Författaren Pär Ström analyserar i boken ”Sex feministiska myter” sex av de vanligaste feministiska teserna och visar att dessa inte stämmer med verkligheten.
Vi behöver se både ekonomi-historiskt och kultur-evolutionärt på skillnaderna mellan män och kvinnor i deras ”lagarbete för släktet”.
Den genusforskning vi har i dag utgår från dogmen om en ”manlig könsmaktsordning” som ska rättas till. Ett normativt synsätt som härstammar från 1800-talets revolutionära filosofi.
Enligt detta perspektiv är patriarkatet männens våldsamma övertagande av makt, från en fredlig, social ordning med kvinnlig dominans, matriarkatet. Där arvsrätt var på moderns sida. I de tidigare samhällena förstod man antagligen inte funktionen av det biologiska faderskapet. Kvinnlighet dyrkades som symbol för fruktbarhet och släktens tillväxt.
Ett tankeprovocerande påstående av Camille Paglia är: om kvinnor ensamma byggt samhällena skulle civilisationen inte höjt sig över stenåldernivå. Å andra sidan kan man också spekulera i vad som hänt om Männen ensamma byggt samhällena. Kanske man endast nått till en medeltida nivå?
De båda könen, var för sig, saknar viktiga egenskaper. Kan kompensera för dem i viss utsträckning, men är samtidigt begränsade genom den specialisering som alstrats av kulturell och biologisk evolution.
Alla kan helt enkelt inte prestera allting, ens i den bästa av världar. Det upplysta synsättet är att erkänna könens jämlikhet men absolut inte att förneka deras unika betydelse eller (än värre) eftersträva att göra dem lika.
Det som kallas patriarkat har genom kulturell evolution en utvecklad kopia av matriarkatet inom sig .
Principen är att ett stabilt, segrande system införlivar och lyckas förbättra det innovativa i systemet som konkurreras ut.
(Pilbågen blir armbors, armborst blir gevär. Häst och vagn blir diligens, blir automobil. Ångmaskin, blir explosionsmotor/elmotor. Stigar blir vägar. Byar blir städer Osv)
Psykologisk thriller, byggd på verklighet. Om en begåvad parasit o charlatan som bryter ner den socialt uppburna författarinnan.
Boken är så pass närgånget otäck att man associerar till skräck-klassiker som Dostojevskis Dubbelgångaren, Tjechovs Paviljong 6. / ”Identitetsmord”.
Den detaljerade berättelsen vecka för vecka visar hur ekonomisk bedräglighet i samtiden kan genomföras genom en blandning av falsk romantik, vidskepelse ( new Age kultur), ego-kulten, kamp för bostadskarriär, hoppet att bli snuskigt Rik på aktier.
Visserligen går inte Christina under som huvudpersonen i Dubbelgångaren eller i Paviljong 6. Hon räddas (efter 3 år) genom sitt nätverk som förmår henne att polisanmäla, och senare, vid rättegången, genom vittnesmålet som finns tillgängligt i dagböcker.
En av de främsta meriterna i boken är känsligheten i språket, vittnesmålet om hur kvinnlig moderlighet, vekhet kan utnyttjas, brytas ner av dominant, perverterad manlighet. Christinas blogg: https://christinaherrstrom.com/blog/
Svagheten i den sentida feminismen är att den är ideologi-driven, och inställd på att bara se kvinnornas problem.
Vad vi behöver på 2000-talet är en politik som bygger på utvärdering och stödjer sig på vetenskap, dvs, tar hänsyn till biologiska skillnader ( förkastar konstruktivism) / urskiljer vad som är specifikt kvinnliga o manliga privilegier, likväl som vad som är nackdelar och förtryck för kvinnor resp för män.
Män tenderar att se det som en ”taskig litterär skrift”, svårbegripligt hyllad av vissa feminister och lyftad av progg-teatrar. En text som ska ”läsas metaforiskt”.
Då stänger de flesta av.
Men i det svenska förordet till Scum-Manifestet säger Sara Stridsberg (Svenska Akademin) att manifestet trots allt också är ett politiskt manifest med bäring på framtiden, genom karaktäriseringen av patriarkatet och den utopi som målas upp.
De mer bestialiska uttryck för patriarkatet vad gäller kvinnor (och det som uppfattats som kvinnligt) är häxbränning, systematiska våldtäkter, trafficking, kvinnlig omskärelse, våldtäkt inom hemmet, kvinnomisshandel, månggifte, samt det fortfarande dagligen förekommande stämplandet som hora. Någon gång måste vi pojkar/män säga Nej! till allt detta, nu måste det få ett slut! Så långt är jag (och flertalet män med döttrar, hustrur, söner) med på genus-tåget.
Familjen är evolutionärt sett ett lagarbete, där mödrarna håller en inre försvarslinje, männen bygger upp den yttre.
Speciellt sen vi anammade kristendom med Maria Guds Moder, ”tills döden skiljer er åt” och protestantisk arbetsetik, har de sentida samhällena blivit resursrika, välmående.
Det vinnande draget i patriarkatet är att det innehåller en kopia av matriarkatet. Dvs att ”mor med barn” har väpnat skydd, samtidigt som att kulten av kvinnlig skönhet, fruktsamhet och godhet behålls. Vi behåller så att säga Afrodite men dyrkar samtidigt kyskhet i den ”obefläckade avelsen”.
Män är mer risktagande, annorlunda genom biologisk och kulturell evolution.
Män av folket är resurskapare, byggare, konstruktörer – har byggt infrastruktur, samhällets fundament, städer, försvar, har leverat tekniken.
De är också ”förbrukningsmaterialet”, ”kanonmaten”, ”De Utslitna” – det är vad all statistik visar. Vad den stora majoriteten av människor behöver är inte fler ”militanta rörelser”, som skapar massmedie-anpassad konflikt – utan Fredsrörelse. Pax, Pacem , peace.. Fred mellan sociala grupper, fred mellan könen. Slut på klyschiga 1800-talsidéer att ”inbördeskrig”, klasskrig, könskrig – över huvud taget att ”krig” i olika former i samtiden kan gynna arten människa. För att ändra dessa realiteter krävs alltid bred folklig enighet.