Författaren Pär Ström analyserar i boken ”Sex feministiska myter” sex av de vanligaste feministiska teserna och visar att dessa inte stämmer med verkligheten.
Det finns en Rikedom i staden. Alla av oss ”äger tillsammans“ stora territorier, museer, skolor, bibliotek, teatrar, restauranger, caféer, friluftsanläggningar, träning, bad, utsmyckningar, affärskomplex.
Hur mycket som helst. Om man kan tillägna sig rikedomen, eller bara plågas av den, beror på om man tillhör de som lyckats överleva och vara friska, som skapat en bestämd identitet.
Camille Paglia är numera också känd bland svenska feminister och kulturkritiker, men är fortfarande inte så mycket läst trots sin vassa kulturkritik – t .ex. i Sexual Personae eller i Sex, Art and American Revolution.
Googlar man hennes namn får man över 34.000 tusen träffar ( Doris Lessing 26.000 ) – många med artiklar och intervjuer. Paglia är inte direkt blygsam, säger sig vara den mest betydelsefulla och kända kvinnliga skribenten i världen. Kanske ett korn av sanning.
Frågan är varför hon har blivit så ”känd’ – både hatad och uppskattad. De som tycker illa om Paglia befinner sig inom universiteten och känner sig som måltavla för hennes humoristiska attacker mot politisk korrekthet.
Enligt Camille har universitetseliten kidnappat 60-talsupproret, gjort om dess visioner till ett system för blekfet karriärism. Deras vapen är politiskt korrekthet – en mall som ger sken av progressivitet men fungerar för att oskadliggöra spontanitet, inflytande underifrån. Inspiration till politisk korrekthet kommer från de franska strukturalister ( Lacan, Derrida, Foucault ) som Paglia kritiserar för översitteri o oförmåga att kommunicera med olärda personer. Hon kritiserar också de militanta feministerna som har fört in könshat och historielöshet i de kulturella medierna – till skada för ”män och kvinnor av folket”.
Camille Paglia bygger sitt tänkande på sextiotalets revolutionära visioner. De skapande andarna bland musiker, poeter och filosofer från sextiotalet gick inte in i borgerlig karriär utan mötte en social undergång, för tidig död på grund av drogerna, provokationerna mot det bestående. Henns stil och sätt att skriva är färgad av en italienskt, katolsk bakgrund. En retorik som uttrycker pessimism när det gäller könens förmåga till grundläggande förändring.
Paglias paradgren är analysen av rockmusik, bildkonst, film och poesi. Hon för fram en begreppskritik som gör det möjligt att förstå varför perversion och dekadens förekommer parallellt med den rödkindade korrekthet och prydhet som trumpetas ut.
Det disciplinerade samhället klarar sig inte utan dialog med livsalstringens och dödens råa krafter. Manligt och kvinnligt är historiskt föränderliga tillstånd – men kan aldrig komma att ingå i en lagstiftad fred. Vi måste lära oss leva med och hantera konflikterna, provokationera från våra tilldragande – skrämmande motsida.
Har just läst och lyssnat på Fredrik Virtanens bok, ”Utan Nåd, en rannsakning”.
Citat: ”Att bli rövtagen av Stockholms medievärld är en intressant upplevelse. Fruktansvärd förstås, rent av livshotande, men också lärorik på flera plan.”
Om mobbningen: ”razzarna och metoo dårarna hade gemensam fest”.