Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pacifism’

Krig, aggression smittar

I Bergtagen av Thomas Mann (som utspelas före det Första Världskriget ) finns ett par kapitel om hur människor infekteras av aggression, som av en sjukdom. De börjar förolämpa varandra, de börjar slåss. Det slutar med en duell där Naphta, en av protagonisterna avsiktligt skjuter sig själv.

Det finns ett stillsamt vansinne i att vissa människor i länder som länge haft fred, bara kan tänka i termer av krig. Inte förmår protestera mot krigen som sådana. Inte ser det groteska i sjukdomen de smittats av utan tror att de måste ”ta ställning” för eller mot någon av de krigförande parterna.

Hela kampretoriken ”vi, De Goda” mot ”dom, De Onda” kommer från slutet av 1800-talet.

Krig o inbördeskrig var antagligen länge en sorts ”fungerande affärsidé”. Plundring av resurser för dominans.

Inte efter Hiroshima Nagasaki!

Den moderna tidsandan (i mån den existerar) innebär att kunna se komplexitet och nyanser.
Det vill säga att ”sinners & saints” är tämligen jämnt fördelade genom miljontals år av evolution.

Och att fred, frihet aldrig kan åstadkommas av trakasserier, bombningar.

Det bästa argumentet för ”fred i vår tid” handlar utan tvekan om artens blotta överlevnad.

SWISH 070-7597006

Read Full Post »

Antikrigsaktivist, javisst

Kan rekommendera Life-Death-Legend. Om Jim Morrisons ställningstagande mot krig o den självdestruktiva men klarsynta pessimism han kom fram till…Den finns i sångerna, den finns i berättelsen om hans liv.

Den bild jag får av att läsa en sån här biografi för närvarande, är att hela nittonhundratalet präglades av nån sorts mental sjukdom i det ledande skiktet, också bland stora delar av folket.
Det vill säga – om vi ser till det massiva i vårt teknologiska slaktande
( kanske ca 170 miljoner dödade fr. 1900 – 1989 / vilket är nästan 2
milj per år, dvs över 5000 per dag enl forskaren Rummel ).
Frågan som måste ställas är: varför åsamkade människor varandra ett
sådant oerhört lidande – om man betänker de som dessutom sårades, fördrevs,
stympades, torterades – och fick sörja de bortgångna? Det går inte att
fatta det här utan att se att det rörde sig om en sorts sjuklighet. Jag vill
inte säga ”kriminalitet” – för det täcker inte momentet av omedvetenhet.
När man säger ”kriminell” finns fortfarande en annan sida att klandra – och
”jaget” inbegriper inte sig själv.

”Jaget” såväl på högerkanten som vänsterkanten är alltid renhjärtat,
totalt oskyldigt / o fyllt av klander mot en föregiven ”fiende”. Det är
kanske själva sjukdomens viktigaste yttring. Alltså att man faktiskt tror på att
De Andra är ”onda”.
Klokare att se mänskligheten som omedveten. ”Förlåt dem
för de vet inte vad de gör…”
Det fanns och finns inga ”ismer” som under den här tiden höjde sig över
vansinnet. Alla var ( är ) delaktiga. Kommunisterna, socialisterna,
antikommunisterna, nationalsocialisterna, liberalerna, de kristna – –
Alla var med. Och är fortfarande med. Frågan vem som var mest destruktiv
handlar framför allt om vem som hade de teknologiskt sett mest
avancerade utvecklade förstörelsemedlen. Dvs de rikaste nationerna!
Vad behövs av förändring i oss, för fred? Dels att försöka
urskilja avtagsvägar i historien som INTE ledde till massiva
blodsutgjutelser – d.v.s. vad som åstadkoms av fred, goda kompromisser.
Hur tänkte dessa ledare?
Vad visade sig levande och utvecklingsbart i revolutionerna?
Vad gav fred och välgång? Hur gjorde de som inte alienerade stora
delar av medelklassen och väckte besinningslös fruktan
( och därmed besinningslösa motåtgärder )?
Dels och framför allt / att se det blinda i sitt eget väsen, det som
driver varje människa mot Utgången – både som person och som släkte.

Aggressiviteten, självhävdelsen ( som utformas kollektivt ), behovet av
att hela tiden proppa i sig ”mer” /mer teorier, mer fällor att gillra mot omgivningen
/ mer av dödsbringande vapen, murar mot andra.

Mer av dräpande förakt, förolämpningar.
Detta att man förstås älskar nationen, arbetarklassen, mänskligheten –
men beter sig illa mot nästan och grannen. Kliver förbi de hemlösa, ser inte nöden i
grannvarteret.
Jag är tillbaks till 60- och 70-talets uppvaknande – det som kalladers
counter-culture. En medvetenhet om att vi är något större och kan ha ett
annat sätt att vara.
Vad som blev fel under dessa decennier ( ”det Galna Kvartsseklet” )
åsamkades av drogerna.
Explosionen av kreativitet kunde kanaliseras och utnyttas av det gamla
samhället – i form av popkulturen, datarevolutionen, globaliseringen.
Dvs den kultur vi fortfarande i stor utsträckning lever igenom och
återupprepar.
Som jag ser det måste den här epoken resa sig igen, genom yngre och
äldre – men i mer medveten form – utan psykadelika, utan påhänget av
”militans”. Det är kreativiteten som behövs, kärleken,
hoppet om att nu är vi, mänskligheten redo att ta steget till
fred, fredlighet.
En djupare vision av ”social demokrati” som innefattar genomskådande av
”självet” / ”me and my suffering”.
Att vi är större, att vi befinner oss på en fantastisk planet, som vi är i färd med att
fördärva – om vi inte vaknar.
Break on through to the other side!
Gunnar Thorell

PayPal Me here

Read Full Post »

« Newer Posts