Befolkningarna i Europa kommer inte att ha något skydd av ”militär” om ett Krig mellan stormakterna bryter ut. Ett sådant krig blir inte likt tidigare krig. Det finns ca 15000 kraftfulla kärnvapen redo att förinta städer, kärnkraftverk allt som kan försvaga ”fienden”. Själva tankestrukturen i ”krig” är kriminell och bygger på våld, hot och krigslist – dvs som ursprunglig mafia, beskyddarverksamhet. När diplomatin upphört talar lögnen och våldet. Lögnen och våldet blir totala, tills ”fienden” tömt ut sina resurser. Ingenting talar för att varesig massmedierna, de rika eller militären har något klart tänkande om risken vad gäller en gemensam undergång.
Undersåten (2018) av Heinrich Mann (bror till Thomas Mann) En satirisk klassiker som lever! Motivet i romanen är den sociala maktkampen, lögnaktigheten och opportunismen. Så pass övertygande skildrat att inte ens jag undgår att känna mig träffad). På engelska, The Kaiser’s Lackey. Heinrich Mann beskriver den svaga punkten i artens karaktär, flocken som inte kan göra något annat än följa de dominanta ledarna. Fast man anser sig förstås vara fri, upphöjd!
En klassisk antikrigsroman om Andra Världskriget. Med udden mot både nazism och kommunism. En dramatisk berättelse om oss själva som släkte – vad vi är kapabla till, av grymhet, dumhet, kärlek och godhet Märker att det är värdefullt att pånytt läsa historiska romaner som kom till under Första och Andra Världskriget! Kanske för att krigen fortsatt, och blivit allt värre. (kärnvapen, napalm, vit fosfor, splitterbomber, drönare, tortyr, uranhaltig ammunition)
Dessutom har vi som haft fred i 200 år utpräglat svårt att förstå de som flyr från krigen. Många av dem ( de flesta) har svårt att berätta, eftersom det väcker upp outhärdlig ångest o depression (de förtränger sina minnen).
Remarque var själv I det första världskriget, och han lyckas vittna på ett begripligt sätt om mardrömmen och förbrytelsen i det som kallas ”krig”.
De Nakna och de Döda, Norman Mailer
Kan också rekommendera De Nakna och de Döda. Utspelas under Andra världskriget, på en ö, under USAs offensiv mot Japan. (Norman deltog som soldat i WW2)
Bland annat låter författaren huvudpersonen uttala något väsentligt om ”krigets väsen” :
Det går inte att besegra en ”fiende” utan att införliva och överträffa dennes grymhet. Det vill säga, den egna armén tenderar att förvandlas till ”fienden” ( till fascister) av kriget.
Nog det bästa argumentet för Pacifism jag hittills stött på. (Det mest universella och sakinriktade…)
Just det har hänt med den amerikanska militären. Vilket bland annat visas av filmen ”Collateral Murder”, som Chelsea Manning o Julian Assange lät publicera.
Samt av Abu Graib, tortyren, den uranhaltiga ammunitionen (som gett tusentals fosterskador), den iskallt, lögnaktiga krigspropagagandan, atombomberna över Hiroshima Nagasaki, osv…
Antisemitism är den förutfattade mallen, om judarnas ondska – och sen raden av påståenden om olika fördärvligheter, som till synes ”härleds” ur ondskan.
Det blir aldrig en informativ bevisföring, grundad på empiriskt material , utan en upprepad anklagelseakt som bygger på insinuation och selektiva exempel.
En sådan anklagelseakt kan vara suggestivt skriven, dräpande, läsbar (osv), men den kan alltid kullkastas av en motsatt retorik (tex som ser judaismen som unikt viktig etc, selektivt drar fram lärdom, begåvning).
Vi har som art en stor hjärna men inga huggtänder, inga klor, ingen giftgadd. Enligt Konrad Lorenz har det medfört att vi saknar inbyggd reflex mot att döda vår egen art (typ, vargarnas reflex, att vända upp strupen, när de besegrats i strid). Vår stora hjärna har istället lett till en snabb kulturell evolution där vi utvecklar sinnrika verktyg, vapen, samt ideologier för inbördes (Ibland väpnad) konkurrens. Mafia, statsbildning, imperier. Den enda hämningen mot kollektivt självmord finns antagligen i världsreligionernas ursprungliga fredsbudskap (som dock vantolkas av eliterna på många uppfinningsrika sätt).
Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis som vi har tillgång till inte är intresserade av sanning utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.
”Jag minns det från tonåren och har hört det under hela mitt liv: Socialism och social jämlikhet är nog jättefina idéer, men människans egoistiska natur ställer sig tyvärr i vägen. Det ojämlika är det naturliga. Men när jag under några års tid plöjde evolutionsbiologisk litteratur kom jag fram till att jag är en vänsterbiologist: Jag tror att vi verkligen har en natur och att den passar bäst i ett någorlunda jämlikt samhälle. Människan föds inte som ett oskrivet blad, där vad som helst kan skrivas in och programmeras, ont som gott.”
I en fri, offentlig debatt som utspelar sig i ett fysiskt rum finns en vald ordförande som fördelar ordet och sköter talarlistan. Han eller hon är utsatt för granskning av den demokratiska församlingen. Vi reagerar spontant mot varje försök till förvrängning, censur eller manipulation.
Blotta faktum att händelserna försiggår i ett rum där vi kan följa diskussionens förlopp gör att censur eller manipulation blir svårgenomförbart. Det är kärnan i demokratin: torgets princip. Öppenhet och fri konkurrens. Det innebär en självsanering som gör att det bästa argumentet – liksom den bästa produkten hamnar i blickpunkten, vinner uppskattning. Genom vårt offentliga och fria ord har vi under historisk tid kunnat bemöta fåtalsväldets jävighet och fjäsk för överheten. Vi har format ett samhälle som i många avseenden bygger på kvalitativa och hållbara politiska beslut.
I de stora massmedierna som i årtionden uppburit skattestöd och numera behärskar det offentliga rummet sker inte någon kontroll och granskning från allmänhetens sida. Inte heller något mångfald av aktörer gör längre att olika meningar kan balansera varandra. Koncentrationen av ägande medför att ett fåtal obscent rika ägare kan påverka opinionen i absurd utsträckning.
Så fort människor försöker använda det offentliga rummet kan de godtyckligt utsättas för censur eller förvrängning – intill oigenkännlighet.
Det finns ett talesätt från romartiden ”vox Populi, vox Dei” – folkets röst är Guds röst. Genom mediernas filtrering hör vi numera framför allt överklassens inskränkta synpunkter och egenintresse. Den enda åtgärd vi har mot redaktionsgruppernas censur eller förvrängning är svag: att kontakta pressombudsmannen. I bästa fall får vi en notis införd. Tidningen / mediet tvingas betala en struntsumma.
Demokratins grundprinciper undermineras med andra ord av grupper som högljutt säger sig granska makten och garantera yttrandefriheten.
I skydd av en manipulerad bild av verkligheten kan en minoritet skapa groteska privilegier, rusta ner välfärden, förbereda krig och med falska argument skydda de som kränker mänskliga rättigheter.
Situationen i demokratierna, är sådan att flertalet medborgare har tystnat och inte längre tror sig om att kunna delta i samhällsdebatten och påverka opinionsbildningen.
Man kan däremot nästan vara säker på att den klick som ständigt kommer till tals och ”får tala till punkt” i medierna, bejakar självcensur för att passa in i systemet.
Med tanke på maktkoncentrationen i massmedierna till ett fåtal förmögna ägare och arenor borde redaktörernas brott mot yttrandefriheten bedömas som brott mot demokratin, brott mot författningen. Straffen borde vara utformade därefter: kännbara bötesbelopp och andra sanktioner.
Samtidigt är det angeläget att bygga upp nya medier som ger medborgarna insyn i och kontroll över publiceringen.
I Bergtagen av Thomas Mann (som utspelas före det Första Världskriget ) finns ett par kapitel om hur människor infekteras av aggression, som av en sjukdom. De börjar förolämpa varandra, de börjar slåss. Det slutar med en duell där Naphta, en av protagonisterna avsiktligt skjuter sig själv.
Det finns ett stillsamt vansinne i att vissa människor i länder som länge haft fred, bara kan tänka i termer av krig. Inte förmår protestera mot krigen som sådana. Inte ser det groteska i sjukdomen de smittats av utan tror att de måste ”ta ställning” för eller mot någon av de krigförande parterna.
Hela kampretoriken ”vi, De Goda” mot ”dom, De Onda” kommer från slutet av 1800-talet.
Krig o inbördeskrig var antagligen länge en sorts ”fungerande affärsidé”. Plundring av resurser för dominans.
Inte efter Hiroshima Nagasaki!
Den moderna tidsandan (i mån den existerar) innebär att kunna se komplexitet och nyanser. Det vill säga att ”sinners & saints” är tämligen jämntfördelade genom miljontals år av evolution.
Och att fred, frihet aldrig kan åstadkommas av trakasserier, bombningar.
Det bästa argumentet för ”fred i vår tid” handlar utan tvekan om artens blotta överlevnad.
Jag tror flertalet i Sverige har svårt att förstå hur ”respektabel” nationalsocialismen verkade vara sedd från vår horisont före 1945. Genom tidsavståndet läser vi av den som ”ond”, ”grotesk”, ”orimlig” – så såg det inte ut då!
När Tyskland gick igenom sin metamorfos från en demokrati med Europas starkaste vänster, till en militariserad diktatur skedde det med små steg, i det stora hela (och trots våldet) på demokratisk väg.En väsentlig sak i det här förvandlingsnumret var anti-intellektualismen – att en generation av intellektuella (läkare, jurister, arkitekter, redaktörer etc) valde att bortse från uppdraget att kritisera makten. De accepterade istället ett inslag av bedräglighet och våld. Man började se det senare som nödvändigt, för att skapa lag och ordning.
Speciellt tydligt blev konformismen och förnekande av vad som hände, i ett litet land, som på avstånd beundrade det Stora Kulturlandet (som Tyskland benämndes på den tiden).
Det var inte många personer i Sverige som stod upp i offentligheten och kritiserade nationalsocialismen före 1943 (slaget vid Stalingrad). De som gjorde det (Anton Selander, Torgny Segerstedt, Ture Nerman) hutades åt, hindrades eller förföljdes.
På ett antikvariat kom jag över en samling av tidskriften Tidsrevyn, en nazistisk tidskrift som gavs ut på svenska. Det slående är vilken klass de svenska nazisterna hade på sin propaganda. Det märks ingenting av de hätska utfall som vi i efterhand vant oss vid i skildringarna av nazismen.
Stilen, sättet att skriva, grundvärderingarna, liknar de gängse i Sverige på den tiden.
Min poäng är att övergången från demokrati och fred, till militarisering och fascism sker genom en hegemonisk process. Viktiga delar av de etablerade intellektuella överger sin tidigare position, ansluter sig i tysthet till ett ”nytt perspektiv”.
Det är inte de ”extrema” (järnrörsförsedda) som går i spetsen för den här förvandlingen, utan snarare typen Albert Speer. De med god ställning och god bildning, som tror sig ha något att vinna på konformitet.
Det som skrämmer idag är oviljan att se och granska förändringarna i USA – t.ex. införandet av NDAA-lagen och Patriot-lagen, accepterandet av tortyr, accepterande av Israels övervåld mot palestinierna. Det finns ett stillatigande inför vårt eget, det vill säga Västvärldens angreppskrig och subversion i Mellanöstern och Afrika.Det som skrämmer är den i grunden falska självbild som vuxit fram i media – som pekar ut ett militärt hot mot Väst från muslimska länder som Iran, Syrien (tidigare Irak, Libanon, Afghanistan). Länder som skapats, eller vars gränser dragits, genom kolonialmakterna (Europeiska nationer). Länder som inte utgjort något hot sen 1600-talet (belägringen av Wien). Eller ”hotet från Ryssland”, som inte bekrigat Sverige på 200 år, och som är inringat av en mångfaldigt starkare militärmakt, NATO.
Den militära doktrinen (USAs) är att länder, underlägsna våra egna måste angripas i förebyggande syfte, för vår säkerhet.
Extrema grupper till höger rör sig i stort sett i takt med den här massmediala ortodoxin – hyllar USAs och Israels militarism. De underblåser fientlighet mot människor som flyr från krigen i Mellanöstern och Afrika – där också Sverige numera är inblandat.
Som jag ser det har SD i grunden inte bemötts av förnuftsargument, utan snarare med försmädlighet, försök att skandalisera personer. Samma irrationella tendens märktes när Breiviks förklarades vara psykiskt sjuk.
Ointresset i Sverige för viktiga lagförändringarna i USA (NDAA, Patriot Act) ter sig olycksbådande. Finns det överhuvudtaget några ”kättare” som kan förmedla kritisk självinsikt i svenska massmedia? Få undantag: Åsa Lindeborg, Maj Wechselman, Dror Feiler, Mattias Gardell, Jan Guillou, Donald Boström en handfull oberoende – ofta attackerade som Putin-kramare, ”antisemiter”, ”konspirationsteoretiker”.
I det anglosachsiska språkområdet, är oppositionen mot militarism starkare. Många flera röster, vilket märks främst på internet. (1)
Wikileaks till exempel.
(Jfr det svenska mediedrevet mot Julian Assange)
Om de nuvarande konflikterna leder till världskrig, kommer det att bli en förödelse långt värre än Andra Världskrigets.
Gunnarthorell's Blog 