Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Philosophy’

Kan inte nog berömma Kristian Gerners bok RYSSLAND
!
Ett måste för alla som svärmar för, eller HAR svärmat för kommunism…

Gerner talar Ryska flytande och är väl beläst i historia, religionshistoria, ekonomisk historia, i rysk litteratur, musik, konst.

Må vara att han är kritisk till Putins auktoritära drag och efterlyser en mycket grundligare uppgörelse med stalinepokens många grymheter mot både ryssar och grannfolken
(han jämför Stalintidens politiska praxis med Hitlers nazism).
Men, än sen?
Ska inte rysslandsvänner (som jag räknar mig till) tåla skarp motsägelse och isåfall kunna gå i svaromål

Ryssland av de Västliga (kristna) Imperierna har ett unikt historiskt djup, med rötter i det bysantinska väldet. Detta ger, i denna tid, en egenartad, storslagen kultur med starka inre motsättningar mellan Gudsstaten (envälde) och modernitet (folkvälde).

Jag skulle vilja säga att Kristian Gerner verkar fascinerad av rysk kultur, och vill bidra med en kritisk förståelseform angående de auktoritära drag som medförde Sovjetunionens upplösning.
Det han säger ger stöd för tanken att Rysslands gamla autokrati alltid sökt inspiration för sin modernisering i Väst, men vid avgörande tillfällen regredierat, tillbaka till autokrati.
Det är denna pendling genom århundraden han beskriver.
Alltså, upprepade försök till liberalisering, som kommit allt närmare sitt förverkligande.

Han har inte vetenskapliga anspråk med boken.
Den innehåller en hel del intressanta motsägelser, slutsatser av frågande, diskuterande karaktär.

Jag läser Gerner och ser honom som en liberal tänkare som reflekterar över det ryska folkets kamp för att vinna frigörelse under olika perioder av historien.
Det han hävdar stödjer han huvudsakligen med referenser till rysk litteratur, en del av den är jag bekant med.
Vad man kan säga är att han (oerhört förenklat) anser att bolsjevikerna i Oktoberrevolutionen förstörde möjligheterna till en genomgripande demokratisering, och egentligen (genom Stalin) fortsatte på (och förvärrade) den autokrati som rått tidigare.

Vid Glasnost och Perestroika öppnades arkiven och det ryska folket fick kännedom om den terror och de förbrytelser som ägt rum under decennier, men inget ansvar utkrävdes, ingen diskussion fördes om hur allt detta hade kunnat ske, och hur felen skulle rättas till.
Istället kom ett decennium av ekonomisk anarki under oligarkerna, som plundrade planekonomin.

Efter Jeltsin kom Vladimir Putin, som skapade ordning i ekonomin, men enligt Gerner, inte heller ställde frågorna om hur terrorn och angiveriet tidigare, kunnat bli möjligt, vilka som skulle ställas till svars, om gottgörelse kunde ske osv

Som jag uppfattar saken är Gerners sätt att resonera högst relevant. Mot bolsjevikerna knyter han an till de folkliga, liberala strömningar som funnits i rysk kultur, dekabristupproret, februarirevolutionen, Krapotkin, Kronstad, Tjechov, Gorkij el till individualister som Solsjenitsyn, Sjalamov mfl

🌹🌹🌹
💗💗💗
🌟🌟🌟🌟🌟

Read Full Post »

”Nästan femtiosex nu, jag känner fortfarande inte mig själv”, förklarar den österrikiska författaren  Handke i sin starkaste roman, en meditation över två decennier av en författares liv, som når sin höjdpunkt under ett år av ensamhet och självrannsakan. 

Att hitta rätt ställe att tillbringa sitt liv på, verkar vara det eftersökta målet för jaget/berättaren – en fd advokat ( något av ett överintelligent nervknippe) som är fascinerad av romersk lag och poesi av Friedrich Hölderlin. Han har ”avstått från ett liv i handling”,  för att istället  fungera som  iakttagare och hålla  ”krönikörens distans”. 

Han lever ”avstängd från världen” i över två decennier i gammal en villa, i en negligerad förort till Paris.”  Sina vänner hänvisar han till  med  beskrivande namn: ”sångaren”, ”läsaren”, ”min son”, ”arkitekten” etc.
Krönikören är till slut den mest intressanta karaktären i berättelsen. Bringad till desperation med jämna mellanrum av sin svårfångade hustru (”Katalanskan”) och misstrodd av sin son (”barnet”) tillbringar han det sista året (1999) på promenader, plockar svamp och skriver på  sin märkliga, ibland högst dråpliga berättelse.

Som läsare  njuter man av passager med en  klarhet som frambringas av resonemang om sinnenas osäkerhet, minnets bristfällighet – i Montaigne’s anda. Parallellt, med hypnotiskt iakttagande av detaljer i naturen, av byggnader, av stilarter. Elakhet och ömhet mot sig själv och de Nära och Kära. Ett sätt att skriva som åtminstone inte liknar något jag hittills stött på.

Ögonblicken av insikt om livets storhet och förgänglighet gör boken provocerande, mot fonden av egokult och falsk elegans i samtiden.

SWISH 070-7597006

Read Full Post »