Berättelser kan ses ur ett kultur-evolutionärt perspektiv. Det finns ett antal ursprungliga berättelser av typen urkunder (skapelsemyter, nedskrivna texter om ”vilka vi, människorna, är”, hur vi kom till. Vad vi ska uträtta, Toran, Bibeln, Koranen, Bhagavad-Gita, Iching, Taodeching osv ). Från dessa har andra berättelser vuxit fram och överlevt glömskan. De kallas klassiker. Varför de tycks minnesvärda är svårt att förklara. Varför överlever en viss formgivning av bruksföremål, som kärl, koppar, grytor, slevar? Eller varför tycks vissa verktyg som odödliga? Dels för att de fortsätter att vara brukbara, dels för att vi ser något vackert i dem som kopieras och förbättras från generation till generation. Men vad ÄR vackert? Antagligen förhåller det sig på liknande sätt med berättelser – att vissa teman fortsätter väcka ”mänskligt intresse”, kärlek, förförelse, äventyr, förbrytelse, svek, förlåtelse, fejder, mord, krig och fred.. den lille som besegrar den store. Det finns en litterat katalog inom oss. Ordspråk, embryon till berättelser, dikter, vittnesmål. Stor litteratur kan isåfall ses som intressant utveckling av det som en gång funnits i ”urkunderna”.
Se tillkommer motivet med att kunna höja sitt sociala status med litteratur och konst. Då blir det mer komplicerat.
”Marknaden” vaskar fram det som tycks omedelbart gångbart, det som ytligt sett verkar stämma med Canon. Men vad som verkligen blir klassiskt ( kommer att leva kvar, förfinas, ungefär som bruksföremålen, verktygen) är alltid svårt att förutsäga. Detta är själva utmaningen för kritiker.
Konkurrensen mellan berättelser har alltid varit hård. Den stora mängden av alster, genrer hamnar i havet av glömska. Bara i efterhand går det att se vad som levt vidare, förblivit ”användbart”. Vi får trösta oss med att det FINNS en succession, hoppas på att vi som läsare /värderare inte är totalt blinda? 😀
Vår art av primater har bevisligen massmördat mängder av ”våra egna” åtminstone under 10.000 år.
Då tänker jag inte på dråp eller mord, utan på det som kallas ”krig”, som är systematiska massakrer på genetiska släktingar.
En viktig faktor i dessa mordorgier tycks vara att vi somart inte har någon automatisk reflex mot att döda ”våra egna”. Konrad Lorenz anser att det beror på att vi som predatorer betraktat, saknar inbyggda, dödliga vapen, som huggtänder, giftgadd, klor etc.
Vi har däremot en stor främre hjärna som gör att vi under den kulturella evolutionen allt snabbare utvecklar verktyg och vapen – vilket gjort oss till rovdjur och utrotare.
Mellanhjärnan som reglerar känslor (”vän, fiende”) har inte alls utvecklats lika snabbt som stora hjärnan. Det betyder att vi bedömer vän/fiende kategoriskt, utan dröjsmål och är intensivt beroende av ”flockens” omdöme.
Trots att vi alltså – efter en lång historia – utvecklat en komplicerad, teknologiskt sårbar civilisation, är vi lätta att påverka vad gäller farliga konflikter.
Också propagandan för krig har utvecklats om möjligt snabbare än vapnen. Massmedierna gör ett alltmer sofistikerat jobb för att suggerera att vi har ”fiender där borta” som vill förgöra oss. Tyranner med Massförstörelsevapen, som (vanligtvis) dödar sitt eget folk, våldtar, spetsar späda barn på sina bajonetter osv.
Vi själva (som lyckligtvis lever inom ”Det fredliga o Internationella Samfundet”) måste därför vara alerta, beredda på en uppgörelse med kärnvapen, gentemot den avskyvärda Fienden.
Så ser gärningsmannaprofilen ut, för vår art av primater ut för närvarande. Två antagonistiska maktblock med supervapen, som rör sig robotartat mot en slutstrid.
Nästan ingen fredsrörelse, ganska svaga protester som rymmer kollektiv självinsikt.
En vän sände mig den här filmen! Stort tack! Sällsynt bra – skrämmande genom reportagen om mänsklighetens krig och grymhet, men framför allt genuint hoppfull och gripande, genom det ekologiska projekt som Sebastião Delgado mfl till slut sätter igång.
(For the last 40 years, the photographer Sebastião Salgado has been travelling through the continents, in the footsteps of an ever-changing humanity. He has witnessed some of the major events of our recent history; international conflicts, starvation and exodus. He is now embarking on the discovery of pristine territories, of wild fauna and flora, and of grandiose landscapes as part of a huge photographic project which is a tribute to the planet’s beauty.)
DEN REPRESENTATIVA DEMOKRATIN HAR BLIVIT ORKESLÖS. Allt har gått snabbt framåt, utom sättet att rösta och tänka i frågan om folkmakt. Det skulle på flera sätt gå att modernisera demokratin. Ta bort Direktörslönerna, trimma antalet ledamöter i riksdagen (rekrytering av kunskap, heder och ära – inte av girighet). Också de politiska partierna är i stort sett obsoleta. Om de inte kan uträtta något för folkets flertal, kan de kasseras. Låt folket DIREKTRÖSTA i alla viktiga frågor, genom en app, o sitt mobila BankID. Vox populi, vox Dei! Folkets röst är Guds röst.
Poängen är att det aktiva deltagandet i demokratin skulle göras enkelt, pålitligt och populärt. Ungefär som deltagandet i handel, aktiespararande, skattebetalande, sociala medier. Nu är demokratin ringaktad för korruption, mobbning, trista TV debatter, kändiseri, jönsiga affischkampanjer (=tonvis av skräp. + ”köpa ett gods, och Jobba i Bankers styrelser efteråt”.
Jag nämnde mobilerna eftersom säker identifiering (fingeravtryck, 2stegsidentifiering), betalsystem, skatt, deklaration medmera redan används genom dem.
Först måste alltså något nytt nätbaserat (mediakritiskt) ställe byggas upp av entusiaster för folkmakt. Kanske i stil med rörelsen Reboot Democracy i USA?
Idén bör vara att konstruera en plattform för politisk, reformvänlig expertis (inom ämnen som ekonomi, statskunskap, sociologi, historia) och ett sätt att väcka populära frågor och ohörda minoriteter för opinionsyttring, direktröstning via BankID och fingerprint.
Det blir till att börja med en metod att visa upp en speciell opinion. Ju större den kan växa sig, desto mer inflytande.
Målet är att ha ett alternativ till ”massmedia o den gamla demokratin”
En ”skuggregering” som till slut kan tvinga fram en helrenovering av systemet.
Svagheten i den sentida feminismen är att den är ideologi-driven, och inställd på att bara se kvinnornas problem.
Vad vi behöver på 2000-talet är en politik som bygger på utvärdering och stödjer sig på vetenskap, dvs, tar hänsyn till biologiska skillnader ( förkastar konstruktivism) / urskiljer vad som är specifikt kvinnliga o manliga privilegier, likväl som vad som är nackdelar och förtryck för kvinnor resp för män.
Realism innebär att se till det framgångsrika lagarbetet för arten – vad som är produkt av en flertusenårig kulturell evolution. Mitt intryck efter flera decennier av socialt arbete (= lyssnande på hundratals människors livsberättelser) är att Sverige är ungefär så jämnställt som det kan bli genom politisk kampanj.
Problemet med genomsnittliga löneskillnader (”lönegapet mellan könen”) beror främst på yrkesval och val av prioritering där män och kvinnor väljer olika. Så länge män oftare väljer teknik, byggnation, innovation, riskjobb, tunga/farliga/smutsiga jobb, karriärjobb, starta företag – får de i snitt mer betalt än kvinnorna, som väljer annan utbildning o arbeten i vård, skola, omsorg, offentliga sektorn (dvs skattefinansierad, inom ”ej skalbar ekonomi”)
Idén om ”lönegapet” är en av de ideologiska ståndpunkterna som kommer ur en konfrontativ ideologi (numera statsideologi) som i dag används för söndring. Om påståendet vore ett ”bevisbart faktum” skulle marknaden alltid prioritera kvinnor = den billigare/ således bättre hälften av arbetskraften. Skulle alltså kapitalismen frångå sin kraftfulla mekanism (strävan efter vinst) av sentimentala skäl?
Vid närmare betraktan ser vi att män och kvinnor på samma arbetsplats med samma uppgifter väljer att arbeta på olika sätt, gör olika prioriteringar. Kvinnor och män har olika perspektiv vad gäller den egna hälsan, orken, utseendet, ansträngningen, dispositionen av tid.
Vad som måste räknas in är också att män via äktenskap och arv (kortare livslängd) transfererar inkomster och egendom till kvinnor (och barn). Att ändra männens manlighet kan inte åstadkommas genom uppfostringskampanjer. Resultatet blir raka motsatsen, genom ett tyst, bittert motstånd.
Den modernisering som sker när det gäller könsroller i samtiden styrs av samhällets modernisering i stort (teknik, innovation, kunskapsutveckling).
En del av idéinnehållet som uppstod via 1800-talets utopiska ideologier (kommunism, socialism, feminism) har testats i verkligheten och har bidragit till den tidiga moderniseringen, men också till katastrofer – vi kan inte vänta oss att inspirationen av dessa ideologier ska ha samma dignitet 150 år senare.
Man förstår olikheter i könens genomsnittliga inkomst om man betraktar man och kvinna som två stjärnspelare (med olika poster) i ett lagarbete. Kvinnor utvecklar av hävd de feminina attributen, modersbandet – en inre försvarslinje. Männen har den fysiska styrkan, offerviljan att prestera, att ge resurser – en yttre försvarslinje. Dogmen, att kön är ”socialt konstruerat”, (dvs ur väsentlig synpunkt ”politiskt modifierbart”) strider mot förnuft och biologiskt vetande.
I övrigt kan ungefär en motsvarande, konfrontativ lista med ”klagomål” (förtryck och orättvisor) som feminister ställer upp angående kvinnor, radas upp för männen. Och detta görs numera av rörelser som Men’s Rights Movement, av kvinnor i den konservativa rörelsen, av liberala kvinnor som engagerar sig för sina söners utbildning, för männens rättigheter att vara med sina barn.
Ny forskning visar att också män blir dominerade, parasiterade på, psykiskt och fysiskt misshandlade i förhållanden o äktenskap. De anklagas falskt, blir berövrade vårdnad (bevittnade flera fall i mitt arbete med socialtjänsten). Det tragiska är att män som pekar på det här offentligt möts av personangrepp, härskartekniker, förlöjligande osv.
Därför har de mest framstående företrädarna för männens mänskliga rättigheter varit kvinnor – Camille Paglia, Karen Straughan, Christina Hoff Sommers, Esther Vilar, Diana Davison, Cassie Jay – de flesta av av dem ”Före Detta Feminister”.
En viktig mansperson (och fd feminist) är Warren Farrell som skrivit The Boy Crisis. I Sverige trädde Pär Ström fram offentligt, blev grovt mobbad, aldrig bemött i sakfrågor. Jordan Peterson bör också nämnas eftersom han urskiljer pojkars och mäns speciella problem och inspirerat miljontals människor.
En militär angripare ljuger alltid systematiskt och söker underminera de angripna staterna genom olika former av propaganda. Massmedierna bereder marken för detta genom att ljuga om karaktären av kriget.
Efter 30 år av angreppskrig från kristna länder mot islamska, vore det konstigt om krigets obligatoriska propaganda inte gett vissa resultat.
Folk i allmänhet har lärt sig att ”våra” krig givetvis varit Tragiska (som alla krig) men likväl av godo, för att befria kvinnor, införa demokrati, bekämpa terrorism.
En del tror att krigens fakta – minst 2 miljoner dödade o 10-tals miljoner muslimer på flykt – varit menat som en hjälp, men att otacksamma muslimer blir radikaliserade av illvilja.
Och än värre – av illvilja fortsätter fly till Europa / sitt fredliga närområde.
Tidningarna som bedrivit krigspropagaganda och är medskyldiga till krigen, använder förvirringen till att splittra höger mot vänster – försvaga folkopinionen.
Under många decennier innan USAs krig började, hade vi i Sverige en respektfull bild av islam. Det fanns religionsvetare i offentligheten som förklarade tankesättet inom islam, akademiska experter på världsreligionerna.
Att generalisera negativt om en världsreligion med 1,6 miljarder troende ansågs opassande, ungefär som att klandra judendomen för världens ondska, vilket många gjorde före Hitler. I dag svämmar sociala medier över av hat och förakt mot islam.
För att förstå maktbalans mellan kvinnor och män måste man utgå från att det framgångsrika i matriarkaten införlivades i de segrande patriarkaten. I den kristna kulturen uttrycks det genom dualiteten i dels kulten av Maria Guds Moder o de kvinnliga helgonen (bekännelse till kyskhet och trohet). Dels kulten av Afrodite, kvinnlig skönhet, attraktionskraft och fruktbarhet.
Kvinnokulten blir tydlig i konsumismen, som inriktar sig huvudsakligen på kvinnlig konsumtion / genom förhållandet att kvinnor avgör 75 % av alla inköp, förutom allt som gäller egna erotiska attribut, kläder, smink, kroppsvård, heminredning. En jättemarknad.
Sen medeltiden har vi lagar som särskilt straffar våld mot kvinnor och barn. Å andra sidan ingenting motsvarande, vad gäller våld mot män.
Män som grupp råkar bevisligen alltid ut för det största och grövsta våldet. Samhället bryr sig inte mycket om den saken. Misandri, manshat – ett visst förakt o en viss negligering av ”män av folket” är inbyggt i samhällssystemet.
Jag arbetade i ca 30 år, med män och kvinnor som klienter via socialtjänsten och i besläktade jobb. En sak jag förstod var att aggressivitet i tanke och handling också är vanligt bland kvinnor. En del av de par jag hade kontakt med festade loss tillsammans, alkohol och droger.
Tillhyggen och kvinnligt munläder kompenserar gott och väl för männens större muskelkraft. Det finns tusen sätt att plåga o hota en partner, förutom rent fysiska angrepp.
Vad som är sant, är att kvinnor riskerar att bli dödade om konflikter når en yttersta kulmen. Om man å andra sidan intervjuvägen undersöker mäns (högre) benägenhet för självmord, ser man att de inte sällan hänger ihop med förlust av vårdnad, falska anklagelser och ekonomisk skada efter separationer.
De som ska hjälpa män och kvinnor må lyssna med inlevelse på två väsensskilda berättelser. Det uppstår alltid strid angående bostad, ekonomi, vårdnad. Men utredarna är normalt kvinnor, och ”utbildade” i ett (partisk) ”genustänkande”.
Det är också sant att många kvinnor är plågade och nertystade i sina äktenskap, behöver skydd – men idag finns en motsvarande grupp män som tillfogats skada direkt eller indirekt, genom kvinnor.
En man som blir illa hanterad har en skamtröskel att övervinna, inför sig själv kunna erkänna att han blivit besegrad, utfryst, hotad, slagen. Att bli trodd av omgivningen är ännu svårare, eftersom tillståndet uppfattas som ”omanligt”. Förståelsen för männens problem har ökat i och med att liknande konflikter uppstår också bland samkönade par. Man undersöker därför vem som dominerat förhållandet, snarare än att bara forma ett färdigt omdöme utifrån kön.
Om kvinnors psykiska och fysiska våld mot män Genom att samhällen historiskt sett utvecklats, blivit ”civilisation” genom mafiabeskydd och väpnad konkurrens i krig, står vi inför en paradox. Männen som har gått ut i krigen har själva skadats på grymmaste sätt. Som regel har de genom propaganda, hot om dödsstraff eller via värnplikt varit mer eller mindre tvungna att ”offra livet” för fosterlandet. I samband med krig är det intressant att notera feministernas sk ”White feather campaign”, mot män i England som av olika skäl inte genast gick ut i det Första Världskriget. Dessa hånades för feghet, och fick motta en vit fjäder, symbol för sin ynkedom : https://www.opendemocracy.net/en/5050/white-feather-girls-womens-militarism-in-uk/
Jag hörde en intervjuare på radion fråga en av deltagarna i Feministiskt Initiativ om den så kallade ”mans-skatten”. Hon började en förklaring med att ”alla män tjänar ju på männens våld mot kvinnorna”. Sen kunde hon dock inte gå vidare utan behövde tid att tänka. Hon verkade ganska ung.
I alla fall slog det mig att frågan verkligen ÄR invecklad och leder vidare till andra frågor. Vilka är det överhuvudtaget som ”tjänar på våldet i samhället?”
Tittar man närmare på saken så drabbas ju männen själva som grupp av det grövsta våldet – de visar upp de värsta skadorna, flest dödade, invalidiserade.
Det visar sig socialt i att männen har kortare livslängd än kvinnorna ( jag vet nånting om det här eftersom jag sysslat med socialt arbete sen 1980 ). Det vi närmare bestämt talar om är det laglösa våldet. Men det laglösa våldet hänger ihop med det lagenliga våldet – traditionen att ha arméer. Männen av folket har ju i många hundra år genom lagstiftning varit tvungna att göra värnplikt, försvara nationen, arbeta som poliser, väktare.
Männen har också av tradition en anknytning till att konstruera de stora fundamenten för samhället – bryta ny mark, röja, bygga nytt – adrenalinkrävande, farliga arbetsuppgifter.
Frågan är då vilka som har fördelar av att ”männen” yrkesmässigt och socialt är associerade med våldsapparaten och de farliga, ryggknäckande jobben o.s.v.
Det naturliga svaret är givetvis dels ”överklassen” – de män och kvinnor som själva lever skyddat och uppbär privilegier. Just den gruppen vore det naturligt att beskatta lite mer. Dels hela folket med dess familjer (som förstås redan är beskattade).
Ett feministiskt parti som framställer att ”alla män tjänar på männens våld mot kvinnorna” kan bara uppfattas som köns-rasistiskt, provocerande. Kommer aldrig att få stöd av vanliga män (och deras familjer) som s.a.s. genom erfarenhet vet hur föga belönade de är av att ”vara män”.
Det enda ett sådant parti kan åstadkomma är en effektivt sprängning av opinionen – analogt med rasistiska grupper och partier..
Den obetydliga ekonomiska fördelen männen har genom en högre genomsnittslön äts mer än väl upp av förslitning, social utstötning, risktagande.
Dessutom transfererar ”männen” enligt tradition också egendom till kvinnorna – det sker genom att de lever kortare ( arv ) men även genom att de uppfattar det som rätt och riktigt att tjäna sina kvinnor och familjer. Ett feministiskt parti måste – om det vill ha något som helst stöd från befolkningen – urskilja att könsmakt är inflätad, har en komplex struktur. Matriarkatet finns kopierat in i patriarkatet genom kulturell evolution. Också kvinnorna har i en del livsavgörande frågor stor makt över männen genom sin makt över reproduktionen.
BÅDE män och kvinnor är kanske på olika sätt ”skadade” av det samhälle vi har, och har väl förstås också olika fördelar, privilegier?
Det är sannolikt inte alls så att kvinnor lider av de flesta nackdelarna. Männen av folket har stora, påtagliga nackdelar av systemet som existerar.
Det är visserligen inte trendigt bland samhällsforskare att påpeka det – men i realiteten slutar livet i allmänhet i moll för männen av folket / i alla fall för signifikant stora grupper av dem. De hamnar som regel i de fattigare bostadsområdena ( jämfört med kvinnorna ). Deras mer tävlingsinriktade, riskablare yrkesliv ger mycket slitage. Deras nominellt högre inkomst transfereras till icke ringa del till kvinnor, som har bättre fysisk hälsa, samt ofta får fördelar vid skilsmässor. De överlever sina män med åtskilliga år.
Det har slagit mig när jag går på olika kulturevanemang hur väl bevarade och livfulla kvinnorna verkar vara högt upp i åldern! Ibland har de med sig sina män, ofta slitna, åldrade som lastdjur eller dragdjur.
Givetvis har det här att göra med att kvinnorna ägnat mer tid åt föräldraskap och mer tid åt att värna om sin hälsa, sitt utseende ( det ingår i den kvinnliga identiteten ).
Skulle det vara en sorts överhet vi ser i kollektivet av män? En löjligt påhittad idé. Tror man det måste man vara förblindad av ideologiska klichéer.
Varje samhällsforskare vet att ett av de starkaste kriterierna på status är till exempel en längre livslängd. Också utseendet är ett viktigt kriterium på status. Aristokratin har i alla tider värnat om skönheten. Starka färger, långt hår osv. De här attributen finns kvar i den kvinnliga identiteten.
Titta på en verkligt vacker kvinna och man ser minnet av ett äldre samhälles aristokrati.
Det är givetvis privilegier att få ägna mycket tid åt föräldraskap o.s.v. – flertalet män har inte riktigt insett den saken.
Kloka kvinnor och mödrar kan hjälpa till att främja just den kontakten.
Den intellektuelles uppgift är att vara ett samvete i sin tidsperiod – en spegel för sin krets, sitt folk, sin nation. Alla folk har sin ”bördshögfärd”, sin ”hybris”, sina lögner, som behövs punkteras med vissa mellanrum. Därför är det intressant när en person som Lasse Wilhelmsson 76 år gammal, med judisk släktbakgrund och många år inom den svenska vänstern, bestämmer sig för att syna fadershuset.
Det är ju ingen brist på berättelser om judisk identitet, som offer, som hjältar – men sällan förekommer någon skildring av det Egna folkets mörka sida – i varje fall inte i Sverige.
Vad som hänt när någon försökt sig på det är ett ohyggligt larm om ”antisemitism” och evig utstötning från offentligheten. Givetvis har det också drabbat Lasse Wilhelmsson. Sanningen att säga är det inte mycket med den påstådda ”antisemitismen” i hans bok – i varje fall om man med detta menar judehat.
Kanske ”Ett Porträtt med Många Historier” kommer att bli en till ”skandalbok” som läses i smyg, stoppas in i skåpet – men så småningom blir förstådd som en uppfriskande hädelse – början på en sannare karaktärisering av makten?
De intellektuella som försörjer sig via media, kommer förstås inte att våga ta i den. Här avhandlas det man i Sverige helst inte ska låtsas känna till – de märkliga turerna kring 911, om Segrarmaktens krigspropaganda efter WW2, om marxismens rötter i den sionistiska filosofin, om det svenska kryperiet för främmande makt.
Vad LW främst beskriver är ett oproportionerligt judiskt inflytande inom massmedia och finansväsen – vilket inte alltid varit till fördel för en bredare befolkning. Fakta svåra att motsäga.
Den samtida, judiskt-kristna, sionistiska eliten har via media ljugit för de nya krigen i Mellanöstern, samtidigt som de välkomnat den stora immigrationen från krigen.
En konsekvens är att det politiskt sett splittrat nationen, inte bara i Sverige. Man behöver överhuvudtaget inte hålla med LW om allt, det är en provokativ bok också personligt hållen – om hans kontakter i vänstern – en vänster som numera tror sig kämpa för något gott, genom att förtala, censurera och till och med misshandla opponenter (vilket LW fått känna på).
Gunnarthorell's Blog 