Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Försummat mästerverk!

”Nätter utan Sömn”, av Elizabeth Hardwick.
Har inte njutit så mycket av att läsa sen jag fick tag i Peter Handkes ”Mitt år i Ingemansbukten”.
Elizabeth har ett liknande berättargrepp men för en tidsperiod av Trettio år!
Det vill säga, ingen ”handling”, ingen kronologi, snarare en sorts prosadikt – om ”människorna i mitt liv”.
Rapsodiskt, utan begriplig ordning som när man ligger sömnlös och låter tankarna vandra.

Jag, läsaren känner ju inte någon av dessa personligheter som ibland farsartat och kort blixtrar fram i Elizabeth’s minne – men de blir levande.
En obarmhärtig humor och personlig värme driver henne.
De finns en moralisk vilja, att vara osminkad, sann – som när hon lär känna den bepansrade artisten Billie Holiday – eller när hon som student lever med vänner som realiserar ”fri kärlek”, i Amsterdam.

Om faderns död: ”Jag kommer att säga, kan säga, att han såg mycket bra ut, och faktum att alla sade att han såg ut som John Barrymore där han låg balsamerad med håret benat åt fel håll…” / Han definierade inte sig själv genom sitt arbete utan genom sin förmåga att undvika det för att få tid över till annat, som skvaller, kortspel på brandstationen, fotbollsmatcher, gå i säng och göra barn, röka cigaretter, steka bacon, åka ut och fiska”.

Tidsandan förvandlas av de stora kriserna, krigen och inbördeskrigen.
Antingen skapar vi nu en fredsera, eller närmar vi oss utgången. Alla högtstående civilisationer (med skriftspråk, konst, litteratur, arkitektur, religion) har formats i ”väpnad konkurrens” sen ca 10.000 år tillbaka.

Därför avspeglar både religionerna o de politiska ideologierna en sorts inre motsägelse vad gäller humanitet.
Den milda sidan är vänd inåt, mot de rätttrogna, partitrogna, och den fientliga (krigiska) sidan är vänd utåt, mot de otrogna (”de som icke hava lagen”, de som är med i ”fel parti”).

Det finns utsökta exempel på den här retoriska ambivalensens! Man kan nämna Gandhis tolkning av ett avsnitt i Bagavadgita om Arjuna och Krishna inför en förestående strid med många dödsoffer.
Gamla Testamentet, Koranen och Toran har liknande ”mordiska” ställen.

Kollar vi på liberalism, socialism, konservatism hittar vi liknande ”doublethink” (Orwells term) ärvt från religionen.
En slät, fin yta som döljer en avsevärd blodtörst.

Jag menar att vi i denna epok måste transformera allt vi tänker, allt vi engagerar oss i till fredsrörelse. Genomskåda vår primitiva dualism, ett arvegods från primaterna (en kluvenhet som också existerar i det personliga livet).

I denna strävan efter fred är vi hjälpta av de många fredsbudskapen inom religionerna, politiken, litteraturen, konsten och musiken.

Framför bör vi göra ett nytolkningsarbete av all kultur – ”för vår planetära överlevnad” – att se igenom vår arts skadliga själviskhet, och hyckleri.

Min bror rekommenderade en roman, ”Stoner”, av en tidigare underskattad, amerikansk författare, John Williams. (Också andra har talat berömmande om boken). 
Den handlar om en universitetslektor vid ett litet universitet i Missuori, under Första och Andra världskriget.

Den går emot  samtida stereotypier, att skildra kvinnor och minoriteter (tex handikappade) som ädla – och framställa manliga män som något mer svekfulla, hårdhjärtade (”toxiska”). 

Stoner blir kär i en vacker överklasskvinna Edith och ingår äktenskap, hon visar sig frigid. De får likväl ett barn, en dotter.  Hustrun är bortskämd, hypokondrisk –  en snobb som av själviskhet undergräver sin dotters liv. Vissa likheter finns med tragiken i Madame Bovary, av Gustave Flaubert. 
Men den manliga gestalten Stoner – inte hustrun Edith – är i berättelsens centrum.

Stoner har en ljus, heroisk framtoning (i motsats till den tafatte äkta mannen Charles, i Madame Bovary). Man associerar honom till gestalter i den kristna traditionen, trots att han är ateist eller agnostiker.

De två ”hycklande skitstövlarna” Lomax och Walker, som undergräver Stoner är intressant nog två män på universitetet som har  fysiska handikapp. 

(Man förstår av berättelsen att deras elakhet har att göra med kompensation för handikapp – vilket inte är helt ovanligt, men i den nuvarande ortodoxin, verkar bortglömt).

Bengt G Nilssons undersökning i ”Israel & hennes fiender” består av en bevisföring via journalistik – han återger konflikten tillbaks till 1948, varvat med episoder från sina egna möten med olika ledare och opinionsbildare från båda lägren.
Det som är godartat/spännande med ”Israel & hennes fiender” är att författaren själv har förflyttat sig från en schablonmässig vänsterposition (”palestinierna är givna offer för ockupation”) till en mer detaljerad skildring som utgår från vad som har hänt vid konfrontationerna (palestinska nederlag, stagnationen i flyktinglägren, de egna ledarnas korruption – i stort alltså, bristen på framsteg för palestiniernas sak).
Därifrån härleder han frågan – vilken sorts fred med Israel (om nånsin) är möjlig i framtiden?
Det finns en del omgivande förhållanden (tex om Israels relation till USA, och de USAs ”krig mot terrorismen”) som Bengt G Nilsson inte berör i boken.
Men oavsett slutsatser jag drar ”i det stora hela” , är Israel & hennes fiender en bok man inte kan ignorera – en argumentation som måste bemötas samvetsgrant.

#Israel, #Palestina

Läs mer »

Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis som vi har tillgång till inte är intresserade av sanning utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.

Som var och en här känner till rättfärdigades invasionen av Irak med att Saddam Hussein förfogade över en stor arsenal av synnerligen farliga massförstörelsevapen, av vilka några kunde fyras av inom 45 minuter och åstadkomma en fruktansvärd förödelse. Man försäkrade oss om att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak hade förbindelser med Al-Qaida och var medansvarigt för det illdåd som drabbade New York den 11 september 2001. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant. Vi fick veta att Irak utgjorde ett hot mot världens säkerhet. Man försäkrade oss att det var sant. Det var inte sant.

Sanningen är en helt annan. Sanningen har att göra med hur USA ser på sin roll i världen och hur det vill spela den rollen.

Men innan jag återgår till nuet skulle jag vilja kasta en blick på det nära förflutna, och med det menar jag USA:s utrikespolitik sedan slutet av andra världskriget. Jag tror att det är vår enkla skyldighet att utsätta den här perioden för en viss om än begränsad granskning, vilket är allt som tiden medger här.

Alla vet vad som försiggick i Sovjetunionen och i hela Östeuropa under efterkrigstiden: en systematisk brutalitet, omfattande grymheter och ett hänsynslöst undertryckande av den fria tanken. Allt detta finns väl dokumenterat och styrkt.

Men det jag vill hävda här är att USA:s förbrytelser under samma period bara har upptecknats summariskt, än mindre dokumenterats, än mindre bekräftats och än mindre erkänts som förbrytelser över huvud taget. Jag tror att det är någonting som vi måste ta itu med och att sanningen i hög grad har att göra med var världen står i dag. Även om USA:s agerande runt om i världen i viss mån begränsades av Sovjetunionens existens visade det att man ansåg sig ha oinskränkt rätt att göra vad man ville.

Direktinvasion av en suverän stat har i själva verket aldrig varit USA:s linje. USA har i huvudsak föredragit vad som beskrivs som ”lågintensiv krigföring”. Lågintensiv krigföring innebär att tusentals människor dör, fast långsammare än om man med en gång hade släppt ner en bomb på dem. Det innebär att man infekterar landets livsnerv, åstadkommer en elakartad svulst och ser kallbranden grassera. När befolkningen är kuvad – eller ihjälslagen, det går på ett ut – och ens egna vänner, militären och storföretagen, sitter bekvämt vid makten, ställer man sig framför kameran och säger att demokratin har segrat. Det här var vardagsmat i amerikansk utrikespolitik under de år jag talar om.

Nicaraguas tragedi är ett högrelevant fall. Jag har valt att ta upp det här som ett slående exempel på USA:s syn på sin roll i världen, då som nu.

I slutet av åttiotalet deltog jag i ett möte på USA:s Londonambassad.

Den amerikanska kongressen stod i begrepp att besluta om den skulle ge mer pengar till Contras i kampen mot Nicaraguas regering. Jag ingick i en delegation som talade å Nicaraguas vägnar, men den viktigaste medlemmen i delegationen var en fader John Metcalf. Ledaren för USA:s grupp var Raymond Seitz (då nummer två på ambassaden, senare själv ambassadör). Fader Metcalf sa: ”Sir, jag leder en församling i norra Nicaragua. Mina församlingsbor har byggt en skola, en vårdcentral och ett kulturcentrum. Vi har levt i frid och endräkt. För några månader sedan blev församlingen angripen av en Contras-styrka. De förstörde allt: skolan, vårdcentralen, kulturcentret. De våldtog sjuksköterskor och lärarinnor och slaktade läkare på det mest brutala sätt. De betedde sig som vildar. Skulle ni vilja ha vänligheten att se till att USA:s regering upphör med stödet till denna upprörande terrorverksamhet.”

Raymond Seitz hade ett mycket gott anseende som en förnuftig, ansvarsfull och högt kultiverad person. Han var djupt respekterad i diplomatiska kretsar. Han lyssnade och dröjde en stund. ”Fader”, sa han sedan med stor värdighet, ”låt mig upplysa er om en sak. I krig blir oskyldiga människor alltid lidande.” Det uppstod en iskall tystnad. Vi stirrade på honom. Han rörde inte en min.

Oskyldiga människor blir mycket riktigt alltid lidande.

Till slut var det någon som sa: ”Men i det här fallet blev ’oskyldiga människor’ offer för ett ohyggligt illdåd med stöd av er regering, ett av många sådana illdåd. Om kongressen beviljar ytterligare medel till Contras kommer det att fortsätta på samma sätt. Håller ni inte med om det? Är inte er regering i så fall skyldig till att finansiera mord och ödeläggelse riktade mot medborgare i en suverän stat?”

Seitz lät sig inte rubbas. ”Jag kan inte finna att de fakta som här har lagts fram stöder era påståenden”, sa han.

När vi lämnade ambassaden sa en USA-rådgivare att han tyckte om mina pjäser. Jag svarade inte.

Jag bör påminna om att president Reagan vid den här tiden gjorde följande uttalande: ”Contras är den moraliska motsvarigheten till Unionens fäder.”

USA stödde den brutala Somoza-diktaturen i Nicaragua i över 40 år. 1979 störtade det nicaraguanska folket, anfört av sandinisterna, regimen i en folklig resning utan motstycke.

Sandinisterna var inte perfekta. De kunde vara nog så arroganta och deras politiska filosofi var inte utan vissa motstridiga element. Men de var intelligenta, förnuftiga och civiliserade. De grep sig an med att upprätta ett stabilt, anständigt och pluralistiskt samhälle. Dödsstraffet avskaffades. Hundratusentals utarmade bönder uppväcktes från de döda. Över hundratusen familjer tilldelades mark. Man byggde tvåtusen skolor. En enastående läs- och skrivkampanj reducerade analfabetismen i landet till mindre än en sjundedel. Fri skolundervisning infördes, liksom fri hälsovård. Barnadödligheten minskade med en tredjedel. Polion utrotades.

USA fördömde de här reformerna som omstörtande, marxist-leninistisk verksamhet. I USA-regeringens ögon utgjorde de ett farligt exempel. Om Nicaragua tilläts införa grundläggande normer för social och ekonomisk rättvisa, om det tilläts höja standarden på hälsovård och skolundervisning och uppnå samhällelig enhet och nationell självaktning, skulle grannländerna ställa samma frågor och göra på samma sätt. Vid den här tiden rådde ju ett våldsamt motstånd mot tillståndet i El Salvador.

Jag talade tidigare om den ”gobeläng av lögner” som omger oss. President Reagan beskrev ofta Nicaragua som en ”totalitär fängelsehåla”. Det ansågs av media i allmänhet och den brittiska regeringen i synnerhet som en träffande och rättvisande bild. Men i själva verket fanns ingenting dokumenterat om dödsskvadroner under sandinistregeringen. Det fanns intenting dokumenterat om tortyr. Det fanns ingenting dokumenterat om systematisk eller statsstödd militär brutalitet. Inga präster har mördats i Nicaragua. Det satt i själva verket tre präster i regeringen, två jesuiter och en Maryknoll-missionär. De totalitära fängelsehålorna fanns i själva verket i grannskapet, i El Salvador och Guatemala. USA hade störtat den demokratiskt valda regeringen i Guatemala 1954 och man uppskattar att över 200 000 människor hade blivit offer för de militärdiktaturer som följde.

Sex av världens mest framstående jesuiter blev 1989 brutalt mördade vid Central American University i San Salvador av en bataljon från Alcatl-regementet, som hade utbildats vid Fort Benning i Georgia, USA. Den utomordentligt modige ärkebiskop Romero blev mördad medan han läste mässan. Det uppskattas att 75 000 personer dog. Varför dödades de? De dödades därför att de trodde på ett bättre liv och försökte uppnå det. Den tron stämplade dem genast som kommunister. De dog därför att de vågade ifrågasätta status quo, den gränslösa fattigdom, sjukdom, förnedring och det förtryck som de hade levt med sedan födseln.

USA lyckades till sist störta sandinistregeringen. Det tog ett antal år och skedde under avsevärt motstånd, men en oförsonlig ekonomisk förföljelse och 30 000 döda urholkade till slut stridsandan hos det nicaraguanska folket. De var återigen utmattade och utarmade. Kasinona flyttade tillbaka till landet. Det blev slut med fri skolundervisning och fri hälsovård. Storföretagen återvände i stor skala. ”Demokratin” hade segrat.

Men den här ”politiken” var ingalunda begränsad till Centralamerika. Den fördes över hela världen. Den fördes oavbrutet. Och det är som om det aldrig hade hänt.

USA har stött och i många fall skapat varenda högerextrem militärdiktatur i världen efter andra världskriget. Jag syftar på Indonesien, Grekland, Uruguay, Brasilien, Paraguay, Haiti, Turkiet, Filippinerna, Guatemala, El Salvador och, förstås, Chile. De ohyggligheter som USA utsatte Chile för 1973 kan aldrig sonas och aldrig förlåtas.

Hundratusentals människor miste livet i de här länderna. Gjorde de verkligen det? Och kan alla dödsfall skyllas på USA:s utrikespolitik? Svaret är ja, det gjorde de, och ja, de kan skyllas på amerikansk utrikespolitik. Men det är det inte många som känner till.

Det har aldrig hänt. Ingenting har hänt. Inte ens medan det hände hände det. Det saknade betydelse. Det var ointressant. USA:s brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och skoningslös, men det är bara ett fåtal personer som egentligen har talat om den. USA är ändå värt en eloge. Det har utövat en absolut klinisk maktmanipulation över hela världen, samtidigt som det gett sig ut för att vara en kraft i det universella godas tjänst. Det är ett lysande, ja virtuost och synnerligen framgångsrikt hypnosnummer.

USA är utan tvekan världens största bravurnummer. Brutalt, likgiltigt, föraktfullt och hänsynslöst, javisst, men också slipat. Som en handelsresande är det ute på enmansturné och dess mest kuranta artikel är egenkärlek. Den har blivit en pangsuccé. Hör bara alla amerikanska presidenter uttala orden ”det amerikanska folket” på teve, som i den här meningen: ”Jag säger till det amerikanska folket att det är dags att be för och försvara det amerikanska folkets rättigheter och jag ber det amerikanska folket att ha förtroende för sin president i de åtgärder han står i begrepp att vidta å det amerikanska folkets vägnar.”

Det är en förförisk strategi. Man använder i själva verket språket för att hålla tanken i schack. Orden ”det amerikanska folket” utgör en dunmjuk kudde av tillförsikt. Man slipper tänka. Det är bara att luta sig tillbaka mot kudden. Kudden kanske kväver ens intelligens och kritiska tänkande, men bekväm är den i högsta grad. Det här gäller förstås inte de 40 miljoner som lever under fattigdomsgränsen och de 2 miljoner män och kvinnor som sitter fängslade i den väldiga gulag av fängelser som breder ut sig över hela USA.

USA gör sig inte längre besvär med att bedriva lågintensiv krigföring. Det finner inte längre någon mening i att vara återhållsamt eller ens vilseledande. Det lägger korten på bordet utan prut. Det ger helt enkelt blanka tusan i Förenta nationerna, internationell rätt eller fördömande kritik, som det betraktar som kraftlös och omotiverad. Det har också haft sitt eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien.

Vad har hänt med vår moraliska medvetenhet? Har vi någonsin haft någon? Vad betyder de orden? Står de för ett nuförtiden sällan nyttjat ord – samvete? Ett samvete som inte bara rör våra egna handlingar utan också vårt gemensamma ansvar för andras? Är allt sådant dött numera? Se på Guantanamo Bay. Hundratals människor internerade i tre år utan åtal och utan vare sig juridiskt ombud eller lagstadgad rättegång, tekniskt sett internerade för all framtid. Detta fullkomligt illegitima förfarande sker i strid med Genèvekonventionen. Det inte bara tolereras, det är knappt det noteras av det som vi kallar ”det internationella samfundet”. Detta rättsövergrepp begås av ett land som förklarar sig vara ”den fria världens ledare”. Tänker vi på fångarna i Guantanamo Bay? Vad säger media om dem? De dyker upp då och då – som en liten notis på sidan sex. De har förpassats till ett ingenmansland, från vilket de säkert aldrig kommer att återvända. För närvarande befinner sig flera av dem i hungerstrejk och tvångsmatas, bland dem personer med brittiskt uppehållstillstånd. Det här tvångsmatandet sker utan den minsta hänsyn. Lugnande medel eller bedövning förekommer inte. Bara en slang som sticks upp i näsan och ner i matstrupen. Man kräks blod. Det är tortyr. Vad har den brittiske utrikesministern sagt om det här? Ingenting. Vad har Storbritanniens premiärminister sagt om det här. Inte ett ord. Och varför inte? Jo, därför att USA har sagt att kritik mot dess uppträdande i Guantanamo Bay utgör en ovänlig handling. Antingen är ni med oss eller emot oss. Så Blair håller käft.

Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper. Invasionen var en egenmäktig militäraktion inspirerad av en lång rad lögner och en grov manipulation av media och därmed också allmänheten. Den var en aktion avsedd att konsolidera amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern under täckmantel – som en sista utväg då alla andra rättfärdiganden hade misslyckats med att rättfärdiga sig själva – av befrielse. En formidabel militär styrkedemonstration som resulterade i död och lemlästning av tusen och åter tusentals oskyldiga människor.

Vi har utsatt det irakiska folket för tortyr, klusterbomber, utarmat uran, otaliga fall av godtyckligt mördande, elände, förnedring och död och kallar det ”att införa frihet och demokrati i Mellanöstern”.

Hur många människor måste man döda innan man har kvalificerat sig som massmördare och krigsförbrytare? Hundratusen? Det borde räcka mer än väl, tycker jag. Därför är det inte mer än rätt att Bush och Blair får stå till svars inför Haagdomstolen. Men Bush har varit smart. Han har inte ratificerat Internationella domstolen i Haag. Så om en amerikansk soldat, eller för den delen en politiker, ställs inför rätta hotar Bush med att skicka dit marinkåren. Men Tony Blair har ratificerat domstolen och kan därför åtalas. Vi kan ge domstolen hans adress om den är intresserad. Den är Downing Street 10, London.

Döden är ovidkommande i det här sammanhanget. Både Bush och Blair har satt döden på undantag. Minst 100 000 irakier hann dödas av amerikanska bomber och missiler, innan det irakiska upproret inleddes. De här människorna saknar betydelse. Deras död existerar inte. Den är fiktiv. De har inte ens registrerats som döda. ”Vi sysslar inte med likräkning”, som den amerikanske generalen Tommy Franks uttryckte saken.

I ett tidigt skede av invasionen fanns ett fotografi publicerat på förstasidan i brittiska dagstidningar, där Tony Blair kysser en liten irakisk pojke på kinden. ”Ett tacksamt barn”, löd rubriken. Ett par dagar senare fanns, på en innersida, en artikel och ett foto av en annan fyraårig pojke, utan armar. Hans familj hade sprängts i luften av en missil. Han var den ende överlevande. ”När får jag mina armar tillbaka?” frågade han. Ingen uppföljning i media, för Tony Blair höll honom inte i sina armar, inte heller höll han i kroppen av något annat lemlästat barn eller av ett blodigt lik. Blod är smutsigt. Det smutsar ner skjortan och slipsen när man håller ett uppriktigt tal i teve.

De tvåtusen döda amerikanerna är en pinsamhet. De transporteras till sina gravar i mörkret. Begravningarna sker obemärkt, i skymundan. De lemlästade får ruttna i sina sängar, somliga för resten av livet. Såväl de döda som de lemlästade får alltså ruttna, i olika sorters gravar.

Här följer ett utdrag ur en dikt av Pablo Neruda: ”Jag förklarar några saker.”

Och en morgon stod allt i lågor
och en morgon steg eldsvådorna
upp ur jorden
och uppslukade människor,
och allt sen dess eld,
sen dess krutrök,
sen dess blod.
Banditer med flygplan och moriska legosoldater,
banditer med fingerringar och hertiginnor,
banditer med svarta munkar som välsignande
kom farande genom rymden för att döda barn,
och på gatorna rann barnens blod
helt enkelt likt barns blod.

Schakaler som schakaler skulle förakta,
stenar som den förtorkade tisteln skulle bita i och spotta ut,
huggormar som huggormar skulle hata!

Framför er har jag sett Spaniens blod
resa sig
för att dränka er i en enda våg
av stolthet och knivar!

Förrädiska generaler:
se mitt döda hus,
se Spanien ödelagt!
Men från varje dött hus utgår brinnande metall
i stället för blommor,
men från varje hål i Spanien
kommer Spanien ut,
men från varje dött barn kommer ett gevär med ögon ut,
men från varje mord uppstår kulor
som en dag ska finna platsen
för ert hjärta.

Ni frågar väl varför denna dikt
inte talar till oss om drömmen, om grönskan,
om mitt fosterlands stora vulkaner?

Kom då och se blodet på gatorna,
kom och se
blodet på gatorna,
kom och se blodet
på gatorna!*

Jag vill uttryckligen påpeka att jag genom att citera ur Nerudas dikt ingalunda jämför det republikanska Spanien med Saddam Husseins Irak. Jag citerar Neruda därför att jag ingenstans i nutida diktning har läst en så kraftfull och rent fysisk skildring av bombning av civila.

Jag har tidigare sagt att USA nu driver ett helt öppet spel. Så är det. Dess officiellt deklarerade politik definieras numera som ”fullskaledominans”. Det är inte jag som har hittat på ordet, det är de. ”Fullskaledominans” betyder herravälde över land och hav, luft och rymd samt alla därtill hörande resurser.

USA innehar numera 702 militärinstallationer i 132 länder över hela jordklotet, med Sverige som hedervärt undantag, förstås. Man vet inte riktigt hur de kom dit, men de finns i alla fall där.

USA är i besittning av 8 000 aktiva och stridsklara kärnstridsspetsar. 2 000 är i högsta be redskap och kan avfyras med bara 15 minuters varsel. Det håller på att utveckla nya kärnvapensystem, kända som ”bunker busters”. De alltid lika samarbetsvilliga engelsmännen planerar att ersätta sin kärnrobot, Trident. Man kan undra vem de tänker sikta på. Usama bin Ladin? Er? Mig? Svensson? Kina? Paris? Vem vet? Vad vi säkert vet är att detta infantila vanvett – innehav av och hot om att bruka kärnvapen – är centralt i USA:s nuvarande politiska åskådning. Vi måste påminna oss själva om att Förenta staterna befinner sig i permanent krigstillstånd och inte visar några som helst tecken på avspänning.

Många tusen, om inte miljoner, människor i själva USA känner påtaglig avsky, skam och vrede över sin regerings agerande, men de utgör inte någon samlad politisk kraft – än så länge. Men den oro, osäkerhet och rädsla som vi ser tillta för var dag i USA kommer sannolikt inte att minska.

Jag vet att president Bush har gott om synnerligen kompetenta talskrivare, men jag vill också själv erbjuda mina tjänster. Jag föreslår följande korta anförande, som han kan läsa upp för nationen i teve. Jag kan se honom framför mig högtidlig, välkammad, allvarsam, sympatisk, uppriktig, ofta avväpnande, ibland med ett tvunget leende på läpparna, besynnerligt tilldragande, en riktig karlakarl:

”Gud är god. Gud är stor. Gud är god. Min Gud är god. Bin Ladins Gud är ond. Han har en ond Gud. Saddams Gud var ond, fast han inte hade någon. Han var en barbar. Vi är inga barbarer. Vi hugger inte huvudet av folk. Vi tror på frihet. Det gör Gud också. Jag är ingen barbar. Jag är demokratiskt vald ledare i en frihetsälskande demokrati. Vi är ett barmhärtigt samhälle. Vi har barmhärtiga avrättningsmetoder. Vi är en stor nation. Jag är ingen diktator. Det är han. Jag är ingen barbar. Det är han. Och han. Det är de allihop. Jag besitter moralisk auktoritet. Ser du den här knytnäven? Den är min moraliska auktoritet. Och hör sen.”

En författare lever ett mycket sårbart liv, nästan naket. Det är ingenting att beklaga sig över. Författaren gör sitt val och får stå för det. Men det är inte utan att man är blottställd för alla möjliga sorters vindar, en del iskalla. Man står där fullkomligt ensam och utsatt. Utan skydd, utan någon tillflykt – såvida man inte tar till lögner, varvid man ju har skapat sin egen tillflykt och, kan man säga, blivit politiker.

Jag har talat rätt mycket om döden i kväll. Nu ska jag läsa upp en egen dikt, som jag har kallat ”Döden”.

Var hittades den döda kroppen?
Vem hittade den döda kroppen?
Var den döda kroppen död när den hittades?
Hur hittades den döda kroppen?

Vem var den döda kroppen?

Vem var far eller dotter eller bror
eller morbror eller syster eller mor eller son
till den döda och övergivna kroppen?

Var kroppen död när den övergavs?
Var kroppen övergiven?
Av vem hade den övergivits?

Var den döda kroppen naken eller resklädd?

Vad fick er att dödförklara den döda kroppen?
Har ni dödförklarat den döda kroppen?
Hur väl kände ni den döda kroppen?
Hur visste ni att den döda kroppen var död?

Tvättade ni den döda kroppen
Slöt ni båda ögonen på den
Begravde ni kroppen
Lämnade ni den övergiven
Kysste ni den döda kroppen

När vi ser oss i spegeln tycker vi att den bild som vi möter är riktig. Men om vi förflyttar oss någon millimeter förändras bilden. Vi tittar i själva verket på ett oändligt antal spegelbilder. Men ibland måste en författare slå sönder spegeln – för det är på andra sidan spegeln som sanningen grinar mot oss.

Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande.

Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.

Stockholm skiljer sig fördelaktigt från många andra världsstäder. Från innerstaden ut till förorter och kranskommuner har vi ett system av strandpromenader, friluftsbad och stigar som löper förbi och omgärdar slott, herrgårdar, fornborgar, kyrkor och torp.

Man kan röra sig efter vattenvägar och genom kulturminnen ända från ett periferi in mot city – i gröna korridorer och efter stränder. Till det här kommer motionsspår, kolonilotter, kajer och idrottsplatser som gjorts i ordning och underhållits på liknande sätt. 

Vi tar de här resurserna i besittning som en självklarhet utan att grubbla på hur de kommit till. Reser vi utomlands ser vi att det saknas motsvarigheter när det gäller själva omfattningen. Gäster som besöker Stockholm berömmer oss just för rikedomen som tillhör alla invånare – en avsevärd frihet i jämförelse med andra storstäder. Ett vittförgrenat system ( 10 mil småvägar ) – gjort för förlustelse, friluftsliv och meditation över historiens gång. Satsningarna av den här arten har bidragit till en värdehöjning för hela Stockholms stad.  Många yngre personer väljer Stockholm före andra världsstäder på grund av profilen av natur och kulturstad. 
Om vi betraktar systemet för friluftsliv och rekreation närmare, ser vi att de under decenniernas gång paradoxalt nog åstadkommits och till stor del underhållits genom ”de arbetslösas” insatser. Det finns en gemensam politiskt värdegrund i landet som går tillbaks till 1914. För enkelhetens skull kan vi kalla den Arbetslinjen som inneburit att folk utan arbete har erbjudits någon form av arbetsåtgärd med ersättning, i offentlig regi. Ett liknande tänkande  när det gäller stadsplanering och arbetsmarknadsåtgärder  har existerat över hela Sverige åtminstone fram till mitten på 90-talet.

Först betecknade vi det som nödhjälpsarbete. Under 20 och 30-talet talade vi om AK-arbete. Under 50-talet blev det T1-arbete, under 70-talet beredskapsarbete och under senare tid, praktik och OSA-arbete. 
Politikerna var  länge överens om att folk som saknade vanligt lönearbete skulle få chans att arbeta i offentliga projekt.  I dag är dessa principer ifrågasatta t.ex. av det som kallas  jobbcentrum och liknande ( som bygger på att arbetslösa tvingas sitta i ett överbefolkat rum med datorer ett visst antal timmar per dag ). 
De arbetslösa kom under decenniernas gång att få delta i uppbyggnaden av olika nyttigheter för allmänheten.   I den  Stockholmsregion jag bäst känner till gällde det bl.a.  Bromma Flygfält, Södra Skogskyrkogårdsmuren, Norra Kyrkogården, Råcksta Kyrkogård, Flaten, Farstanäset, Ågesta, Kärsö, Rånö, Skå-Edeby, Hellas, Högantorp, Nåttarö, Gålö, Tyresta Nationalpark, Tyresö Slott, Barnens Ö, Riddersvik, Angarn, Långholmsparken, banvallarna för tunnelbanan, oräkneliga lekplatser, många mil av strandvägar, parker, reservatssområden, koloniområden, småhus på Grinda och Nåtarö, dassen på skärgårdsöarna, många kajer – den detaljerade listan är för lång för att radas upp. 

Det märkliga är att kunskapen om hur allt detta har kommit till är så obetydlig!   Om man frågar medborgare om de arbetslösas insatser brukar svaret bli ungefär: ”det är väl att alkisar får elda ris och plocka pinnar i skogen”.   I vissa fall känner man till något lokalt projekt som finns i den egna närmiljön. 

De insatser som åstadkommits i decennier och som gett  stora värdeökningar  av park-, skogsområden och fastigheter finns aldrig skyltade eller på annat sätt omtalade.   Jo det fanns faktiskt  till för något år sen en liten broschyr ”Från kyrkogårdsmur till mjuka djur” av Monika William-Olsson, som beskrev den lokala historien i Stockholm  i korta drag.    Den går typiskt nog inte längre att få tag i. 

När jag bad Stadsmuséet göra en utställning om det här blev svaret att man inte hade pengar.  Trots att Stadsmuséet just är en sådan institution som ständigt dragit nytta av de arbetslösas gratisarbete.  Istället gjorde man en utställning om restauranglivet i staden – sponsrat av av näringslivet. 

Skälet till att flertalet vet så lite om historien är förstås  fördomarna mot de som drabbats av arbetslöshet.  Att ha nödhjälpsarbete, AK-jobb eller beredskapsarbete har aldrig ansetts ”fint”. Hjärnan drabbas lätt av en sorts kollektiv minnesförlust.  

Vi tar dessa nyttigheter i bruk utan att tänka på ursprunger,  med samma självklarhet som luften vi andas. 

Vi kanske ska hålla i minnet att de här insatserna lika lite som andra nationella storverk skulle ha blivit utförda om politikerna tillämpat en strikt marknadsfilosofi, som ju blivit doktrinen av idag. 

Tyresta Nationalpark till exempel skapades genom en fågel- och naturintresserad eldsjäl Örn Olof Palmgren tillsammans med skaror av arbetslösa. Politikerna hade köpt in ett urskogsområde för att rädda det undan en stor avverkning ( närmast kalhuggning ) som planerats av Torsten Kreuger.

Med hjälp av arbetslösa i lag om 20-30 personer som i stort sett samlades ihop på gatan ( via Odenplan och Hornstull ) byggde Örn Olof med sina mannar brandvägar och gjorde i ordning hela området fr. 1965-80. Man byggde rastställen, spångvägar, trappor, renoverade tillhörande torp och hus. 

När det hela stod klart förstod politikerna på 90-talet att de hade fått alla förutsättningar serverade för att öppna en storslagen nationalpark ett par mil söder om staden. Lidelse för oförstörd natur förenades med en human socialpolitik.

Trots detta står inte de arbetslösa ens omnämnda i Tyresta-muséets historik över tillkomsten! Inte heller sägs något om ursprunget på kommunens hemsida Tyresta Nationalpark Inom Stockholms Stad är det framför allt ”de närmast sörjande” på Stockholms Arbetsmarknadstjänster ( Start 2005 ) som känner (kände) till berättelserna om tillkomsten av alla de här älskade och flitigt brukade anläggningarna.

Arbetsledare, arbetare och tidigare verksamhetschefer som Börje Olsson, Torbjörn Jansson, Lars-Olof Lindkvist ( Linkan ), Kjell Strömbom, Hans Ahnström ( Hammarby-Hasse ), Charlie Johansson, Inga-Lill Larsson, Ulf Wiklund – det är arbetslinjens doldisar och grå eminenser. Vi borde få dem att berätta sin historia för allmänheten innan den går förlorad./ GT

En militär angripare  ljuger alltid systematiskt och söker underminera  de angripna staterna genom olika former av propaganda.
Massmedierna bereder marken för detta genom att ljuga om karaktären av kriget. 

Efter 30 år av angreppskrig från kristna länder mot islamska, vore det konstigt om krigets obligatoriska propaganda inte gett vissa resultat.

Folk i allmänhet har lärt sig att ”våra” krig givetvis varit Tragiska (som alla krig) men likväl av godo, för att befria kvinnor, införa demokrati, bekämpa terrorism. 

En del tror att krigens fakta – minst 2 miljoner dödade o 10-tals miljoner muslimer på flykt –  varit menat som en  hjälp, men att otacksamma muslimer blir radikaliserade av illvilja.

Och än värre – av illvilja fortsätter fly till Europa / sitt fredliga närområde. 

Tidningarna som bedrivit krigspropagaganda och är medskyldiga till krigen, använder förvirringen till att splittra höger mot vänster – försvaga folkopinionen.

Under många decennier innan USAs krig började, hade vi i Sverige en  respektfull bild av islam. Det fanns religionsvetare i offentligheten som förklarade tankesättet inom islam, akademiska experter på världsreligionerna.

Att generalisera negativt om en världsreligion med 1,6 miljarder troende ansågs opassande, ungefär som att klandra judendomen för världens ondska, vilket många gjorde före Hitler. I dag svämmar sociala medier över av hat och förakt mot islam.

De mer bestialiska uttryck för patriarkatet vad gäller kvinnor (och det som uppfattats som kvinnligt) är  häxbränning, systematiska våldtäkter, trafficking, kvinnlig omskärelse, våldtäkt inom hemmet, kvinnomisshandel, månggifte, barnbegränsning, samt det fortfarande dagligen förekommande stämplandet som hora. Någon gång måste vi pojkar/män säga Nej! till allt detta, nu måste det få ett slut! Så långt är jag (och flertalet män med döttrar, hustrur, söner) med på genus-tåget. 
Men jag kan förvisso – trots ovanstående tragiska fakta –  räkna upp en motsvarande osedd lista av förbrytelser mot pojkar och unga män, och äldre män – vilket INTE uppmärksammas, på grund av den nuvarande, statsunderstödda feminismen.
I ”krig” (som alltså INTE startas av männen av folket) utsätts just unga män för massiv stympning, invalidisering, tortyr, trauman, grova våldsdåd – och tvingas också utföra grovt våld.
Mer än hälften av de unga män som överlevt krig är psykiskt skadade, labila, självmordsbenägna. Många kan aldrig återanpassa sig, blir kriminella (Hells Angels uppstod tex efter WW1, hamnar i maffian osv).
Det typiska för den statsunderstödda feminismen av idag, är att lägga allt huvudsakligt, moraliskt klander på ”MÄNNEN i allmänhet” och blunda för de förbrytelser, den förslitning, det människoförakt männen faktiskt utsatts för under historien.
Just genom studiet av evolutionsvetenskap, sociologi och biologi, kan vi idag göra en korrigering vad gäller det inbyggda hatet mot män, som finns i den  degenererade Formen av FEMINISM, som egentligen tjänar en förlegad form av ”patriarkatet”.
Dess  verkliga funktion torde nämligen vara att spränga den politiska opinionen, dvs försvaga kampen för reformer.
Det är sannolikt därför den är så populär i det maktbärande skiktet. Inte minst i mainstream media som DN o  SRadio/TV

Den ”dekadenta”, statsunderstödda feminismen säger att ”männen” (dvs männen som flertal) startar krigen – dvs kan lastas för historiens värsta våldsdåd. Det stämmer inte. 
Om vi ser historiskt är det ledare i mäktiga släkter som startar krig. Alltså ett litet URVAL av förmögna män i familjer  där kvinnorna också har (och har haft) sin talan.
Ända sen romartiden finns en rad mer eller mindre mäktiga drottningar under Historien. Likt drottning Victoria eller Hillary Clinton har de inte varit  obenägna att föra krig.
Krig är från början klanernas väpnade konkurrens. Mönstret kan iakttas i de isländska sagorna. Hustrurna till stormännen (som låg i härnad) framträder inte som pacifistiskt lagda.
Det är ett sorts ideologiskt klander att skylla krigen på ”männen i allmänhet”.Vad kan bondpojkarna i Europa haft att välja mellan, när deras länder hamnade i krig?
Ett rimligare sätt att se på krig är att uppfatta det som väpnad konkurrens om resurser och dominans mellan folkgrupper, klaner, nationer, civilisationer.
Det finns ingenting i kön som dikterar att kvinnor intar en pacifistiskt hållning till krig.Visserligen har kvinnor av hävd (praktiska skäl) inte rekryterats till soldater. Men det finns bevis för att de (i ledande ställning) har förordat krig, till och med kvinnorörelsen har tidvis hetsat för krig (se tex Vita Fjäder-kampanjen inför WW1 i England).
Att ”männen” utgör ”normen” är ytterligare en  grov förenkling som upprepas i  klandrande syfte. 
Möjligen att härskande män och kvinnor varit norm, kan stämma – samt att Jehova Allah, ansetts manlig i de abrahamitiska religionerna.
Vi utvecklas genom kulturell evolution,  det betyder att segrande civilisationer tar med sig kopior av det framgångsrika i systemen som de har besegrat.
Det innebär att patriarkaten inom sig har en kopia av matriarkaten. Det representeras av gudinnor som Venus, Juno, Diana. Eller I kristenheten, jungfru Maria Guds Moder.Ormen, som ansågs helig i de materlaterala kulturerna, dyker upp som ondskefull i judendom/kristendom men finns samtidigt  kvar sin läkande kraft i symbolen för läkekonst. Det samma gäller Chernonos som var fruktbarhetsgud, men degraderas till Satan, Djävulen. 
På liknande sätt har vi i Väst både idealisering av kvinnan som kärleksgudinna (primadonna ala Hollywood) och den kyska Maria Guds Moder.
Både det manliga och kvinnliga utgör  var för sig norm.  Egentligen har normen för kvinnor (speciellt mödrar) gett ett extraordinärt skydd. Till exempel finns sen medeltiden lagar angående kvinnofrid, men ingenting motsvarande för skydd av männen av folket.
Vill man se objektivt på förhållandet har männen av folket varit patriarkatets förbrukningsmaterial, som kanonmat och grovarbetare.
Att kvinnor/mödrar haft speciellt skydd beror givetvis på att de är unikt värdefulla för släktets tillväxt, därmed dess framgång.
Ur denna synpunkt är männen biologiskt sett utbytbara, vilket många män i samtiden får känna på, tex vid vårdnadstvister.

Familjen är evolutionärt sett ett lagarbete, där mödrarna håller en inre försvarslinje, männen bygger upp den yttre.

Speciellt sen vi anammade kristendom med Maria Guds Moder, ”tills döden skiljer er åt” och protestantisk arbetsetik, har de sentida samhällena blivit resursrika, välmående.

Det vinnande draget i patriarkatet är att det innehåller en kopia av matriarkatet. Dvs att ”mor med barn” har väpnat skydd, samtidigt som att kulten av kvinnlig skönhet, fruktsamhet och godhet behålls.

Den tidiga feminismen var visserligen dogmatisk, men förstod intuitivt männens dilemma och nedsatte inte fäder, eller ”män av folket”.

I dag (med ”genusvetenskapen”) har vi fått något som snarare påminner om systematiskt förringande av manlighet – ett moraliskt klander mot ”männen”.

”Makten” (o medierna) är alltid på jakt efter designs som splittrar befolkningen. Rasism fungerar inte, efter Hitler. Men kvasifeminism fungerar splittrande. Liksom kvasi-antirasism…

Man kan säga att en splittring höger/vänster delvis har uppstått (och förvärrats) på grund av de sentida försöken att offentligt, genom olika kampanjer ”uppfostra” männen.

Framför allt har vänsterns sociala reformidéer förlorat mark eftersom de numera associeras med absurd feminism.

Överhuvudtaget märker man, om man slänger socialkonstruktivismen åt sidan, att ”männen av folket” av gammal hävd setts som ”förbrukningsmaterialet” i de abrahamitiska kulturerna. De är kanonmaten, slitvargarna, väktarna, grovarbetarna.

Det är ju inte så att dagens feminister av jämställdhetsiver strömmat till vad gällt de manligt oprivilegierade positionerna – skitjobb och slitjobb.

Kvinnor har intressanta, aristokratiska attribut i sin apparation – renheten, det långa håret, de starka färgerna. Drag som är ”opraktiska”, kostar mycket, men är attraktiva o representerar något av Gudsmoderns och kärleksgudinnans dignitet…?

ALLT som räknas till fördel för ”männen” (dvs i snitt högre lön, ledarskap, mod, styrka tex) betraktas allmänt som orättvisa, förtryck mot KVINNOR, måste åtgärdas med inkvotering, 50/50, aktivism.

ALLT däremot som är till männens nackdel ( de flera självmorden, arbetsskadorna, kortare livslängden) anses beror på dem själva, eller för att de är toxiska, lider av sin ”mansroll” – och har missat sin offentliga genus-uppfostran.

Allt som däremot talar till Kvinnornas fördel (längre livslängd, aristokratiska attribut i utseende, modersband, hälsa) tas för givet, som oförytterligt rätt, bör också förstärkas. Vilket sker genom jätteindustrin kring skönhetsvård, barnafödande.

Summan är väl att vi ser en statsunderstödd ideologi som ligger nära vad som förr kallades ”rasforskning”?

Här är det inte judar o untermenschen som på olika sätt ska nedsättas, utan folk-kategorin ”män”.