I En Fattig Munk från Skara uttrycker Fröding begreppsordningen i kulturell evolution: ”Den gode är väl ej så god, som själv han tror i sitt övermod. Den onde han är ej så ond ändå, som själv han tror, när kvalen slå.”
Det vill säga ett ”Ont” system överträffas, besegras av ett bättre system, men samtidigt har den ”Goda” makten kopierat och införlivat vitala drag hos den besegrade rivalen.
I De Nakna och de Döda, om Andra Världskriget, säger en av Norman Mailers officerare något liknande, vad gäller fascism: Det går inte att besegra fascismen utan att härma och överträffa dess brutalitet. När USA vunnit kommer det att ha en kopia av fascism inom sig.
”Krig” och ”inbördeskrig” bygger på själva vantron att det existerar en absolut Ondska hos ”fienden” och en motsvarande ”absolut godhet” i det egna systemet (hos det egna folket, den egna klassen eller nationen).
Vi ser hur den här insiktslösa tankefiguren om ”fienden” hela tiden upprepas i krigspropagaganda och i politisk indoktrinering, trots att vapensystemen numera kan utplåna arten människa på ett fåtal dagar.
