Gunnarthorell's Blog

Orsa och Mora Morkarlby.

Man kan nog lugnt säga att vi levde ”nära naturen”. Det förekom en mer drastisk självhävdelse under den här uppväxten.
Det fanns fortfarande kroppsaga i skolan och hemmet. Aga förbjöds 1958 i skolan, och senare avskaffades den både i skola och familj på 1979.

Det var inte vanligt att vi barn fick ”uppmuntran” – snarare hette det att man skulle härdas ungefär som stål – genom, tryck, hetta – dvs, svårigheter.

Nu vill jag inte beklaga det här. Det är inte mitt ärende. Varje tidsperiod har sina krav, det var en enklare, fattigare period.

En sak är säker, som barn levde vi farligare än vad barn gör idag. Det fanns inga restriktioner, inget säkerhetstänkande.

Vi levde som en flock individer, för oss själva. De vuxna var upptagna av jordbruk, lagård, industri och annat arbete. Vår mor Birgitta var hemmafru men eftersom vi sex barn var hon sysselsatt med hushåll, städning, saftning, syltning, konservering, lagning av kläder mm

Ett tilltal vi alltid hörde var ”Men gå ut och lek!”
Det betydde att få driva runt med kamrater i omgivningarna . Krigslekar, utforskande av logar, lador, lagårdar, byggande av flottar i Hemulån, utflykter till soptippen, vi sköt prick på råttor, el på sopgubben TarmLasse, gjorde diverse fynd.

På somrarna var badandet i älven vid Sandudden ca 3 km fr byn det centrala. Badande, simmande, hoppande från intressanta stup.
I 14-15 årsåldern fick vi låna mopeder i Mora Nisse Sport affär, provkörde långt ut i terrängen vid Åmåsäng en halv mil från Mora. Körde utan hjälm, små traktorvägar, hoppade i guppen, slirade i gyttja och modd – på högsta hastighet givetvis.

Säkerhetstänkande existerade inte, vad som helst kunde ha hänt. Jag har ett antal ”nära döden upplevelser” från den här perioden. Minns i Slättberg till exempel – på en stor höskulle, jag hoppade och föll igenom en lucka i golvet, pladask på rygg, på stengolvet i stallet. (Det var något fel på en lucka). Jag låg där halv avsvimmad, ruskade på huvudet, reste mig, och var igång igen.

I ”Kampen för tillvaron” skulle man också kunna slåss. Som ny i en skola blev man testad, utmanad att slåss. Fick mäta mig med dem som var starkare, för att se var i gänget man platsade. Det hände speciellt när jag flyttade från Morkarlby Skola till Mora Strands.

Jag kan nog säga att jag var bra på att brottas. Jag har snabb och fick ner killar som var större än mig – när det hänt tog de andra tag i mig – vände oss upp och ner.
Att segra var att kunna pressa ner den andre på rygg och hålla hans händer blockerade så att han inte kunde röra sig. Minns att jag blev fruktansvärt arg när gänget vände på oss. SÅ jävla orättvist!

En annan sak som var typisk då det var markant skillnad på tjejer och killar i beteende.
Flickorna var mer städade, duktiga i skolan. De busade inte, rörde sig lugnare, som en flock för sig. Klädde sig damigt som vuxna kvinnor. De höll sällan på med sport, var aldrig särskilt bra på brännboll, fotboll eller de lagsporter vi killar höll på med.
Vi gjorde rituella räder in på i flickornas omklädningsrum, de skrek hej vilt och skylde sig.
I dag hade det antagligen blivit Metoo och skandalisering av hela skolan.

Att ge beröm till ett barn på den tiden vore att ”skämma bort”. Man skulle som sagt HÄRDAS, stå ut med utskällningar från föräldrar och lärare. I skolan kunde man få örfilar till exempel. Det fick jag när jag gick i skolan i Morkarlby, rejäla ”hurrilar” så skallen vibrerade som en gonggong.

Samtidigt med aga och utskällningar fanns en unik frihet. Vi rörde oss som en flock unga primater utan vuxet ledarskap över ett stort territorium.

Vi körde igång en skrotig gammal motorcykel min bästa vän Arnes farsa hade stående på gården. Tror jag var 12 år då. Vi körde runt på den, nådde knappt ner till pedalerna men tog en sväng om i byn och överlevde.

Vi byggde kojor i skogen, vi klättrade i träd. Ingen vuxen visste var vi höll till. Utforskade gärna områden som var farliga. Hoppade ner för stup på Sandängarna. Minns att jag slog i så jag blev liggande medvetslös. Kunde väl ha brutit nånting. Men vaknade till oskadd.

Nu kan du låta som det var lite väl hårda, besvärliga villkor – det är inte vad jag vill framhäva. I attityden av kamp fanns en frihet att som barn kunna sköta sig själv, lära genom sig själv, i och av sina jämnåriga gäng.

Vi var disciplinerade i skolan, men annars sällan påpassade av vuxna, el hämmade av säkerhetsföreskrifter.

Det fanns en känsla, att vi var odödliga, inget ont kunde hända. Man hade talang att ”klara sig”.

Just uttrycket ”att klara sig” var viktigt. Vår mor Birgitta använde det ofta, i olika sammanhang. Betydde ju att överleva.

Man måste också ”klara av saker och ting”.
Vi hade ett territorium, skogar, berg i närheten, älven, olika, vattendrag. Vi hade jordbruken med obevakade, öppna lador och Loft. Byggnader som vi kunde gå in i, utforska.

Det fanns en mentalitet i byn att man kunde bjuda in sig själv, ”gå i gårdarna”.
Att ”gå i gårdarna” för mindre barn, betydde att enkelt knacka på, eller ställa sig i dörren, se nyfiken ut. Då blev man inbjuden, fick en bulle, saft.
Kommer ihåg en kvinna Mina (Vilhelmina) som vi bodde i närheten av. Hon lät oss gå upp på vinden och undersöka sin ”Amerika – koffert” med brev, presenter o tidskrifter från en emigrerad släkting.

I begreppet ” klara sig” ingick att ”göra rätt för sig”. Så tidigt som möjligt skulle man jobba extra, jobba på sommarlov. Vi hade Mora Bryggeri som arbetsplats för sommarjobb.
Vi jobbade också på pappa Lennarts lantmäteri som hantlangare, pinnpojkar. Fick hugga rågångar i skogen.
Då var jag i tonåren, men vi skulle hantera yxor, spett och spadar utan att ha fått några särskilda instruktioner. Ingen hade någon oro över saken. En hel del kunde hända med yxorna när vi högg oss genom snår. Vi klarade av det med ett fåtal ärr, förband och förbannelser.

Till friheten hörde en antagonism till vuxenvärlden. Vi fick aga och skäll men gav också igen. Var inte respektfulla vad gällde ägogränser. På sommaren pallade vi frukt in i andras trädgårdar. Hallon, körsbär vinbär, krusbär, äpplen – vad vi kom över. Om vi blev jagade av den vanmäktiga husägaren flydde vi undan snabbfotat, en extra krydda att bli jagad. Vi hämnades också! Minns att Pelle Rehn och jag spände upp en snubbeltråd för en impopulär lärare i Morkarlby-skolan. Han gick alltid ut samma väg. Vi låg i buskaget och väntade. Som förväntat dök han på näsan i gruset. Han måtte ha hört vårt fnissande när vi avlägsnade oss. (Som 80-årig tänker jag ångerfullt att han kunde blivit skadad).

Jag tror vår familj representerade en sorts medelklass i Morkarlby. Mamma Birgitta var då en lite finare fru. Många av kvinnorna som hade jordbruk var inte prydligt klädda, så välvårdade – en del var kraftiga, muskulösa damer.
Jag kommer speciellt ihåg en kvinna som var granne i byn. Hon hette Greta och var mamma till två pojkar Åke och Tore som jag lekte med. Greta kallades också GretOckan, hon var klädd i en blå overall och stövlar, svor som en borstbindare. Hon ansågs ha märkliga krafter.
Till exempel när hästar skenade på bygatan så kunde hon få stopp på dem. Hon tillkallades, kom ut och ställde sig med händerna profetiskt, mitt i vägen för den framrusande hästen – som tvärstannade. Antagligen var hon mera ”karlakarl” än flertalet av männen.

När det gäller social rangordning blev det mera påtagligt för mig senare när jag gick i realskolan och gymnasiet.
Den grupp som inte gick vidare anslöt sig till ”raggare” klädde sig i skinnjackor, pysslade med bilar. Vi som pluggade klädde oss i duffel, hade längre hår och kallades ”dixies’, lyssnade på jazz, hängde på Helmers och Kaffestugan.
Det här var väl ungefär samma Ideal som då förekom i England.
Sen kom då rock and roll, Vietnamkriget, Studenrevolten, hippies, punkare – snabba stora förändringar