RIP
Det har varit en märklig läsupplevelse, att följa Lars’ ändlösa, inre monolog sönderbruten av genial gallimatias, blixtrande aforismer, skvaller, reflexioner om att dö, omväxlande med kärleksfullt iakttagande av sina barn, uppräkningar av åldrandets krämpor.
Lars har varit vår mest färgstarka representant för det postmoderna tillståndet. Hans dagböcker illustrerar triumf och tillkortakommande. Den mest omtyckta refrängen efter starka påståenden och värdeomdömen är ett sympatiskt, ”jag vet inte!”
(mer…)
Gunnarthorell's Blog 