kom till. Vad vi ska uträtta, Toran, Bibeln, Koranen, Bhagavad-Gita, Iching, Taodeching osv ).
Från dessa har andra berättelser vuxit fram och överlevt glömskan. De kallas klassiker.
Varför de tycks minnesvärda är svårt att förklara.
Varför överlever en viss formgivning av bruksföremål, som kärl, koppar, grytor, slevar? Eller varför tycks vissa verktyg som odödliga?
Dels för att de fortsätter att vara brukbara, dels för att vi ser något vackert i dem som kopieras och förbättras från generation till generation. Men vad ÄR vackert?
Antagligen förhåller det sig på liknande sätt med berättelser – att vissa teman fortsätter väcka ”mänskligt intresse”,
kärlek, förförelse, äventyr, förbrytelse, svek, förlåtelse, fejder, mord, krig och fred.. den lille som besegrar den store. Det finns en litterat katalog inom oss. Ordspråk, embryon till berättelser, dikter, vittnesmål.
Stor litteratur kan isåfall ses som intressant utveckling av det som en gång funnits i ”urkunderna”.

Se tillkommer motivet med att kunna höja sitt sociala status med litteratur och konst. Då blir det mer komplicerat.

”Marknaden” vaskar fram det som tycks omedelbart gångbart, det som ytligt sett verkar stämma med Canon.
Men vad som verkligen blir klassiskt ( kommer att leva kvar, förfinas, ungefär som bruksföremålen, verktygen) är alltid svårt att förutsäga. Detta är själva utmaningen för kritiker.

Konkurrensen mellan berättelser har alltid varit hård.
Den stora mängden av alster, genrer hamnar i havet av glömska. Bara i efterhand går det att se vad som levt vidare, förblivit ”användbart”.
Vi får trösta oss med att det FINNS en succession, hoppas på att vi som läsare /värderare inte är totalt blinda? 😀

https://www.facebook.com/gthorell

Read Full Post »

”Nästan femtiosex nu, jag känner fortfarande inte mig själv”, förklarar den österrikiska författaren  Handke i sin starkaste roman, en meditation över två decennier av en författares liv, som når sin höjdpunkt under ett år av ensamhet och självrannsakan. 

Att hitta rätt ställe att tillbringa sitt liv på, verkar vara det eftersökta målet för jaget/berättaren – en fd advokat ( något av ett överintelligent nervknippe) som är fascinerad av romersk lag och poesi av Friedrich Hölderlin. Han har ”avstått från ett liv i handling”,  för att istället  fungera som  iakttagare och hålla  ”krönikörens distans”. 

Han lever ”avstängd från världen” i över två decennier i gammal en villa, i en negligerad förort till Paris.”  Sina vänner hänvisar han till  med  beskrivande namn: ”sångaren”, ”läsaren”, ”min son”, ”arkitekten” etc.
Krönikören är till slut den mest intressanta karaktären i berättelsen. Bringad till desperation med jämna mellanrum av sin svårfångade hustru (”Katalanskan”) och misstrodd av sin son (”barnet”) tillbringar han det sista året (1999) på promenader, plockar svamp och skriver på  sin märkliga, ibland högst dråpliga berättelse.

Som läsare  njuter man av passager med en  klarhet som frambringas av resonemang om sinnenas osäkerhet, minnets bristfällighet – i Montaigne’s anda. Parallellt, med hypnotiskt iakttagande av detaljer i naturen, av byggnader, av stilarter. Elakhet och ömhet mot sig själv och de Nära och Kära. Ett sätt att skriva som åtminstone inte liknar något jag hittills stött på.

Ögonblicken av insikt om livets storhet och förgänglighet gör boken provocerande, mot fonden av egokult och falsk elegans i samtiden.

SWISH 070-7597006

Read Full Post »