Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kommentar till Aftonbladets artikel, på länken nedan.

Man kan göra några sifferjämförelser här, som väl visar hur massmedia egentligen fungerar?
Gängskjutningar, alltså 19 dödade per år. STORA rubriker.
1500 dör i Sverige genom självmord varje år. Inga rubriker.
250 per år dödade i trafiken. Inga rubriker.
Vidare, ca 2 miljoner dödade i Mellanöstern i de angreppskrig (”fredsoperationer”) Sverige deltagit i sen 2003.
Det blir ca 125.000 dödade per år. Inga rubriker. (Snarare REKOMMENDERADES dessa krig, tex av Dagens Nyheter.)

Visst finns en väsensskillnad ovan, mellan sätten att dö på (eller bli dödad av).
STOR OLIKHET! – men vad jag vill lägga betoning på är själva det lögnaktiga ”skådespelet” som Massmedierna dagligen skapar.

Dels, mer eller mindre göra REKLAM för Sveriges deltagande i angreppskrig, Som dödat typ 2 miljoner människor under 18 års tid. (DN mfl)
125.000 dödade per år.

Konsekvenserna blir givetvis kaos, folkomflyttning. Chock i Mellanösterns närområde, Europa. Sverige. Malmö. osv.
Men inga rättelser, inga rubriker. Lugna puckar. Keep moving!

Sen ha krigsrubriker om gängskjutningar, vilket förstås iofs ÄR allvarligt, 19 dödade per år.

Jag menar, OM media verkligen hade en agenda ”för fred o demokrati” (vilket de påstår) skulle inte proportionerna bli på det här groteska sättet.
Snarare – ATT ALLA viktiga sociala problem, både enskildas tragedier, gängskjutningar, dödande av kriminella krig, isåfall skulle ha kontinuerlig, rätt stor uppmärksamhet.

Det är alltså själva falsariet i sin helhet som här måste kritiseras:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bKzddl/aftonbladets-granskning-avslojar-131-doda–over-520-skottskadade

Källa, Jan Olof Rönn, Utan Media kan du inte starta ett krig

”Nästan femtiosex nu, jag känner fortfarande inte mig själv”, förklarar den österrikiska författaren  Handke i sin senigt starka roman, en meditation över två decennier av en författares liv, som når sin höjdpunkt under ett år av ensamhet och självrannsakan. 

Att hitta rätt ställe att tillbringa sitt liv på, verkar vara det eftersökta målet för jaget/berättaren – en fd advokat som är fascinerad av romersk lag och poesi av Friedrich Hölderlin. Han har ”avstått från ett liv i handling”,  för att istället  fungera som  iakttagare och hålla  ”krönikörens distans”. 

Han lever ”avstängd från världen” i över två decennier i gammal en villa, i en negligerad förort till Paris.”  Sina vänner hänvisar han till  med  beskrivande namn: ”sångaren”, ”läsaren”, ”min son”, ”arkitekten” etc.
Krönikören är till slut den mest intressanta karaktären i berättelsen. Bringad till desperation med jämna mellanrum av sin svårfångade hustru (”Katalanskan”) och misstrodd av sin son (”barnet”) tillbringar han det sista året (1999) på promenader, plockar svamp och skriver på  berättelsen. Som läsare  njuter man av passager med en stoisk, komisk klarhet – i nivå med Montaigne, de isländska sagorna.

Ögonblicken av insikt om livets storhet och förgänglighet gör verket  provocerande, mot fonden av samtidens alltmer falska elegans.

”Jag minns det från tonåren och har hört det under hela mitt liv: Socialism och social jämlikhet är nog jättefina idéer, men människans egoistiska natur ställer sig tyvärr i vägen. Det ojämlika är det naturliga. Men när jag under några års tid plöjde evolutionsbiologisk litteratur kom jag fram till att jag är en vänsterbiologist: Jag tror att vi verkligen har en natur och att den passar bäst i ett någorlunda jämlikt samhälle. Människan föds inte som ett oskrivet blad, där vad som helst kan skrivas in och programmeras, ont som gott.”

https://www.dalademokraten.se/artikel/goran-greider-jamlikhet-ar-det-naturliga-om-empati-och-gemenskap-hos-var-art

YouTube länk till: KAREN STRAUGHAN, OM ATT LEVA UTAN FÄDER

Det rättsinniga hatet

Dags att förstå att Antikommunismen varit en hat-religion I Väst som tagit kål på många miljoner människor I Latinamerika, Asien, Afrika.

Det är förstås givetvis inga akademiker som får anslag för att forska på detta, men lägg samman alla krig och subversioner som ”den Fria Världen” stått för, och siffran torde bli mellan 15 och 30 miljoner dödsoffer sen 1945.

Korea (50-53), Iran (1953), Guatemala (1954), Kuba (1959, embargo till idag), Kongo (1960), Brasilien (1964), Indonesien (1965), Vietnam (1961-73), Laos (1961-73), Kambodja (1969-73), Grekland (1967-73), Chile (1973), Afghanistan (1979 till idag), El Salvador, Guatemala och Nikaragua (under 1980-talet), och Irak (1991 till idag).

Till detta kan nu läggas också islamofobi, koppling till Mellanöstern och alla som flytt sen 2001. Libyen. Syrien står på tur, och sen Iran, igen? Wait and see?

”But we don’t do bodycount here”, som det heter. När det gäller kommunismens förbrytelser finns förvisso bodycount och massiv (och inte alltid särskilt trovärdig) publicitet. Alla som står till vänster, hatas som ”kommunister”, numera också ”kulturmarxister”…

Spelar ingen roll om vi är socialdemokrater, kristna, feminister, muslimer, buddister, socialliberala, pacifister, nudister, anarkister – vi blir ihopfösta till en grupp som ska ogillas. Så blir det enkelt att blunda för de nya krig som högern gett stöd för i över sjuttio år.

”Världen ser fn ut som ett Nazi-Tyskland i globalt format. Somliga
lever i perfekta idyller, med välstånd och uppmuntran, medan det bakom kulisserna begås fruktansvärda brott, som de lyckliga människorna egentligen anar, men väljer att mer eller mindre strunta i. Kanske känner de ofta uppgivenhet – ‘vad kan Jag göra’ – eller går de på den subtila indoktrineringen att de som råkar illa ut faktiskt förtjänar det.”/Intis, Lege.net

En dåres dröm

Det  som vi håller för att vara ”sant”  är en  kollektiv illusion.  Sanningen ändrar sig och förskjuts / får metastaser,  på samma sätt som en dröm. 

Än är ”sanningen”  här –  än är den där. Det besynnerliga är att den nästan alltid verkar  upp och nervänd.    ”En berättelse av en idiot, utan mening, full av buller och raseri”  ( McBeth? )

Dels begränsas vi av sinnena som bara tar in ett smalt segment av det som existerar. Sen begränsas vi av vår personlighet,   dvs vårt ego som stärker sig självt  genom  försvarsinriktad paranoia. 

Dessutom har  vi   hjord-djurets underkastelse inför den sociala hierarkin  –  förmedlat av media typ mainstream media.

Problemet är att orka stå fri i förhållande till  det förkonstlade &  illusoriska,  som hålls för sant. Också när vi vill bryta oss ut från den etablerade ordningen  /  dvs  upprätta något som ter sig rimligare  /  griper vi omedvetet efter tidigare mönster. Hamnar i underkastelse, självhat,  rövslickeri  ( om detta ämne – se Bröderna Karamasov / ”Zosima”  m.m. ).

En sak som slagit mig på senare tid  är att vi  egentligen är så mycket fredligare,   kultiverade  och sofistikerade  än vad vår  sextusenåriga ”civilisation” verkar  tyda på.

Vad representerar de kända civilisationernas kungalängder, aristokratier, maffiafamiljer ? ”En flugskit i universum”, för att tala med Jan Fridegård ( Lars Hårds ).

Våra verkliga förfäder existerade under två-tre  årmiljoner  I relativtffredlig konkurrens, dvs i relativ harmoni med miljön på planeten Jorden. De förde inga utrotningskrig / de kände bara till jaktvapen. Allt vad vi har av fysisk skönhet, rörelseförmåga, hälsa, praktisk intelligens o uthållighet kan man säga kommer från de två eller tre miljoner åren av evolution  – dvs från vår förhistoria /  en källåder  som vi fortsätter att bagatellisera.

Vår bördshögfärd omfattar endast ”civilisationen” / den kända historien dvs flugskiten i universum. De förfäder och anmödrar som vi hedrar offentligt har alla  varit krigförande, varit beredda att kasta oss ut i  kannibalistiska  krig ( ekonomiska krig eller fysiska krig ). Krig eller maffiavälde är i stort sett synonymt med   ”Historia” / också i ett marxistiskt perspektiv  ( ack, ack, min ungdoms mustasch-, skägg- och vårt-prydda heroer ! ).

Det vore nog en välgärning att  i minnets galleri ersätta kungalängder, aristokratier /  rangordningar   med inramade porträtt av – Neanderthal, Homo Erectus, nomadhövdingar,   pygméer,  en eller annan Stomatolit el  Blågrön Alg?

Camille Paglia är numera  en smula känd bland  svenska  feminister och kulturkritiker, men är fortfarande föga läst trots sin  kulturkritik  – t .ex. i Sexual Personae eller i Sex, Art and American Revolution.

Slår man upp hennes namn på Google  får man över 34.000 tusen träffar ( Doris Lessing får 26.000 )- många med artiklar och intervjuer.   Paglia är inte direkt någon blygsam person  utan  säger sig vara den mest betydelsefulla och  kända kvinnliga skribenten  i  världen.  Kanske har hon rätt i det.

Frågan är varför hon har blivit så känd  –   både hatad och uppskattad.   De som tycker illa om  Paglia befinner sig ofta inom universiteten och känner sig som måltavla för hennes  mördande och humoristiska attacker mot  ”politisk korrekthet”.

Enligt Camille har unviversitetseliten  ”kidnappat 60-talsupproret”  och gjort om dess  visioner till ett system för blekfet karriärism.  Deras vapen  är politiskt korrekthet  – en  mall som förefaller progressiv men  egentligen är till för att  oskadliggöra  spontaneitet och inflytande underifrån.   Inspirationen till politisk korrekthet  kommer från de  franska strukturalister ( Lacan, Derrida,  Foucault )   som Paglia  hatar för deras  besserwisseri  och oförmåga att kommunicera med olärda personer.   Hon kritiserar också  de s.k. militanta feministerna som har  fört  in  könshat och historisk okunnighet i de kulturella medierna – vilket hon anser skadar  både män och kvinnor.

Camille Paglia bygger upp sitt tänkande på sextiotalets visioner.  Hon menar att de stora skapande andarna bland musiker,  poeter och filosofer från sextiotalet inte gick in i borgerliga karriärer utan  flertalet mötte en  social  undergång eller  för tidig död på grund av drogerna eller  sina provokationer mot det bestående.
Henns stil och sätt att skriva är också färgad av den italienska, katolska bakgrunden.

En lysande retorik som kanske också uttrycker en sorts pessimism när det gäller könens förmåga till förändring.

Paglias  värde ligger  i den radikala och mångsidiga analysen av rockmusik, bildkonst, film och poesi.  Hon för fram en begreppskritik som gör det möjligt att förstå  varför perversion och  dekadens förekommer ymnigt  i  vår  modern kultur  – trots  den rödkindade korrekthet  som  trumpetas ut.  

Det disciplinerade samhället klarar sig inte utan dialogen med  livsalstringens och dödens  råa krafter.  Manligt och kvinnligt  är förvisso  historiskt föränderliga tillstånd  –  men  kan aldrig komma att ingå i  någon sorts evig fred som man har lagstiftat fram.   Vi måste enligt Paglia lära oss leva med och hantera de ständiga konflikterna och provokationera från våra tilldragande – ibland skrämmande motsida.