Om ”toxiskt beteende” diskuterades på ett vettigt sätt, skulle man inte enbart publicera utredningar om toxisk maskulinitet – ”männens våld mot kvinnor”. Om ”Heterosexuella Mäns belastning på miljön” (Jfr Åsa Romsons Almedalstal) osv. Utan också, givetvis, om toxisk femininitet.
När det gäller hat och förakt mot ”män utan makt” har jag 30 års erfarenhet genom mitt jobb med socialtjänsten. Det vill säga, jag har lyssnat både till män och kvinnor som hamnat i misshandelsituationer, kränkningar och svåra konflikter.
Det är sällan så att enbart mannen stått för aggressiviteten och våldet.Vill man på allvar förändra dessa situationer bör man, som i parterapi, lyssna på, och visa respekt för båda parternas utsagor.
Eftersom det finns tillhyggen och vapen och psykiskt våld är det banalt att peka på det toxiska hos ”män” – enbart för att de är fysiskt starkare. De progressiva lämnar walk over till konservativa, när de väljer den ståndpunkten. Sanningen är att misandri (manshat) är så grundligt inarbetat i kulturen att det ”går under radarn”.
Män har varit kanonmat, o förbrukningsmaterial (som slavar/grovarbetare) sen antiken. Det finns inte bara kvinnohat, utan också en inbyggd, negativ fördom mot ”män av folket”.
Vi har också dess raka motsats, dvs idealisering av det manliga, idealisering av det kvinnliga. Däremot finns det speciella förhållandet, sen ca 30 år tillbaka att det existerar en mer eller mindre statlig genusforskning, för att idealisera det kvinnliga och misstänkliggöra manlighet.
Att kvinnor också kan agera våldsamt, skadligt, parasiterande, lögnaktigt, utpressande är sällan föremål för uppmärksamhet i offentligheten. Det vore otänkbart att till exempel ha en reklamfilm som i likhet med Gilettes, suggestivt radade upp typiskt destruktiva beteenden hos kvinnor, förmanade kvinnor angående deras olater, vädjade till de dygdiga, och samtidigt sålde en skönhetsprodukt.
Feminismens politiska misstag är att den, i sin ensidiga jämlikhetssträvan vill ha kvar en positiv fördom angående kvinnor – männens chevalereska uppskattning, romantiken, kulten av moderskap. Men vägrar se (eller förhindra) det vitt spridda förakt och hat som existerar mot den största gruppen av män som saknar makt.
Feminister vill aldrig kvotera in sig i yrken som sopgubbar, byggarbetare, flyttkarlar, lagerarbetare, långtradarchaufförer. Det är massmedia, universitet och ämbetsverk som gäller.
Inte undra på att LO-männen går till SD. Och att V samlar på sig välsituerade akademiker och tjänstemän.
Detta är också vad antifeminism handlar om. Den bärs vanligtvis upp av tidigare feminister, som haft djärvhet att ta upp frågan om männens mänskliga rättigheter. De har prompt mobbats ut ur rörelsen.
Cassie Jay (the Red Pill) Karen Straughan, Camille Paglia, Doris Lessing
Antifeminism bärs också upp av män, som har varit med i den feministiska rörelsen, o uppmärksammat draget av kvasi-teori, tendensen till statspropaganda (obs likheten med tidigare sk rasforskning).
Warren Farrell är en sån kritisk fd feminist (jag själv, inte att förglömma..)
Gunnarthorell's Blog 