Gunnarthorell's Blog

Mycket har jag glömt av tidiga sextiotalet. När jag besöker min hemstad idag, har jag svårt att återkalla  bilderna som det var då! 

Själva landskapet kring Saxviken har förändrats. De gamla träkåkarna där råttor huserade bland soptunnorna, har  rivits, bytts ut. 

Lukten. 

Av ett förfallet industri-område vid Saxviken, har det blivit en vacker badstrand och utställningsområden. Risiga buskage o skog har röjts, förvandlat sceneriet vid älven till camping o parklandskap. Det vi kallade för vårt “lilla Mora” har blivit  en turistmagnet. 

Och hur vi själva var 1962! 

– vad tänkte vi på då?! 

Fåfänga, egocentriska? 

Inte insåg vi att vi till slut skulle behöva lämna alltsammans!  ”När spelet är över stoppas alla pjäserna tillbaks i samma låda”.

Man kan titta  på gamla foton – och ibland få tag i en flik av minnen. 

Vad var det som hände före studenten? Förutom pluggande?

Personal, tränare, terapeuter, krissamtal, varselvästar, störtkrukor  var okänt på sextiotalet. Minns att vi fick prov-köra mopeder på Mora-Nisse sport, körde  i terrängen,  körde halvt ihjäl oss. Överlevde.

Ett av de populäraste talesätten bland föräldrar gentemot barn var:
HÅLL DIG I SKINNET!  

SITT RAKT PÅ STOLEN! 

RYCK UPP DIG!  

STRÄCK PÅ DIG DIN HÖSÄCK!

HAR DU KNÄCK I LURARNA!?

STÅR DU OCH ÄR FRÄCK?!

Rester av en militär lydnad, som redan tillhörde det förgångna.

Det gäng som jag tillhörde. Kulan och Minken, Robert, Lennart.  Våra långa eftermiddagar på Helmers konditori…
Raggarbilarna, gökottor, komidsommarfester, skolfester… grälen, politiken, vad  trodde vi på?

Vet inte.
Minns att jag vid min konfirmation grälade med den prästen om ateismen – som jag började tro på efter att ha läst  Bertrand Russel

 – men jag konfirmerade mig likväl. Gick sen ur statskyrkan.

Förälskelserna var viktiga. Ninnan, Ann och Kerstin! Ulla. Längtan och trånad. Våta fester,  försök att få till förhållanden. Experiment, i bilar, i buskar, i soffor, i sommarstugor,  på badstränder. Ett oövervakat tonårsliv.

Kommer samtidigt ihåg, det   kändes oroligt och desperat ibland att leva i Mora den tiden.

Det fanns en speciell sorts känsla med den lilla  småstaden,  just den tiden i  slutet på femtiotalet, början på sextiotalet.
Allt stängde så tidigt. Det fanns bara Dahlbergs grill att gå till,  eller Swajbacks korvkiosk, efter Kl 10. 

Det fanns en barsk inställning. I Morkarlby skola användes  aga när jag var i tolv-årsåldern. Rejäla örfilar och lugg delades ut av Fröken Finn och henne storvuxne man, gubben Finn som kallads in när det spårat ur för mycket.
Minns  också att rektor Ryding i gymnasiet. Ett favorit-talseätt när han utbasunerade “HUT, HYFS OCH HÅLLNING”… som  grund för bildning. Det fanns brister. 

Vi hade som unga gymnasister börjat lyssna på Amerikansk Rock’n Roll,  Elvis, Bill Haley, lagt oss till med skinnjackor, raggar-stil ala Elvis, eller 

föreställde “dixies”, dufflar och lugg, solglasögon,  förslappade i skolbänkarna. 

Så här vid 80 kan jag förstå rektorns upprördhet. Han hade  håret på ända, var arg över allt som inträffat som var fel. 

Det upprepas väl fortfarande med de yngre –  nu är det byxbakarna som hänger säckiga, bakvänd baseboll-keps, mobiltelefoner att glo i.

Den nedhasade, störande  hållningen ”är sig lik, som på vår tid”!

Jag skrev en uppsats om “På Drift”, av Jack Kerouac, om the Beat Generation, föregångarna till hippie-rörelsen. USA-romantiken var intensiv, från USA kom jazzen (jag spelade klarinett ett tag, Göran spelade trummor). Jag hade läst “Dans till Svart Pipa”, om Mezz Mezzrovs liv..

Från USA  kom de stora bilarna som importerades  – till exempel en grön, bensinslukande Cheva som Göstas pappa, radiohandlaren ägde –  som Gösta  förfogade över vissa helger. 
Att se hur fort den här farkosten gick samtidigt ha en last av  förfriskade gymnasister inpackade var ett måste!

Förutom att festa  hängde vi på Helmers och Kaffestugan – ett ständigt pågående seminarium, nyheter, byskvaller, politik, flirt.

Dessutom gick jag på Biblioteket, lånade böcker –  Bertrand Russel, Albert Einstein, Karl Marx. Manifestet – om mänsklighetens behov – att i kärnvapenåldern – avskaffa alla krig! 

Vi gick ju  i  skolan och växte upp  under en epok, ”Det Kalla Kriget”,  ett  hot som fanns hängande om ett militärt slutspel, mellan USA och Sovjet.

Vi minns den där lilla broschyren, “Om atomkriget kommer”. Visar en ordinär  familj som krupit under köksbordet –  den säkraste platsen. 

Kubakrisen i oktober 62 samma år vi tog studenten. Det var nära att världen drabbats av en stor förödelse.

Ett par år senare, efter Kubakrisen, mordet på Kennedy  o studenexamen började den period som Per Ahlmark har kallat för ”det Galna Kvartsseklet”

Vår generation började massivt protestera mot Vietnamkriget. Hippierörelsen utvecklades  med ny musik, konst, uppfinningar som la grunden för informationssamhället. 

Bill Gates och Steve Jobs (födda 55)  var tjugoåringar under det “Det galna kvartsseklet” (75-80) och satt  i sina källare, utvecklade persondatorer. De kom i bruk under 80-talet.

Vi fick vara med om en blomstring av  idéer, en  förnyelse av samhällena. 

Det var  efter studenten lätt att få jobb. Jag blev vikarie på Lärarseminariet i Stockholm,

fick undervisa på Universitetet ( Pedagiska Institutionen, ”Peddan”)  på Konstfack med enbart mina akademiska betyg i Psykologi o  Socialantropologi. Jag  gav ut en bok på Bonniers, Förgyllda Minuter.  

Vi tillhörde en grupp som hade utrymme att  pröva  olika saker, experimentera i upprorisk relief mot det som Rektorn försökt inskärpa: (“HYFS, HUT OCH HÅLLNING!”)

En del av oss var bortskämda,  ekonomiskt säkrade,  jämfört med de unga tidigare och de unga idag (som mött knapphet, arbetslöshet, nedskärningar).

Jag bekymrade mig aldrig  över ”karriär”, eller var inkomsterna skulle komma ifrån. Den ena kontakten  ledde  till den andra.  Nästan alla  under sextio  och sjuttiotalet  fick uppleva ett  samhälle som hade  mycket  av trygghet,  generositet, omtanke. Något som hade skapats för oss av en tidigare generation –  de som byggde folkhemmet.

Under våra år levde vi  i ett hörn av Europa som i 200 år skonats från krigen,  haft en stark, ekonomisk  utveckling. 

Efter studenten och läste jag på Universitet. Det  var i början på Vietnamrörelsen, jag gick  med i denna. 

Man kan säga att de första mötena i denna rörelse ägde rum i den studentlägenhet  jag och några andra hyrde på Odengatan 58 i Vasastan.

Mellan 1964-1976 kom mitt liv (liksom andras)  att präglas av vänster-ideologier,  studerade  samtidigt psykologi,  började försörja mig genom lärarvikariat.

1968 var ett speciellt år. Jag var med och ockuperade kårhuset i  Stockholm. Olof Palme kom typiskt nog till ett stormöte, på kvällen  och höll ett berömt tal, där han blev buad åt av oss studenter – men på många sätt  tog hem poänger. 

Efteråt har jag sett det som att han  fick mig och andra att svänga politiskt – från att ha sympatiserat  med rörelser på  vänsterkanten, insåg vi att det som verkligen  förändrat Sverige på ett godartat sätt, var förmågan att göra intelligenta  kompromisser, behålla fred.

Vietnamkriget tog slut 1975. Olof Palme mördades 1986. De stora  upproren i Östeuropa ledde till att Berlinmuren revs 1989.  Sovjetunionen kollapsade 1991.

Vår generation bidrog på många sätt  till förändring samtidigt som vi förstås också varit gynnade. Det  fanns frihet och trygghet  i dåtida Sverige. För oss var det möjligt att läsa och studera bara för att ”bilda sig” (litegrann som rentiärer) för att vi helt enkelt  var nyfikna  på ett eller annat ämne. 

Det var åtminstone så jag studerade. Vi hade också  privilegiet att få resa ut i världen i åratal, eftersom det gick lätt att spara  pengar.

1975 gav jag mig ut på en sån resa som kom att vara i fem år. Jag  tillbringade ett år i Asien (Nepal och Indonesien) och fyra år i  Australien. Jag jobbade med många olika ryken – trädgårdsmästare, kökshandräckning, bilservice, kypare på hotell, vägarbetare.  Jag deltog i en rörelse för nytt samhällsliv som hette Down to Earth (fanns också i Sverige).

Jag har fortfarande kvar vänner i Australien –  kontakten sker av begripliga skäl mest genom  inernet o facebook.

1980 kom jag tillbaka till Sverige, mötte den kvinna M, som blev mor till mina barn, bildade familj, fick jobb som psykoterapeut,  fick två barn – både nu vuxna, som sysslar med konst.

Det var märkligt att födas i Dalarna, växa upp i Mora, så småningom också vara  med om detta med att “bli äldre”.  Vi som tyckte oss vara ”forever young” kan inte längre förneka det. 

Länge ville jag se mig som odödlig –  vid åttio år måste jag  medge att tiden är begränsad.  Vi själva kommer att försvinna,   blekna, bli till bilder / minnesbilder   som de  gamla korten vi tittar på ibland av våra egna föräldrar och släktingar. Det  är vemodigt, samtidigt en del av villkoren som vi känt till men ignorerat. 

Vad var det  för mening med vår generation?  Vi bidrog en  del – genom vårt fritänkande. Att vi  “bröt med det förgångnas inskränkthet”.
En del idéer var felriktade (vilket Per Ahlmark RIP hade rätt i). 

En del av oss  förstod inte i grunden vad kommunismen utgjort för sorts verklighet  för de människor som bodde i dessa områden. Vi  romantiserade Kina. I det fallet var Per Ahlmark tidigt ute och träffsäker.

Men det var också under vår ”galna kvarts sekel” som barnuppfostran ändrades. Sverige tog bort barnagan. Pappledigheten spred sig.

Jag var själv hemma ett halvår var när  barnen var små – en viktig period.  Jag fick ett annat sorts förhållande till mina barn – jämfört med min pappas generation.
Kvinnofrigörelsen betydde mycket – en jämställdhet började märkas i jobbsammanhang och utbildningar.

Vår generation kom med  rockmusik, datorer och nya sorters berättelser.
Vi protesterade  mot krigen, banade väg för miljö-, freds- och demokrati-rörelse.

Det blev ett bättre liv för flertalet. Vår generation var medskapande i det hela. 

Vi kan vara stolta över allt det som vi gjorde,  som individer, i våra relationer,  i våra yrkesliv –  ett omstörtande kollektiv / fyrtiotalister! 

Hoppas vår generation får leva i ytterligare ett par decennier  (till 100)  att vi får se  en till blomstring av samhällena i Väst,  som under vår ungdomsperiod.