Om ”toxiskt beteende” diskuterades på ett vettigt sätt, skulle man inte enbart publicera utredningar om toxisk maskulinitet – ”männens våld mot kvinnor”. Om ”Heterosexuella Mäns belastning på miljön” (Jfr Åsa Romsons Almedalstal) osv. Utan också, givetvis, om toxisk femininitet.
När det gäller hat och förakt mot ”män utan makt” har jag 30 års erfarenhet genom mitt jobb med socialtjänsten. Det vill säga, jag har lyssnat både till män och kvinnor som hamnat i misshandelsituationer, kränkningar och svåra konflikter.
Det är sällan så att enbart mannen stått för aggressiviteten och våldet.Vill man på allvar förändra dessa situationer bör man, som i parterapi, lyssna på, och visa respekt för båda parternas utsagor.
Eftersom det finns tillhyggen och vapen är det banalt att peka på det ”toxiska” hos ”män” – enbart för att de är fysiskt starkare.De ”progressiva” lämnar walk over till konservativa, när de väljer den ståndpunkten. Sanningen är att misandri (manshat) är så grundligt inarbetat i kulturen att det ”går under radarn”.
Män har varit kanonmat, o ”förbrukningsmaterial” (som slavar/grovarbetare) sen antiken.Det finns inte bara kvinnohat, utan också en inbyggd, negativ fördom mot ”män av folket”.
Vi har också dess raka motsats, dvs idealisering av det manliga, idealisering av det kvinnliga.Däremot finns det sen ca 50 år tillbaka en organiserad lobby, feminismen, för att idealisera det kvinnliga och nedsätta männen.
Att kvinnor också kan agera våldsamt, skadligt, parasiterande, lögnaktigt, utpressande, etc är sällan föremål för uppmärksamhet i offentligheten. Det vore otänkbart att till exempel ha en reklamfilm som i likhet med Gilettes, suggestivt radade upp typiskt destruktiva beteenden hos kvinnor, förmanade kvinnorna angående dessa olater, vädjade till de dygdiga, och samtidigt sålde en skönhetsprodukt.
Feminismens politiska ”misstag” är att de, i sin ensidiga ”jämlikhetssträvan” vill ha kvar den positiva fördomen angående kvinnor – männens chevalereska uppskattning, romantiken, kulten av moderskap. Men de vägrar se (eller vilja hindra) det vitt spridda förakt och hat som existerar just mot den största gruppen män som saknar makt.
Feminister vill aldrig kvotera in sig i yrken som sopgubbar, byggarbetare, flyttkarlar, lagerarbetare, långtradarchaufförer. Det är massmedia, universitet och ämbetsverk som gäller. Vänstern, som tämligen kritiklöst sprider det feministiska budskapet förlorar stort på detta.
Inte undra på att LO-männen går till SD.Och att V samlar på sig välsituerade akademiker och tjänstemän.
Detta är också vad antifeminism handlar om. Varför den är viktig. Den bärs vanligtvis upp av tidigare feminister , som haft djärvhet att ta upp frågan om männens mänskliga rättigheter. De har prompt mobbats ut ur rörelsen.
Cassie Jay (the Red Pill) Karen Straughan, Camille Paglia, Doris Lessing
Antifeminism bärs också upp av män, som har varit med i den feministiska rörelsen, o insett det nuvarande draget av kvasi-teori, trenden till statspropaganda (likheten med rasism o rasforskning).
Warren Farrell är en sån kritisk fd feminist.(jag själv, inte att förglömma..)
