Berättelser kan ses ur ett kultur-evolutionärt perspektiv.
Det finns ett antal ursprungliga berättelser av typen urkunder (skapelsemyter, nedskrivna texter om ”vilka vi, människorna, är”, hur vi kom till. Vad vi ska uträtta, Toran, Bibeln, Koranen, Bhagavad-Gita, Iching, Taodeching osv ).
Från dessa har andra berättelser vuxit fram och överlevt glömskan. De kallas klassiker.
Varför de tycks minnesvärda är svårt att förklara.
Varför överlever en viss formgivning av bruksföremål, som kärl, koppar, grytor, slevar? Eller varför tycks vissa verktyg som odödliga?
Dels för att de fortsätter att vara brukbara, dels för att vi ser något vackert i dem som kopieras och förbättras från generation till generation. Men vad ÄR vackert?
Antagligen förhåller det sig på liknande sätt med berättelser – att vissa teman fortsätter väcka ”mänskligt intresse”,
kärlek, förförelse, äventyr, förbrytelse, svek, förlåtelse, fejder, mord, krig och fred.. den lille som besegrar den store. Det finns en litterat katalog inom oss. Ordspråk, embryon till berättelser, dikter, vittnesmål.
Stor litteratur kan isåfall ses som intressant utveckling av det som en gång funnits i ”urkunderna”.
Se tillkommer motivet med att kunna höja sitt sociala status med litteratur och konst. Då blir det mer komplicerat.
”Marknaden” vaskar fram det som tycks omedelbart gångbart, det som ytligt sett verkar stämma med Canon.
Men vad som verkligen blir klassiskt ( kommer att leva kvar, förfinas, ungefär som bruksföremålen, verktygen) är alltid svårt att förutsäga. Detta är själva utmaningen för kritiker.
Konkurrensen mellan berättelser har alltid varit hård.
Den stora mängden av alster, genrer hamnar i havet av glömska. Bara i efterhand går det att se vad som levt vidare, förblivit ”användbart”.
Vi får trösta oss med att det FINNS en succession, hoppas på att vi som läsare /värderare inte är totalt blinda? 😀
https://www.facebook.com/gthorell
Gunnarthorell's Blog 