Det har varit en märklig läsupplevelse, att följa Lars’ ändlösa, inre monolog sönderbruten av genial gallimatias, blixtrande aforismer, skvaller, reflexioner om att dö, omväxlande med kärleksfullt iakttagande av sina barn, uppräkningar av åldrandets krämpor.
Lars har varit vår mest färgstarka representant för det postmoderna tillståndet. Hans dagböcker illustrerar triumf och tillkortakommande. Den mest omtyckta refrängen efter starka påståenden och värdeomdömen är ett sympatiskt, ”jag vet inte!”
Måste försiktigt berömma Kristian Gerners bok RYSSLAND ! Ett måste för alla som svärmar för, eller HAR svärmat för kommunism…
Gerner talar Ryska flytande och är väl beläst i historia, religionshistoria, ekonomisk historia, i rysk litteratur, musik, konst.
Må vara att han är kritisk till Putins auktoritära drag och efterlyser en mycket grundligare uppgörelse med stalinepokens många grymheter mot både ryssar och grannfolken (han jämför Stalintidens politiska praxis med Hitlers nazism).
Det politiska språket, det språk som talas av politiker, ger sig inte ut i de här markerna, eftersom de flesta politiker enligt de bevis som vi har tillgång till inte är intresserade av sanning utan av makt och av att hålla sig kvar vid den makten. För att kunna sitta kvar vid makten gäller det att hålla folk i okunnighet, så att de lever i okunnighet om sanningen, till och med sanningen om sina egna liv. Därför är vi omgivna av en väldig gobeläng av lögner, som vi livnär oss på.
Det här är något av det mest levande och överskådliga jag läst om radikal pedagogik.
Man hittar allt varje lärare behöver av inspiration för nya skolor, att förändra sin undervisning – och inte minst enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, sen 1920-talet! :
Det som vi håller för att vara ”sant” har ofta karaktär av en kollektiv illusion. ”Sanningen” ändrar sig och förskjuts / får metastaser, på samma sätt som i en dröm.
Än är ”sanningen” här – än är den där. Det besynnerliga är att den nästan alltid verkar upp och nervänd. ”En berättelse av en idiot, utan mening, full av buller och raseri” ( McBeth? )
Dels begränsas vi av sinnena som bara tar in ett smalt segment av det som existerar. Sen begränsas vi av vår personlighet, dvs vårt ego som stärker sig självt genom försvarsinriktad egocentricitet. 😁
Dessutom har vi flockdjurens underkastelse inför den sociala rangordningen – förmedlat av media – mainstream media.
Problemet är att i någon mening orka stå fri i förhållande till det förkonstlade-illusoriska, som hålls för sant.
Också när vi vill bryta oss ut från den etablerade ordningen – upprättar något som ter sig rimligare – griper vi omedvetet efter tidigare mönster. Hamnar i underkastelse, självhat, fjäsk ( om detta ämne – se Bröderna Karamasov / ”Zosima” m.m. ).
En sak som slagit mig är att vi egentligen är så mycket fredligare, kultiverade och sofistikerade än vad vår sextusenåriga ”civilisation” verkar tyda på?
Vad representerar de kända civilisationernas kungalängder, aristokratier, maffiafamiljer ? ”En flugskit i universum”, för att tala med Jan Fridegård ( i Lars Hård).
Våra verkliga förfäder existerade under två-tre årmiljoner I relativt okrigisk konkurrens, dvs i relativ jämvikt med miljön på planeten Jorden. Förde inga utrotningskrig / kände bara till jaktvapen. Vad vi har av fysisk skönhet, rörelseförmåga, hälsa, praktisk, social intelligens o uthållighet härstammar från de två eller tre miljoner åren av evolution – dvs från vår förhistoria / en källåder som kulturellt sett bagatellisera.
Vår bördshögfärd omfattar främst ”civilisationen” / den kända historien dvs flugskiten i universum. De förfäder och anmödrar som vi hedrar offentligt har alla varit krigförande, beredda att kasta ut gemenskapen i kannibalistiska krig ( ekonomiska krig, fysiska krig ). Krig eller maffiavälde är i synonymt med ”Historia” / också i ett marxistiskt perspektiv ( Ah min ungdoms mustasch- skägg- och vårt-prydda hjältar ).
Det vore kanske en välgärning i dag att i minnets galleri ersätta kungalängder, aristokratier med inramade porträtt av – Neanderthal, Homo Erectus, nomadhövdingar, pygméer, en eller annan Stomatolit och Blågrön Alg.
Camille Paglia är numera också känd bland svenska feminister och kulturkritiker, men är fortfarande inte så mycket läst trots sin vassa kulturkritik – t .ex. i Sexual Personae eller i Sex, Art and American Revolution.
Googlar man hennes namn får man över 34.000 tusen träffar ( Doris Lessing 26.000 ) – många med artiklar och intervjuer. Paglia är inte direkt blygsam, säger sig vara den mest betydelsefulla och kända kvinnliga skribenten i världen. Kanske ett korn av sanning.
Frågan är varför hon har blivit så ”känd’ – både hatad och uppskattad. De som tycker illa om Paglia befinner sig inom universiteten och känner sig som måltavla för hennes humoristiska attacker mot politisk korrekthet.
Enligt Camille har universitetseliten kidnappat 60-talsupproret, gjort om dess visioner till ett system för blekfet karriärism. Deras vapen är politiskt korrekthet – en mall som ger sken av progressivitet men fungerar för att oskadliggöra spontanitet, inflytande underifrån. Inspiration till politisk korrekthet kommer från de franska strukturalister ( Lacan, Derrida, Foucault ) som Paglia kritiserar för översitteri o oförmåga att kommunicera med olärda personer. Hon kritiserar också de militanta feministerna som har fört in könshat och historielöshet i de kulturella medierna – till skada för ”män och kvinnor av folket”.
Camille Paglia bygger sitt tänkande på sextiotalets revolutionära visioner. De skapande andarna bland musiker, poeter och filosofer från sextiotalet gick inte in i borgerlig karriär utan mötte en social undergång, för tidig död på grund av drogerna, provokationerna mot det bestående. Henns stil och sätt att skriva är färgad av en italienskt, katolsk bakgrund. En retorik som uttrycker pessimism när det gäller könens förmåga till grundläggande förändring.
Paglias paradgren är analysen av rockmusik, bildkonst, film och poesi. Hon för fram en begreppskritik som gör det möjligt att förstå varför perversion och dekadens förekommer parallellt med den rödkindade korrekthet och prydhet som trumpetas ut.
Det disciplinerade samhället klarar sig inte utan dialog med livsalstringens och dödens råa krafter. Manligt och kvinnligt är historiskt föränderliga tillstånd – men kan aldrig komma att ingå i en lagstiftad fred. Vi måste lära oss leva med och hantera konflikterna, provokationera från våra tilldragande – skrämmande motsida.
I en fri, offentlig debatt som utspelar sig i ett fysiskt rum finns en vald ordförande som fördelar ordet och sköter talarlistan. Han eller hon är utsatt för granskning av den demokratiska församlingen. Vi reagerar spontant mot varje försök till förvrängning, censur eller manipulation.
Blotta faktum att händelserna försiggår i ett rum där vi kan följa diskussionens förlopp gör att censur eller manipulation blir svårgenomförbart. Det är kärnan i demokratin: torgets princip. Öppenhet och fri konkurrens. Det innebär en självsanering som gör att det bästa argumentet – liksom den bästa produkten hamnar i blickpunkten, vinner uppskattning. Genom vårt offentliga och fria ord har vi under historisk tid kunnat bemöta fåtalsväldets jävighet och fjäsk för överheten. Vi har format ett samhälle som i många avseenden bygger på kvalitativa och hållbara politiska beslut.
I de stora massmedierna som i årtionden uppburit skattestöd och numera behärskar det offentliga rummet sker inte någon kontroll och granskning från allmänhetens sida. Inte heller något mångfald av aktörer gör längre att olika meningar kan balansera varandra. Koncentrationen av ägande medför att ett fåtal obscent rika ägare kan påverka opinionen i absurd utsträckning.
Så fort människor försöker använda det offentliga rummet kan de godtyckligt utsättas för censur eller förvrängning – intill oigenkännlighet.
Det finns ett talesätt från romartiden ”vox Populi, vox Dei” – folkets röst är Guds röst. Genom mediernas filtrering hör vi numera framför allt överklassens inskränkta synpunkter och egenintresse. Den enda åtgärd vi har mot redaktionsgruppernas censur eller förvrängning är svag: att kontakta pressombudsmannen. I bästa fall får vi en notis införd. Tidningen / mediet tvingas betala en struntsumma.
Demokratins grundprinciper undermineras med andra ord av grupper som högljutt säger sig granska makten och garantera yttrandefriheten.
I skydd av en manipulerad bild av verkligheten kan en minoritet skapa groteska privilegier, rusta ner välfärden, förbereda krig och med falska argument skydda de som kränker mänskliga rättigheter.
Situationen i demokratierna, är sådan att flertalet medborgare har tystnat och inte längre tror sig om att kunna delta i samhällsdebatten och påverka opinionsbildningen.
Man kan däremot nästan vara säker på att den klick som ständigt kommer till tals och ”får tala till punkt” i medierna, bejakar självcensur för att passa in i systemet.
Med tanke på maktkoncentrationen i massmedierna till ett fåtal förmögna ägare och arenor borde redaktörernas brott mot yttrandefriheten bedömas som brott mot demokratin, brott mot författningen. Straffen borde vara utformade därefter: kännbara bötesbelopp och andra sanktioner.
Samtidigt är det angeläget att bygga upp nya medier som ger medborgarna insyn i och kontroll över publiceringen.
Vad jag tycker om i den här boken är Fredrik Segerfeldts förmåga att formulera tillspetsningar.
Till exempel säger han (inför vissa politiska, ideologiska förenklingar) : ”som att se någon gång på gång kasta upp en kortlek i luften och vänta sig att korten ska forma ett korthus”.
Han lyckas också knyta ihop resonemang om kulturblandningar (efter kolonialism) med matkultur, musikstilar, konst, språk, minnen från egna resor. En hel del att känna igen sig i. Svar på, och bekräftelse av iakttagelser många har gjort.
Styrkan i den här typen av arbete är attityden: ”frågorna vad gäller kolonialepoken är inte besvarade genom politiska ideologier”. ”Mycket av det vi tror oss veta, motsägs av empiriska fakta”.
Alltså, om det brokiga, ojämlika och egenartade i världens utveckling!
Det existerar tex inte ”etniskt rena” nationer, det vill säga folk som aldrig tvingats gå igenom erövringar, koloniseringar.
Den civilisation vi har idag består av lager efter lager av historiska härmningar av olika ”segrare” (jodå, ibland riktiga skurkar).
Den anglosachsiska koloniseringen tycks ha lett till vissa ekonomiska fördelar vad gäller standard under den postkoloniala utvecklingen som följde (i motsats till den spanska, portugisiska, franska).
De Västliga Imperierna blev inte rika genom kolonialismen. Snarare började de utveckla kolonier när de redan var rika därför att alla imperier har kvar ett feodalt drag av conquistador.
Men guldet och silvret som spanjorer/portugiser plundrade hamnade i fickorna på en reaktionär överklass och bidrog inte till utveckling, snarare till stagnation.
Till sist, alla stora etniska grupper har ägnat sig åt kolonisering och imperiebygge. Det gäller såväl afrikaner, ameroindianer, som araber, mongoler, kineser och européer. Genom främlingsrädsla existerar ”rasism” som ett utbrett, evolutionärt framkallat fenomen.
Det är närmast ett etnocentriskt drag att endast tro att européer ägnat sig åt imperiebygge och kolonisering.
Ingenting är undangömt.Sen långt tillbaka är allt klart och dagsljust. Människans tankar finns inte till. De är som fotavtryck i himlen. Över, inte minsta trasa att skyla huvudet. Under, inte en tum jord att sätta foten på.
Gunnarthorell's Blog 