När feminism blir ideologi riskerar rättssäkerheten att urholkas
Feminismen har varit en nödvändig kraft i arbetet för demokrati, rättvisa och jämställdhet. Utan den hade kvinnor fortfarande stått utanför utbildning, arbetsliv och politiskt inflytande. Men som med alla starka rörelser finns det en punkt där ideal kan stelna till ideologi – där en ursprunglig frihetskamp ersätts av dogmer som inte längre tillåter nyanser, dialog eller självrannsakan.
Där befinner sig delar av dagens radikalfeminism.
Metoo-rörelsen blev en milstolpe. Den lyfte fram kvinnors erfarenheter av sexuella trakasserier på ett sätt som samhället tidigare vägrat lyssna på. Men samtidigt innebar rörelsen också ett skifte där principen om ”oskyldig tills motsatsen bevisats” delvis sattes ur spel. I flera uppmärksammade fall fick anklagelser – utan rättslig prövning – långtgående konsekvenser för enskilda män. Uppsägningar, karriärförluster och social exkludering skedde i ett mediedrivet klimat där misstanke ibland räckte som dom.
Detta är inte en kritik mot kvinnors rätt att berätta. Det är en påminnelse om att rättssäkerhet måste gälla alla – oavsett kön.
Ett liknande mönster syns inom familjerätten. Män som vill vara närvarande fäder vittnar om ett rättssystem där modern ofta anses vara den självklara vårdnadshavaren, trots ambitioner om jämställd föräldrafördelning. Detta måste få diskuteras – inte som ett ”motangrepp” mot feminism, utan som en del i ett större samtal om rättvisa.
Inom akademin har teorier om kön som enbart socialt konstruerade blivit norm i vissa discipliner. Det har fört mycket gott med sig – men när biologiska skillnader avfärdas reflexmässigt, riskerar forskningen att tappa fotfästet i verkligheten. Biologi är inte determinism. Men att förstå könens olika biologiska villkor – exempelvis i reproduktion, aggression eller riskbenägenhet – är inte reaktionärt. Det är en förutsättning för en vetenskaplig, ärlig diskussion om kön.
Här blir det också tydligt hur snäv debatten ibland blivit. Valerie Solanas SCUM-manifest – en text som uttryckligen förespråkar eliminering av män – har fått akademisk och kulturell status i vissa kretsar. Samtidigt har mer återhållsamma könskritiker, som Esther Vilar med The Manipulated Man, antingen tystats ner eller förlöjligats. Det handlar inte om att jämställa texternas innehåll, utan om att fråga sig varför misandri accepteras som satir, medan kritik mot kvinnors maktposition ofta tolkas som misogyni.
Vi behöver en feminism som återvänder till sin styrka: kampen för rättigheter, inte rättfärdigande av motsatt maktutövning. I värsta fall riskerar delar av radikalfeminismen att spela en splittrande roll – en slags ”härsk och söndra”-logik som sätter kvinnor och män på varsin sida i en konflikt de flesta inte vill ha.
Vi borde sträva efter en jämställdhet som bygger på ömsesidig respekt – inte på offerhierarkier eller könsbaserade skuldbelägganden. För att komma dit behöver vi våga diskutera även feminismens blinda fläckar, utan att anklagas för att vara antifeminister eller bakåtsträvare.
Ska feminismen vara fortsatt relevant i ett demokratiskt samhälle, måste den stå pall för samma krav på balans, öppenhet och ansvar som all annan idéutveckling. För jämlikhetens skull – inte mot den.
Gunnar Thorell
- Fri skribent
- Socionom
- Gunnar Thorell
- .
Gunnarthorell's Blog 